Visar inlägg med etikett Ricky. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ricky. Visa alla inlägg

torsdag, december 08, 2022

Julkalendern 2022 - Del 8

Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001

1.


Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December. 
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den. 
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat. 
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.

Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!” 
Hennes bror gäspade och log brett. 
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine. 
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.

Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!” 
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.

Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?” 
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?” 
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?” 
Det tyckte Maxine.

Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.


2.


Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage. 
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.

Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.



3.


När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City. 
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.

Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.

Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.


4.


Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.

Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.

Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna. 
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.” 
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.” 
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.”
 

måndag, december 05, 2022

Julkalendern 2022 - Del 5

Sun City, California
5 December 2001

 

Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.

”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.” 
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.” 
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.

Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.” 

Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?” 

”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.

När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran. 
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.” 
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.” 
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.

Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.

söndag, april 12, 2015

Skrivpuff - 12 April 2015

*
Overkligt

Sun City, California. Våren 2011.

Alex och Holly tog bussen hem från skolan. De hade egentligen tänkt ta en långpromenad hem till Alex fosterfamilj som bodde vid Silver Beach, men mörka, regnfyllda moln och ett rejält skyfall stoppade deras planer.
När de unga tu satt ombord på bussen tänkte Holly att det nog var lika bra att de inte tagit den där promenaden. Inte bara för regnet, utan mest för att Alex verkade ganska sömnig.
Holly såg leende på honom när han lutade sitt huvud mot hennes axel och såg ut att somna vilken sekund som helst.
"Är du okej, sötis?" frågade hon och smekte hans hår.
Alex rätade snabbt på sig och harklade sig generat.
"Jadå." försäkrade han. "Jag är så overkligt trött bara."
Som för att illustrera detta kvävde han en liten gäspning.
Holly skrattade mjukt och drog Alex intill sig.
"Overkligt trött till och med? Jag har faktiskt märkt det, du höll ju på att somna flera gånger i skolan idag."
Alex låtsades bli väldigt förnärmad.
"Somna i skolan, jag? No way, aldrig i livet!"
Holly fnissade.
"Just du." sa hon och rufsade om i Alex hår. "Men du får luta dig mot mig och sova om du vill."
Alex skakade på huvudet.
"Äh, det behövs inte." flinade han. "Jag ska väl kunna hålla mig vaken tills i kväll."
Men i nästa sekund vände han ansiktet mot fönstret för att Holly inte skulle se att han gäspade igen.
Holly fnissade ännu mer.
"Tyst." muttrade Alex.
Men han log.
******

När de kom hem märkte Alex fostermor Joanne också att Alex verkade ovanligt trött denna sena eftermiddag.
"Lång dag?" frågade hon.
Alex nickade med eftertryck.
"Det kan man verkligen säga. Vi hade simning idag också, kul i och för sig, men det var ett ganska hårt pass. Och dåligt med syre i klassrummen gjorde inte direkt lektionerna bättre..."
Joanne påpekade även att Alex inte hade sovit så bra på natten, eftersom han var orolig för sin sjuka och nyopererade syster Maxine som fortfarande låg inne på sjukhuset.
Ungdomarna tvättade händerna vid diskhon och slog sig sedan ner i soffan.
Holly drog ner Alex så att han nu låg med huvudet i hennes knä.
"Vila lite du." sa hon och strök honom över håret.
Joanne förberedde middagen, men hon passade på att snegla lite på ungarna då och då.
Hon och Holly småskrattade när Alex somnade.
"Han var verkligen helt slut stackarn..." sa Holly.
"Ja. Tack för att du tar hand om honom så fint och ser till att han sköter om sig själv." sa Joanne ömt.
Holly nickade, rörd över de fina orden.
"Det är självklart för mig." sa hon och fortsatte att smeka Alex över håret.

