Skriv om skogen.
Fortsättning från gårdagens puff
Crystal Lake, våren 2011
Joanne
Jag var fortfarande chockad över det Nora berättat om Alex när jag kom och hämtade honom igår kväll och jag mådde dåligt över att vi inte hade märkt att något hade hänt med honom.
På fem år borde vi ha sett tecken...
"Ni har haft annat att tänka på." sa Alex till mig när jag sa god natt till honom sent igår. "Maxine och hennes sjukdom. Och jag är ju rätt bra på att hålla saker inom mig..."
"Ja, det är du ju, men ändå..."
"Må inte dåligt mamma Jo," sa Alex och kramade mig. "det är inte ditt fel."
Sedan sa han bara att han inte vill prata mer om saken.
Nästa morgon tog jag med mig Alex och Ricky på en 3-dagars-resa till Crystal Lake. Eftersom Nora skulle på AA-möte över helgen, tog vi med oss Cassie också.
Jag hyrde en liten stuga åt oss. Barnen hade alltid älskat den vackra naturen här uppe vid floden och skogen och de mådde bra av att vara där. Och det var skönt att resa bort lite ibland.
Nu såg jag på Alex där han satt på en stock nere vid vattnet. Pojken var djupt försjunken i sina egna tankar.
Cassie gick fram och lade armen om sin storebror.
"Oj, du har fått jättemånga myggbett."
Alex nickade.
"Jag vet... jag blir galen på de jäklarna!"
Cassie fnissade.
"Dom tycker att ditt blod smakar gott."
Alex log.
Men sedan blev han allvarlig igen och suckade. Han drog upp knäna till hakan och dolde ansiktet i armarna.
Cassie höll om honom och klappade honom på håret.
"Min fina lilla storebror... hur är det fatt...?"
"Allt är bara skit ibland..." mumlade Alex. "Maxine måste tillbringa helgen på sjukhus och så de där jävla..."
Han tystnade.
"Jag är så ledsen och arg för det där hemska som hände dig..." sa Cassie.
Hon snyftade till.
Cassie hade fått veta vad som hänt Alex när han var 12 år, men hon hade inte sett bilderna.
Att få veta var tillräckligt för en 13-åring.
Nora och jag hade berättat det svåra för henne. Cassie skulle ändå få reda på allt förr eller senare, det gick inte att hålla det hemligt.
Dessutom skulle Alex på förhör hos polisen nästa vecka och det skulle förmodligen bli rättegång.
Ricky kom ut från skogen. 10-åringen såg vilt ivrig ut.
"Alex, Cassie! Skynda er! Jag såg en jättegullig kanin!"
Alex snappade åt sig sin kamera och så skyndade barnen in i skogen.
Jag log åt deras livlighet och glada iver över djur och natur. Jag slog mig ner på stocken där Alex suttit, vände upp ansiktet mot solen och blundade.
Men jag var tvungen att genast öppna ögonen. Bilderna av Alex jag sett igår var brutalt inetsade i mitt minne och det gjorde så ont att tänka på vad vår lille kille hade utsatts för.
En stund senare kom barnen fram till mig. De var rödkindade och andfådda och deras ögon glittrade.
"Du skulle ha varit med!" sa Alex extatiskt. "Vi såg en vildkanin, en tvättbjörn och en stor falk! Det var såååå coolt! Vänta tills du får se mina bilder!"
Jag reste mig upp och drog in pojken i min famn.
"Min fina unge..." viskade jag. "Jag älskar dig så mycket. Och jag önskar att jag kunde skydda dig från allt ont."
Alex svalde.
"Man kan inte skydda barn från allt... Du är ingen gud..."
Alex såg på mig och log.
"Men vet du vad? Du är världens bästa förälder."
Behöver jag säga att det var svårt att hålla tillbaka tårarna...?
Fortsättning från gårdagens puff
Crystal Lake, våren 2011
Joanne
Jag var fortfarande chockad över det Nora berättat om Alex när jag kom och hämtade honom igår kväll och jag mådde dåligt över att vi inte hade märkt att något hade hänt med honom.
På fem år borde vi ha sett tecken...
"Ni har haft annat att tänka på." sa Alex till mig när jag sa god natt till honom sent igår. "Maxine och hennes sjukdom. Och jag är ju rätt bra på att hålla saker inom mig..."
"Ja, det är du ju, men ändå..."
