*
New York City
Onsdag, 10 December 2008
Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.
"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.
Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.
Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.
New York City
Onsdag, 10 December 2008
Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.
"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.
Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.
Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar