*
Källare
Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story
New York City. Torsdag, 30 oktober 2003
Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.
Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest.
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.
När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"
Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.
När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.
"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet.
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke.
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."
Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."
Källare
Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story
New York City. Torsdag, 30 oktober 2003
Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.
Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest.
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.
När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"
Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.
När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.
"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet.
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke.
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."
Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."