Grattis Dylan!
Visar inlägg med etikett Dylan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dylan. Visa alla inlägg
onsdag, december 10, 2025
tisdag, december 12, 2017
Julkalendern 2017 - Del 12
*
New York City
Fredag, 12 December 2008
Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.
"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"
Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"
Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.
New York City
Fredag, 12 December 2008
Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.
"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"
Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"
Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.
söndag, december 10, 2017
Julkalendern 2017 - Del 10
*
New York City
Onsdag, 10 December 2008
Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.
"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.
Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.
Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.
New York City
Onsdag, 10 December 2008
Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.
"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.
Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.
Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.
onsdag, december 10, 2014
måndag, december 10, 2012
torsdag, mars 29, 2012
Limerick: The Teacher
written by
Dylan C. Breslin
There once was a teacher from New York.
Her tongue was sharper than a fork.
She demanded her students to learn.
The students wished the school would burn.
Oh, why is our teacher a dork?
*
Dylan C. Breslin
There once was a teacher from New York.
Her tongue was sharper than a fork.
She demanded her students to learn.
The students wished the school would burn.
Oh, why is our teacher a dork?
*
lördag, mars 24, 2012
lördag, december 10, 2011
torsdag, oktober 20, 2011
Skrivpuff - 19 oktober 2011
Skriv om en udda sport.
Långt ner under New Yorks gator, ligger Spökvärlden.
Där, bland tunnlar och avloppssystem lever några udda varelser från Den Andra Sidan, andar av människor som dött och irrar omkring mellan Livet och Döden.
En kväll hördes ekande skratt i tunnlarna. Några av spökvarelserna hade tagit av sig sina huvudet och spelade nu boll med dem.
Spökflickan Dylan skakade på huvudet.
"Spökboll" nu igen... snacka om en udda sport... tänkte hon.
"Mina herrar... har ni glömt vad som hände förra gången ni spelade 'Spökboll'...?"
En av spökherrarna tog på sig sitt huvud och gav Dylan ett brett leende.
"Ja, Bobs huvud rullade ner i floden!"
Spökherrarna skrattade bullrande så att det ekade ännu mer i tunnelgångarna.
Dylan log.
"Mmmm... just det... och han var utan huvud i tre dagar innan vi hittade det."
Ett av spökena nickade glatt.
"Det var såååå lugnt och tyst då."
Dylan log igen, men suckade uppgivet.
"Jag ger upp... Vi ses senare, jag ska gå upp till människo-världen och titta till Eli."
Spökherrarnas huvuden som låg på betongkanten vid "floden" skrockade och gjorde pussljud.
"Puckon!" skrattade Dylan. "Ta era huvuden och kyss er där bak. Eli är inte min pojkvän - han är min bästa vän."
Dylan skruvade upp volymen i sin iPod och sjöng med i Michael Jackson's Thriller medan hon vandrade iväg mot människo-världen där Eli väntade.
Långt ner under New Yorks gator, ligger Spökvärlden.
Där, bland tunnlar och avloppssystem lever några udda varelser från Den Andra Sidan, andar av människor som dött och irrar omkring mellan Livet och Döden.
En kväll hördes ekande skratt i tunnlarna. Några av spökvarelserna hade tagit av sig sina huvudet och spelade nu boll med dem.
Spökflickan Dylan skakade på huvudet.
"Spökboll" nu igen... snacka om en udda sport... tänkte hon.
"Mina herrar... har ni glömt vad som hände förra gången ni spelade 'Spökboll'...?"
En av spökherrarna tog på sig sitt huvud och gav Dylan ett brett leende.
"Ja, Bobs huvud rullade ner i floden!"
Spökherrarna skrattade bullrande så att det ekade ännu mer i tunnelgångarna.
Dylan log.
"Mmmm... just det... och han var utan huvud i tre dagar innan vi hittade det."
Ett av spökena nickade glatt.
"Det var såååå lugnt och tyst då."
Dylan log igen, men suckade uppgivet.
"Jag ger upp... Vi ses senare, jag ska gå upp till människo-världen och titta till Eli."
Spökherrarnas huvuden som låg på betongkanten vid "floden" skrockade och gjorde pussljud.
"Puckon!" skrattade Dylan. "Ta era huvuden och kyss er där bak. Eli är inte min pojkvän - han är min bästa vän."
Dylan skruvade upp volymen i sin iPod och sjöng med i Michael Jackson's Thriller medan hon vandrade iväg mot människo-världen där Eli väntade.
fredag, december 10, 2010
lördag, oktober 09, 2010
söndag, maj 23, 2010
Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad - igen ;-)
*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan)
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan)
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*
onsdag, mars 24, 2010
fredag, mars 19, 2010
Ghost World: NYC uppdaterad!
*
Jag har uppdaterat/redigerat Ghost World: NYC
(berättelsen om Eli & Dylan - uppföljaren till Blue Creek Hill: Rum 97) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*
Jag har uppdaterat/redigerat Ghost World: NYC
(berättelsen om Eli & Dylan - uppföljaren till Blue Creek Hill: Rum 97) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*
Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad!
*
Jag har uppdaterat/redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*
Jag har uppdaterat/redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*
lördag, februari 06, 2010
Blue Creek Kids on Twitter
Hey! Follow us on Twitter! :-)
Love,
Coral, Kyle, Ashlee, Darla, Elle, Kevin, Eli & Dylan!
