*
Frihet
Sun City, California. November 2006.
Joanne
"Melanie är här nu!"
Maxine stod utanför huset och studsade av iver när hennes älskade resurs-lärare och nanny parkerade sin bil.
Flera dagars orkeslöst innesittande hade gjort vårt lilla yrväder rastlös, men stackaren hade varit alltför sjuk för att kunna gå ut.
"Det är så jäklarns orättvist att medicin gör en sjuk och svag..." sa Maxine dagen innan, när kemoterapin fick henne att må fruktansvärt illa. "man ska ju bli frisk av det!"
Hennes läkare hade förklarat att behandlingarna hjälper om man mår dåligt av det.
"Jaha, det låter ju logiskt..." svarade Maxine sarkastiskt då och himlade med ögonen.
Dr. Craven kunde inte annat än att hålla med henne.
Men idag var Maxine alltså piggare och hon var överlycklig för att hon skulle få en heldag med Melanie.
Martins och mina andra barn hade åkt till skolan tidigare på morgonen, de skulle inte vara hemma förrän på eftermiddagen.
Martin och jag skulle äta brunch på en liten restaurang i stan och sedan skulle vi åka och storhandla på stormarknaden.
Melanie var nu framme vid huset. Hon ställde ner den stora kartongen hon bar på och så lyfte hon upp lilla Maxine i famnen och kramade om henne.
Melanie är en underbar tjej, alltid så glad och omtänksam. Ungarna älskar henne.
Hon är som en storasyster för alla våra barn, även om det mest är Maxine hon har hand om.
"Hej, mitt lilla charmtroll!" sa Melanie kärleksfullt. "Är du redo för en pysseldag?"
Det var Maxine verkligen. Hon strålade av lycka och iver.
Idag skulle tjejerna inte jobba med skolarbete, de skulle bara ha roligt; pynta huset inför Thanksgiving och göra julklappar.
"Nej, ingen skola idag. Lite frihet måste man ju få ha." förklarade Maxine.
Tösens stora blå ögon glittrade spjuveraktigt.
"Freeeedom...!" sjöng hon.
Frihet
Sun City, California. November 2006.
Joanne
"Melanie är här nu!"
Maxine stod utanför huset och studsade av iver när hennes älskade resurs-lärare och nanny parkerade sin bil.
Flera dagars orkeslöst innesittande hade gjort vårt lilla yrväder rastlös, men stackaren hade varit alltför sjuk för att kunna gå ut.
"Det är så jäklarns orättvist att medicin gör en sjuk och svag..." sa Maxine dagen innan, när kemoterapin fick henne att må fruktansvärt illa. "man ska ju bli frisk av det!"
Hennes läkare hade förklarat att behandlingarna hjälper om man mår dåligt av det.
"Jaha, det låter ju logiskt..." svarade Maxine sarkastiskt då och himlade med ögonen.
Dr. Craven kunde inte annat än att hålla med henne.
Men idag var Maxine alltså piggare och hon var överlycklig för att hon skulle få en heldag med Melanie.
Martins och mina andra barn hade åkt till skolan tidigare på morgonen, de skulle inte vara hemma förrän på eftermiddagen.
Martin och jag skulle äta brunch på en liten restaurang i stan och sedan skulle vi åka och storhandla på stormarknaden.
Melanie var nu framme vid huset. Hon ställde ner den stora kartongen hon bar på och så lyfte hon upp lilla Maxine i famnen och kramade om henne.
Melanie är en underbar tjej, alltid så glad och omtänksam. Ungarna älskar henne.
Hon är som en storasyster för alla våra barn, även om det mest är Maxine hon har hand om.
"Hej, mitt lilla charmtroll!" sa Melanie kärleksfullt. "Är du redo för en pysseldag?"
Det var Maxine verkligen. Hon strålade av lycka och iver.
Idag skulle tjejerna inte jobba med skolarbete, de skulle bara ha roligt; pynta huset inför Thanksgiving och göra julklappar.
"Nej, ingen skola idag. Lite frihet måste man ju få ha." förklarade Maxine.
Tösens stora blå ögon glittrade spjuveraktigt.
"Freeeedom...!" sjöng hon.