******

Drygt 30 minuter senare kom Alex (foster)syskon Janie och Ricky hem.
Janie lade huvudet på sned och leende studerade hon sin lillebror som snusade gott i sin bästis famn.
"Vad bra att han tar igen lite förlorad sömn."
Just då vaknade Alex till. Han satte sig upp och blinkade sömnigt mot de andra.
"Hej." sa han och log.
"Sovit gott?" frågade Janie.
Alex log ett sött fåraktigt leende.
"Eh... alltså... jag sov inte, jag bara vilade ögonen."
Holly fnissade till.
"Precis som i skolan då?" retades hon.
Ricky såg storögd på henne, sedan på sin storbror.
"Va?!" utbrast 11-åringen. "Somnade du i skolan?! Fick du kvarsittning?"
Alex skrattade lite.
"Nej, jag somnade inte. Bara nästan. Och jag fick ingen kvarsittning."
Han log okynnigt när han tillade:
"Läraren låste in mig i städskrubben bara."
Ricky skrattade gott åt hans knasiga humor.

"Knasboll." skrattade Holly. "Du kan då hitta på tokiga saker."
"Ja, jag har talang för sånt." flinade Alex.
Hon omfamnade honom och pussade honom i nacken.
Alex pep generat till och höll upp en kudde framför sig som sköld.
"Han blir så himla blyg när du pussar honom." skrattade Ricky förtjust.
Holly nickade.
"Ja, visst blir han." sa hon förtjust.
Hon tog kudden från Alex och log åt hans generade leende.
"Du är världens sötaste." sa hon kärleksfullt och så fortsatte hon att överösa sin bästis hals och nacke med små fjärilslätta pussar.
"Lägg av..." pep han.
Men Alex hade egentligen inget emot Hollys busiga beröring. Visst blev han generad, men han kände sig läskedrycks-bubblig av skratt.
Och när han kände sin älskade bästis fingertoppar vandra lätt över hans rygg, innanför hans T-shirt, pirrade det skönt i huden och hela kroppen.
"Är det mysigt, eller läskigt?" frågade Holly.
Hon såg att han njöt, men hon ville testa honom lite.
"Läskigt." mumlade Alex. "Fast lite mysigt också."
Han lutade sig tillbaka, in i Hollys famn.

"Ni två är så söta tillsammans." sa Janie leende.
"Bara när vi är tillsammans?" sa Alex.
Ricky skrattade. Han gillade när hans brorsa var kaxig.
Janie och Holly såg menande på varandra. De log och skakade på huvudet åt att Alex hade en tendens att skämta bort saker när han blev generad.
"Nej, ni är alltid söta." skrattade Janie och rufsade om sin lillebrors hår.
"Särskilt du, Alex." sa Holly bestämt och gav honom en puss kinden.

fredag, april 10, 2015

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.


Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."
"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"
Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.
På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.

lördag, januari 31, 2015

Skrivpuff - 31 Januari 2015

*
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.

Janie

Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.
Hej Janie
jag har läst ut boken - helt själv (Alex hjälpte mig bara lite...) Boken var bra tyker jag. Men i morgon får vi välja en ny att läsa.
Jag hopas du har haft en bra dag.
xoxoxo Ricky
Det lilla meddelandet gjorde mig så stolt och rörd.
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.

Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.

Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.

Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"

När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.


måndag, april 08, 2013

Grattis Ricky! 8 april 2013

*
Happy Birthday Ricky! 
*
Love, 
Mom & Dad. 
Janie, Maxine, Alex, Cassie. 
Uncle Freddie
*
*

måndag, december 03, 2012

December-minnen - 3 December

*
Sun City, California. 3 December 2010 

Ricky såg imponerat på när Alex drog fingret genom lågan på tändstickan han just tänt.
"Wow! Coolt!"
”Gör det inte det där ont...?” frågade Cassie bekymrat.
Alex log åt sin lillasysters ganska oroliga blick.
”Nej då, det gör inte ont, inte om man gör på rätt sätt.” sa han och tände stearinljuset som stod på köksbordet.

”Lek inte med elden, lilla gubben.” log Martin och rufsade Alex i håret. ”Då kissar du på dig i natt.”
Alex flinade glatt mot sin fosterfar.
”Ja, säkert. Tror du på tandfen också eller?” frågade han kaxigt.
 Ricky, Cassie och Maxine fnissade åt sin bror.
”Pappa tror på påskharen och jultomten också.” viskade Maxine hemlighetsfullt.
Alex flämtade till, som om han blev chockad, och stirrade på Martin.
”Du har livlig fantasi du, farsan.”
Martin skrattade och kramade om grabben.