Eli & Dylan har även eget "Twitter space":
http://twitter.com/GhostWorld_212
*
torsdag, december 10, 2009
måndag, december 07, 2009
Gästblogg 7/12: Dylan #2
Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
del 2
Inte förrän det var mörkt och nattkylan kom krypande lämnade jag mitt gömställe nere vid floden och gick hemåt.
Pappa hade kommit hem från jobbet. Han satte mig på en köksstol, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Svara mig ärligt Little One, stal du mammas saker?”
Jag skakade på huvudet.
”Vem var det då?”
Det kändes som sucken som kom ur mig fick hela min kropp att sjunka ihop. Punktering.
Sedan kom de förjordade tårarna.
”Det var inte jag!” snyftade jag i pappas famn. ”Och jag vet inte vem det var!”
Och även om jag visste skulle ingen tro mig.
Jag berättade aldrig om det jag såg längre. Det var ju därför de hade placerat mig på det den där jävla anstalten på kullen i Blue Creek!
Dårhuset. Gökboet. The loony bin…
”Ska du inte gå och be mamma om förlåtelse, Dylan?”
”Va…?”
Jag slet mig ur pappas grepp och stirrade på honom.
”Det kanske är bäst om du går och be mamma om förlåtelse.” sa han.
Jag knuffade bort honom.
”Aldrig!” skrek jag.
"Snälla Dylan..." suckade pappa trött.
Men jag avbröt honom, för nu var jag rasande.
”Jag har inte begått något brott! Ändå slog hon mig - igen! Och så är det, på något vridet sätt, min skyldighet att be om ursäkt...!”
Vita små salivkulor forsade ur min mun tillsammans med mina ord och hamnade i pappas ansikte.
Mina tankar blev skruvade, som de blev ibland och jag önskade att salivkulorna skulle vara gift som frätte sönder honom.
*
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
del 2
Inte förrän det var mörkt och nattkylan kom krypande lämnade jag mitt gömställe nere vid floden och gick hemåt.
Pappa hade kommit hem från jobbet. Han satte mig på en köksstol, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Svara mig ärligt Little One, stal du mammas saker?”
Jag skakade på huvudet.
”Vem var det då?”
Det kändes som sucken som kom ur mig fick hela min kropp att sjunka ihop. Punktering.
Sedan kom de förjordade tårarna.
”Det var inte jag!” snyftade jag i pappas famn. ”Och jag vet inte vem det var!”
Och även om jag visste skulle ingen tro mig.
Jag berättade aldrig om det jag såg längre. Det var ju därför de hade placerat mig på det den där jävla anstalten på kullen i Blue Creek!
Dårhuset. Gökboet. The loony bin…
”Ska du inte gå och be mamma om förlåtelse, Dylan?”
”Va…?”
Jag slet mig ur pappas grepp och stirrade på honom.
”Det kanske är bäst om du går och be mamma om förlåtelse.” sa han.
Jag knuffade bort honom.
”Aldrig!” skrek jag.
"Snälla Dylan..." suckade pappa trött.
Men jag avbröt honom, för nu var jag rasande.
”Jag har inte begått något brott! Ändå slog hon mig - igen! Och så är det, på något vridet sätt, min skyldighet att be om ursäkt...!”
Vita små salivkulor forsade ur min mun tillsammans med mina ord och hamnade i pappas ansikte.
Mina tankar blev skruvade, som de blev ibland och jag önskade att salivkulorna skulle vara gift som frätte sönder honom.
*
Gästblogg 7/12: Dylan
Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
tisdag, november 17, 2009
Karaktärerna om sig själva 9: Dylan
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer:
ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)
DYLAN
Namn: Dylan Cailyn Breslin
Smeknamn: D, Dil, Ghost Girl
Ålder: 14 år & 10 månader (Dec. 1990 - Okt. 2005)
Födelsedag: 10 december
Hårfärg: Nästan svart
Ögonfärg: Blå
Bor: Lite olika ställen, men just i NYC
Favoriter:
Mat: Pancakes w. Maple syrup (frukost), pizza, pasta, pretzels
(samma som Eli - vad originell jag är *lol*)
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: Simning
Ämne i skolan: English, Arts
Går i kyrkan: Ibland, med Eli
Hatar/ogillar:
Mardrömmar, barnmisshandlare, folk som sviker,
när någon är dum mot dem jag älskar, BC Hill
Älskar:
Eli
***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer:
ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)
DYLAN
Namn: Dylan Cailyn Breslin
Smeknamn: D, Dil, Ghost Girl
Ålder: 14 år & 10 månader (Dec. 1990 - Okt. 2005)
Födelsedag: 10 december
Hårfärg: Nästan svart
Ögonfärg: Blå
Bor: Lite olika ställen, men just i NYC
Favoriter:
Mat: Pancakes w. Maple syrup (frukost), pizza, pasta, pretzels
(samma som Eli - vad originell jag är *lol*)
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: Simning
Ämne i skolan: English, Arts
Går i kyrkan: Ibland, med Eli
Hatar/ogillar:
Mardrömmar, barnmisshandlare, folk som sviker,
när någon är dum mot dem jag älskar, BC Hill
Älskar:
Eli
***
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)