"Må inte dåligt mamma Jo," sa Alex och kramade mig. "det är inte ditt fel."
Sedan sa han bara att han inte vill prata mer om saken.
Nästa morgon tog jag med mig Alex och Ricky på en 3-dagars-resa till Crystal Lake. Eftersom Nora skulle på AA-möte över helgen, tog vi med oss Cassie också.
Jag hyrde en liten stuga åt oss. Barnen hade alltid älskat den vackra naturen här uppe vid floden och skogen och de mådde bra av att vara där. Och det var skönt att resa bort lite ibland.
Nu såg jag på Alex där han satt på en stock nere vid vattnet. Pojken var djupt försjunken i sina egna tankar.
Cassie gick fram och lade armen om sin storebror.
"Oj, du har fått jättemånga myggbett."
Alex nickade.
"Jag vet... jag blir galen på de jäklarna!"
Cassie fnissade.
"Dom tycker att ditt blod smakar gott."
Alex log.
Men sedan blev han allvarlig igen och suckade. Han drog upp knäna till hakan och dolde ansiktet i armarna.
Cassie höll om honom och klappade honom på håret.
"Min fina lilla storebror... hur är det fatt...?"
"Allt är bara skit ibland..." mumlade Alex. "Maxine måste tillbringa helgen på sjukhus och så de där jävla..."
Han tystnade.
"Jag är så ledsen och arg för det där hemska som hände dig..." sa Cassie.
Hon snyftade till.
Cassie hade fått veta vad som hänt Alex när han var 12 år, men hon hade inte sett bilderna.
Att få veta var tillräckligt för en 13-åring.
Nora och jag hade berättat det svåra för henne. Cassie skulle ändå få reda på allt förr eller senare, det gick inte att hålla det hemligt.
Dessutom skulle Alex på förhör hos polisen nästa vecka och det skulle förmodligen bli rättegång.
Ricky kom ut från skogen. 10-åringen såg vilt ivrig ut.
"Alex, Cassie! Skynda er! Jag såg en jättegullig kanin!"
Alex snappade åt sig sin kamera och så skyndade barnen in i skogen.
Jag log åt deras livlighet och glada iver över djur och natur. Jag slog mig ner på stocken där Alex suttit, vände upp ansiktet mot solen och blundade.
Men jag var tvungen att genast öppna ögonen. Bilderna av Alex jag sett igår var brutalt inetsade i mitt minne och det gjorde så ont att tänka på vad vår lille kille hade utsatts för.
En stund senare kom barnen fram till mig. De var rödkindade och andfådda och deras ögon glittrade.
"Du skulle ha varit med!" sa Alex extatiskt. "Vi såg en vildkanin, en tvättbjörn och en stor falk! Det var såååå coolt! Vänta tills du får se mina bilder!"
Jag reste mig upp och drog in pojken i min famn.
"Min fina unge..." viskade jag. "Jag älskar dig så mycket. Och jag önskar att jag kunde skydda dig från allt ont."
Alex svalde.
"Man kan inte skydda barn från allt... Du är ingen gud..."
Alex såg på mig och log.
"Men vet du vad? Du är världens bästa förälder."
Behöver jag säga att det var svårt att hålla tillbaka tårarna...?
© Dakota Diamond
Taken with Hipstamatic
Lens: Salvador 84
Film: DreamCanvas
Flash: Dreampop
Klicka på bilden för större version! ;)
6 kommentarer:
En väldigt förstående och klok pojke trots allt han varit med om. Gillar att följa dina karaktärer. Roligt att du gillar min lilla följetong, det är en liten utmaning till mig själv att vinkla alla puffarna så den passar min berättelse och får den också att leva sitt eget liv.
Ja, han är verkligen en klok och förstående pojke, trots allt...
Vad kul att du gillar att följa mina karaktärer! Tack! :-)
Din följetong är jättekul att läsa, ser fram emot att läsa mer av den! :-)
Tycker att du rör i ett svårt ämne på ett fint sätt... Tumme Upp..!!
@ Hasse: Tack så mycket för fina ord!
Fin text! Verkligen roligt att få följa dina karaktärer, även om de inte alltid har det lätt.... Jo är verkligen en bra fostermamma!
@ The Darkest Night: Tack! Kul att du gillar att följa mina karaktärer!
Nope, de har det inte så lätt alltid de små liven....
Ja! Tur att de har mamma Jo!
Skicka en kommentar