"Men hallå... kissar man verkligen på sig om man leker med eld...?" undrade Ricky.
Joanne log och skakade på huvudet.
"Nej raringen min, det är bara nåt folk säger för att barn inte ska leka med eld." sa hon och kramade sin yngste fosterson.
Ricky log lättad.
"Tur för dig Alex." sa han.
"Vem kom på nåt så dumt egentligen...?" skrattade Alex.
Joanne skrattade.
"Ja du... det var en bra fråga."

Alex drog fingret genom eldslågan igen.
"Brorsan, du är ju hopplös..." sa Cassie och tog tag i sin storebrors handled. "Du kan inte låta bli att utsätta dig för spännande och farliga saker, va...?"
Alex log sött.
"Du, älskade unge, även om det där med eld och sängvätning bara är en dum grej att säga måste du ändå vara försiktig med eld. Lova det." sa Joanne bestämt.
Men sedan log hon och kittlade Alex i nacken för att visa att hon inte var arg.
Pojken fnissade och skruvade på sig där han satt på sin stol.
"Jag ska vara försiktig." lovade han.





fredag, augusti 03, 2012

Holly ♥ Alex - del 86

*
Holly

Vi gick ner på undervåningen och hängde in Alex blöta kläder i torkskåpet i vår tvättstuga (skönt att ha en egen tvättstuga hemma). Sedan gick vi ut i köket och gjorde varm choklad och Cinnamon Toast (lätt rostat bröd med en blandning av kanel och socker).
"Vet Jo och Martin att du är här?" frågade jag en stund senare när vi satt i soffan framför TV:n och åt.
Alex som precis hade tagit en tugga av sin smörgås nickade bara.
"Är det säkert?" frågade jag.
Alex log och nickade igen, ivrigare nu, och vi skrattade åt att han inte kunde svara för att han hade mat i munnen.

Han svalde tuggan.
"Jo och Martin vet att jag är här - det är helt, hundra procent, säkert."
Jag log.
"Bra." sa jag och strök bort lite socker från hans läppar.
Alex log tillbaka.

Jag hoppade till när en hög åskknall skrällde. Alex satte säg ännu närmare mig och höll om mig.
"Ingen fara." sa han mjukt. "Den är inte så nära."
Jag drog sötnosen intill mig och höll honom så länge. Alex fick mig att känna mig lugnare.

Vi åt våra smörgåsar och drack choklad. Ute hörde vi blåsten och regnet härja.
"Det är ganska mysigt att sitta så här, bara du och jag." sa jag.
Alex log och nickade.
"Tycker jag också."
Jag drog fingrarna genom hans hår och killade honom i nacken. Hans porlande skratt spred en varm glädje inom mig.


Blag Dahlia & Brats On The Beat Singers – Rockaway BeachZac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right Now
Meat Loaf & Cher – Dead Ringer For LoveThe Cure – Friday I'm In Love
Aaron Carter – Real Good TimeThe Monkees – I'm A Believer
Zac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right NowMarvin Gaye & Kim Weston – It Takes Two
Shebang – Kids In AmericaThe Turtles – Happy Together
The Ark – Calleth You, Cometh IBruno Mars - Count On Me

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex


Holly ♥ Alex - del 85

*
Holly

Alex tog upp boken som jag hade läst och studerade omslaget.
”Hmmm… Hoily, du ska inte läsa såna här läskiga saker - du blir ju bara skraj.” flinade han.
”Det blir jag inte alls,” ljög jag.
”Jag hörde ju hur du skrek när jag kom.” sa Alex retsamt.
”Hmmm... jag blev väl rädd för dig.” skrattade jag.
Alex tog tag i min midja och började kittla mig.
Jag är som tur är inte så kittlig där, men jag höll ändå i hans händer så att han inte skulle kunna kittla mig mer.
Alex log.
”Du kan släppa, jag ska inte kittla dig.” sa han.
”Lovar du?” frågade jag.
”Jag lovar.” svarade Alex.
Jag släppte hans händer. Väntade på en ny kittlingsattack, men Alex kittlade mig inte igen. Istället lade han bara armarna om mig.

