*
Ofullständig
Ofullständig
Någonstans utanför London, England.
December 2010.
Imogine Rourke såg sig om i den enorma tamburen. Hon hade inte varit i det här residenset sedan hon var barn (nåväl tonåring i alla fall). Det var tio år sedan, men ändå kände hon igen varenda sak och varenda doft.
"Vad gör jag här, Clive?" frågade hon, aningens otåligt. "Din inbjudan hit var rätt så ofullständig."
"Kära barn, som du vet avled din far..."
"Fosterfar." förtydligade Imogine.
Lite väl hårt att avbryta honom så där, insåg hon sedan. Det var ju inte den vänlige gamle mannens fel att gubbstrutten hade "tagit ner skylten".
"Jo, men det kunde vi lika gärna ha tagit per telefon." sa hon.
Clive skakade medlidsamt på huvudet.
"Imogine, love..." sa han milt och höll hennes händer i sina. "jag vet att du inte stod honom nära, men vi ville inte ge ett sådant besked per telefon."
Imogine ryckte på axlarna.
"Jag uppskattar din omtänksamhet, Clive, det gör jag verkligen." sa hon och lyckades få fram ett leende, trots alla omtumlade känslor hon haft sedan dödsbeskedet. "Men varför skulle jag komma hit?"
Clive tog upp en blå mapp som låg på ett vackert och antikt bord.
"Du måste skriva under ett papper."
Imogine skakade på huvudet och blåste irriterat bort en hårslinga som letat sig ner framför ena ögat.
Den gamle mannens ögonbryn drogs nu samman, som om någon höll på att sy ihop dem med nål och tråd. Det var det dock ingen som gjorde, Clives ansikte visade att han var förbryllad.
"Imogine, din far har testamenterat ett par saker till dig. Men han krävde att du skriver på ett kontrakt."
Ljudet som nu kom över den unga kvinnans läppar lät som en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
"Så till och med när han är död kräver han saker av mig...?!" utbrast hon.
Imogine drog på sig ytterkläder, tog tag i sitt bagage (som burits in i huset mot hennes vilja, och öppnade den massiva ytterdörren.
"Säg mig; dog han av hjärtinfarkt, eller av sin elakhet....?" sa hon med hetta i rösten.
Clive tog milt tag i hennes axel och såg henne allvarligt i ögonen.
"Kära barn, du ärver Hartwick Manor."
Imogine stirrade på sin fosterfars äldsta vän och kollega. Hade han just sagt att hon ärvt den här gamla herrgården...?
Hon skakade på huvudet igen och gjorde ett nytt försök att komma ut ur huset.
"Jag vill inte ha det här stället." sa hon bestämt. "Sälj det, bränn ner det, eller gör vad du vill, men jag sätter inte min fot här mer."
Hon klev ut i vinterkylan och bad chauffören i den svarta lyxbilen, samma som fört henne hit till Hartwick Manor, köra henne till Bayswater.
Chauffören höjde på ögonbrynen och gjorde en liten grimas. Det såg ut som han tänkte att hennes smak hade förvanskats där borta i USA.
"Bayswater, Miss...?"
"Ja tack, Bayswater." svarade Imogine och låtsades inte om mannens ogillade ton.
Det dög tydligen inte åt rika snobbar, men det var en av hennes favoritområden i London.
Nu ville hon komma till hotellet så att hon kunde ta en dusch.
Sedan skulle hon ta en liten promenad i stan.
Alla hennes minnen av London var inte dåliga. Staden hade fortfarande en stor plats i hennes hjärta.
 |
| Bayswater |