Julkalendern 2017 - Del 21

*
New York
Söndag, 21 December 2003

Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."

På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.

De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."

Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.

I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"

*

Julkalendern 2017 - Del 16

*
New York City
Tisdag, 16 December 2003

I lekparken funderade Selena på om hon skulle välja gungorna först, eller den stora granit-rutschkanan.
Det sistnämnda var helt klart roligast, men det var det tydligen fler barn som tyckte, för det var lång kö till rutschkanan. Hon skulle få vänta länge på sin tur, särskilt då de flesta ungarna ville åka flera gånger.
Selena vände sig mot gungorna och då fick hon syn på en liten pojke, i hennes egen ålder gissade hon, som satt på en av gungorna. Han satt helt stilla och såg ensam ut.
Nu blev valet lätt. Gungorna fick det bli.
"Hej." hälsade Selena glatt.
Pojken tittade upp när han hörde hennes röst.
"Hej." sa han, ganska tyst.
"Är den gungan ledig?" frågade Selena och pekade på den bredvid pojkens.
Pojken tittade på den tomma gungan en stund. Och hade han varit sarkastiskt lagd hade han kanske svarat något i still med "Näää, min osynliga kompis sitter där".
Men något sådant svar vräkte han inte ur sig. Han nickade.
"Ja, det är den."
Selena slog sig ner på gungan och gav den lite fart. Hon tittade hela tiden på pojken. Han var gullig.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Aidan."
"Fint namn. Jag heter Selena. Hur gammal är du?"
"Nio." svarade Aidan.
Selena log. De var lika gamla, hon hade gissat rätt!

"Bor du här?" frågade Selena.
"I parken?" sa Aidan.
Selena fnissade till, men slutade snabbt med det. Tänk om pojken var helt allvarlig? Han kanske trodde att hon bokstavligt talat undrade om han bodde i parken.
Men då såg hon en liten antydan till leende i Aidans mungipa.
"Egentligen bor jag här, i New York alltså. Men för tillfället bor jag nån annanstans."
Han tystnade och började se sorgsen ut igen.
Selena såg ömsint och lite fundersamt på honom. Och plötsligt förstod hon! Aidan var fosterbarn!
Den sorgsna blicken och hur han pratade om sitt boende kände hon mycket väl igen, både från hennes kompisar från barnhemmet och andra fosterbarn.
"Vill du veta en hemlighet?" sa hon.
Aidan nickade.
"Jag är också fosterbarn." sa Selena och log varmt.
Aidan öppnade munnen för att protestera, men så stängde han den igen.

En man med vänligt utseende kom fram till dem.
"Hej, gubben. Har du fått en kompis?"
Aidan hoppade av gungan och tryckte sig nära mannen, som Selena antog var pojkens fosterpappa.
"Ja. Det är Selena." berättade Aidan. "Hon gillar gungor och är också fosterbarn."
Paul Reyes log och strök pojken över håret. Sedan hälsade han på Selena.
"Du har varit med på nån fosterfamiljs-picnic va? Jag tycker jag känner igen dig."
Selena nickade och log glatt.
"Ja! I somras. Jag kände igen dig med. Du och din fru har flera ungar, va?"
Paul nickade.
"Det stämmer. I somras hade vi tre stycken. Vilket minne du har."
"Men Aidan är ny?" sa Selena.
Paul såg ömt på Aidan.
"Ja, Aidan är ny."
Pojken borrade in ansiktet i sin fosterfars varma överrock.
"Vi ska nog gå nu." sa Paul. "Men det var kul att träffa dig igen, Selena."
"Dig med!" sa Selena.

Paul lade armen om Aidans axlar.
"Vill du gå och dricka varm choklad. I koppar stora som guldfiskskålar?"
Aidan började le ett snett litet leende och höjde en aning på ögonbrynen, skeptisk.
"Okej, dom är inte stora som guldfiskskålar..." erkände Paul. "Men som våra flingskålar i alla fall. Låter det bra? Varm choklad med massor med vispgrädde?"
Aidan skrattade och nickade.
"Awesome!" sa han och gjorde tummen upp.
Paul rufsade om den lille pojkens mörkblonda hår, som det nu hade landat snöflingor i.
"Du, grabben... var är din mössa...?"
Aidan såg sig om.
"Nånstans..." sa han osäkert.
Paul skakade på huvudet, men han var inte arg, mest road.
"Jaha du. Men då får vi gå runt och leta efter mössan. Det är för kallt att gå utan."
Selena tog skutt av sin gunga.
"Jag hjälper till att leta!"
De två barnen sprang iväg.
Kvar stod Paul och såg efter dem.
"Vad ska jag göra då?" skojade han.
"Du kan leta efter mina vantar!" ropade Aidan som svar, helt allvarligt.

Paul skakade på huvudet igen och började skratta.
Då såg han en ganska stor ekorre som nyfiket tittade på honom.
"Den här ungen får vi hålla koll på, eller vad tror du...?" sa han till ekorren.
Och hur otroligt det än verkade, såg det ut som att ekorren verkligen lyssnade intresserat på honom.
Efter en stund kom Aidan och Selena tillbaka. Pojken viftade med sin mössa och vantarna.
"Upphittade!" flämtade han.
Sedan fick pojken syn på ekorren och beundrade den ett tag.
"Lilla gubben, varm choklad...?" påminde Paul.
Han ville inte stressa pojken, men det började bli kallt nu. Han tog på Aidan mössan, lade armen om honom igen och så började de att gå.
De vände sig om och vinkade till Selena.
"Vi ses en annan gång!" ropade Aidan.
Han hoppades verkligen det. Selena var snäll och kul att hänga med. Och det kändes bra att ha en kompis.

Julkalendern 2017 - Del 14

*
New York
Söndag, 14 December 2003

9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen)  - men inte dum...!

Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.

Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.

Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."

CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."

Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.