Jag kramade om honom och drog honom intill sig.
"Är du trött?" frågade jag.
Alex skakade på huvudet.
"Inte så värst."
"Ska vi gå ner i köket och göra nåt att äta då?" föreslog jag.
Alex nickade.
"Mmmm... fast jag skulle behöva nåt att ta på mig."
Han rodnade när jag såg på honom där han satt på min sängkant i bara kalsongerna.

Jag log.
"Jag har nog faktiskt kläder här som är dina." sa jag fundersamt och öppnade min garderob.
Mycket riktigt, där på en hylla låg hans blå mjukisbyxor och en luvtröja.
Jag gav Alex kläderna och han klädde snabbt på sig.
Han log och såg så söt ut att jag bara var tvungen att krama honom.


Blag Dahlia & Brats On The Beat Singers – Rockaway BeachZac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right Now
Meat Loaf & Cher – Dead Ringer For LoveThe Cure – Friday I'm In Love
Aaron Carter – Real Good TimeThe Monkees – I'm A Believer
Zac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right NowMarvin Gaye & Kim Weston – It Takes Two
Shebang – Kids In AmericaThe Turtles – Happy Together
The Ark – Calleth You, Cometh IBruno Mars - Count On Me

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex


Holly ♥ Alex - del 84

*
Holly

Det var fredag kväll. Stormen tjöt och regnet smattrade hårt mot fönsterbläcket.
Jag var ensam hemma den här helgen och nu låg jag i min säng och läste en skräckroman. Inte så smart kanske, för jag började faktiskt känna mig lite uppskrämd av den läskiga boken nu... och när det plötsligt knackade på fönsterrutan skrek jag högt.
Vem sjutton hade klättrat upp hit...?
Jag såg bort mot fönstret. Där ute på det lilla taket stod Alex.
Lättad över att det var min bäste vän, och ingen galen massmördare, gick jag och öppnade fönstret.

”Hej!” sa Alex glatt.
”Hej min älskling! Vad gör du här?” frågade jag.
”Hade vägarna förbi.” svarade Alex och klättrade in i mitt rum.
”Men vännen, du är ju genomblöt! Ta av dig kläderna, så du inte får lung-inflammation.”
Alex drog av sig sina sneakers.
”Ensam hemma?”
Jag nickade.
”Hela helgen.”
”Bra att jag kom då, så får du lite sällskap.” sa Alex.
”Jättebra, för jag har saknat dig.” log jag och kysste honom på munnen.

Alex huttrade till. Inte så konstigt, han var ju genomblöt av vårregnet som öste ner där ute.
”Du skulle behöva en varm dusch, Alex.”
”Äh, det behövs inte. Du får värma mig i stället.” log Alex.
Han satte sig på min säng och drog av sig jeansen.
Jag hjälpte honom att dra av de båda tröjorna. Sedan hämtade jag en handduk från badrummet och började torka hans våta hår.
Jag fnissade när hon såg att Alex rodnade lite. Hans blyghet är så charmig och gullig.

“Vad ler du åt?” frågade Alex.
“Inget.” sa jag..
Alex lade huvudet på sned och såg forskande på mig.
“Vad…?” envisades han.
“Nej inget," sa jag. "du är så söt bara - det är därför jag ler.”
“Äh lägg av...” sa Alex blygt och flinade mot mig.
Jag log och pussade honom på näsan.


Blag Dahlia & Brats On The Beat Singers – Rockaway BeachZac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right Now
Meat Loaf & Cher – Dead Ringer For LoveThe Cure – Friday I'm In Love
Aaron Carter – Real Good TimeThe Monkees – I'm A Believer
Zac Efron & Vanessa Hudgens – Right Here, Right NowMarvin Gaye & Kim Weston – It Takes Two
Shebang – Kids In AmericaThe Turtles – Happy Together
The Ark – Calleth You, Cometh IBruno Mars - Count On Me

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex