Julkalendern 2017 - Del 13

*
New York
Onsdag, 13 December 2000

Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."

Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."

Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.

När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.

Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?

Skrivpuff - 12 Maj 2015

*
Öppen

Oak Park, New York. December 1989.
Dr. Friedmans mottagning

Mina kollegor tyckte nog att jag var lätt galen när de fick reda på att min nästa patient endast var 2 år gammal.
Men jag var öppen för det mesta och egentligen skulle jag inte ha en vanlig terapi-session med Blue Danelli, utan bara övervaka och studera honom.
Den lilla pojken stora blå ögon såg vaksamt på mig när jag slog mig ner intill honom där han satt på golvet.
"Hej, Blue." hälsade jag. "Får jag sitta här hos dig?"
Jag fick en nickning som svar.
"Leker du med bilar?" fortsatte jag.
Blue tittade ner på golvet och tog upp en brandbil. Han gav leksaken till mig.
"Ska du inte leka med brandbilen mer?"
Blue svarade inte. Han tittade på bilarna som han prydligt hade parkerat på mattan och valde ut en polisbil istället.
"Polis." sa pojken och såg storögd på mig igen. "Polis hemma huset."
Han lade leksaksbilen i mitt knä.

"Mamma." sa han längtansfullt och såg ledsen ut.
Han slog ut med händerna.
"Mamma borta."
Jag kände mig skakad av det här stackars barnets öde.
Ett par veckor tidigare hade hans mamma och moster mördats i deras hem - mitt framför ögonen på Blue och hans tvillingsyster.
Sanningen var så fruktansvärd att den var svår att ta in.
Jag ville krama den här lilla ungen och trösta honom, men visste inte om jag borde det...
Blue ställde sig upp, nära mig. Han såg länge på mig, forskande.
"Du polis?" undrade han.
"Nej, jag är doktor." svarade jag.
Den lilla pojken såg ut att fundera.
"Doktor." upprepade han.
Jag nickade.
"Jag pratar med barn som är ledsna." sa jag, utan veta hur mycket han förstod.
Blue uppfattade allt jag sa tydligen, för han nickade och klappade sig med handflatan på bröstkorgen, hans sätt att peka på sig själv.
"Blue lessen." sa han och tryckte sig ännu närmre mig. "Vill ha mamma..."

Han lade en liten hand på min kind.
"Doktor laga mamma?" sa han hoppfullt.
Åh Herregud...
Pojkens antydan om att hans mamma varit "trasig", det vill säga svårt skadad, påverkade mig starkt.
Trots alla hemskheter mina patienter berättade för mig grät jag aldrig. Men nu gjorde jag nästan det.
"Mamma sover..." sa Blue. "Moster sover."
Kanske förstod han att hans mamma och moster inte skulle komma tillbaka mer...? 
Jag fick en stark känsla av att det var "död" han egentligen menade.
Försiktigt kramade jag om Blue.
"Krama Blue." sa pojken godkännande.
Han klappade mig ömsint på kinden.
"Kompis."
Jag log, rörd över att jag vunnit den här lilla pojkens förtroende.
Det var inte alla vuxna som gjorde det så här lätt, hade jag fått veta.
Blue var ett vaksamt barn med stark integritet.
Det skulle bli intressant att följa hans utveckling.

Mörkt vatten - 4

*
Phelps som hade fått stryk hade nu samlat sig. Han kravlade sig upp från marken och stegade fram mot Dani.
”Din lilla fitta…” väste han.
Och så gav han henne ett stenhårt slag med öppen handflata.
Han flinade förnöjt när Danis underläpp sprack och började blöda.
”Åh vad du är modig som ger dig på dom som är mindre än du.” sa Tessa giftigt.
Antagonist-Phelps blängde på henne.
”Fitta!” sa han.
”Är du…?” sa Tessa och log som om hon tyckte synd om Phelps. ”Ledsen hörru, men jag kan nog inte göra nåt åt det.”
När Phelps inte fann något dräpande svar vände han sig åter mot Dani.
”Danelli, din brorsa är ett sånt jävla freak. Vore det inte bättre för alla om han flyttade tillbaka till den där instutionen för dårar, där han hör hemma…?”

Dani tog tag om Phelps axlar, såg honom djupt i ögonen och log.
”Jag ska säga dig vad jag tycker.” sa hon.
Och innan antagonisten hann blinka hade Dani kört upp sitt knä mellan benen på honom.
Killen gnydde och rasade ihop på asfalten.
”Jävla fitt-unge…” morrade han och såg mordiskt på Dani.
”Du borde nog öva lite på ditt ordförråd.” sa Tessa. ”Det kan vara bra att kunna fler ord än ett.”
Tessa gav Blue hans ritgrejer och rufsade kärleksfullt om hans hår.
Sedan lade hon en arm om honom och en arm om Dani.
Tillsammans gick de tre tonåringarna in i skolbyggnaden.

Mörkt vatten - 3

*
Dani Danelli hörde skriken bortifrån grässlänten och hennes hjärta började panikbanka som besatt. Det brusade i öronen.
”Vad är det, D…?”
Tessa, en av Danis bästa vänner lade en hand på hennes axel.
”Är det Blue som skriker?”
Dani bara nickade.
”Jävla skitstövlar…!” morrade Tessa.
Flickorna rusade bort mot horden av killar och tjejer som bara stod där och såg på hur Blue trakasserades.
Dani knuffade och buffade sig ilsket fram tills hon var framme hos sin tvillingbror.
Hon såg med vild, brinnande blick på mobbarna.
”Phelps, släpp min bror - nu!” befallde hon.

När antagonisten Phelps bara flinade agerade Dani på ren instinkt.
Fnysande som en uppretad drake delade hon ut en rejäl knytnävssmäll som fick mobbaren att tumla åt sidan av smärta och ren förvåning.
”Jäklar Phelps!” skrattade någon. ”Fick du stryk av en liten tjej?”
”Håll käften!” fräste Phelps.
Det är fan inte sant, jag fick stryk av en jävla tjej…!
Nederlaget var närapå knäckande för tuffingen.
Vilken skön syn! tänkte Tessa.
Men sedan ägnade hon inte mobbaren någon mer tanke.
Hon såg istället på stackars Blue som låg på marken.
”Är du svårt skadad?” frågade hon oroligt.
Blue skakade på huvudet.

Dani tog ett stadigt tag om sin brors hand och handled och drog upp honom på fötter.
Hon kramade om Blue.
”Här brorsan, torka ansiktet.”
Hon drog av sig munkjackan hon hade på sig och räckte fram den.
”Tack D.” sa Blue och tog emot tröjan.
Tessa plockade upp Blues ritblock och pennfodral från marken och höll sakerna tryckta mot bröstet, som det var en dyrbar skatt hon till varje pris ville beskydda.
Blue gav tjejerna ett tacksamt leende.

Mörkt vatten - 2

*
”Finns det något intressant i vattnet?” flinade antagonisten illvilligt.
”Nej.” sa Blue snabbt, rösten ynklig och tunn.
Antagonisten var mäkta nöjd med att han lyckades göra den lille fjanten så här nervös och rädd.
”Jooo då, det finns det nog.” lockade han. ”Du får titta lite närmare.”
Han tog ett fast grepp om Blues nacke och tryckte ner hans ansikte mot vattnet.
Blue tappade ritblocket och hans små rädda andetag nuddade vattenytan.
Det susade i öronen och hjärtat pickade fortare innanför bröstkorgen.
När som helst skulle det som bodde där nere i vattnets mörker visa sitt ohyggliga ansikte och vidriga, långa armar…

Blue satte bestämt handflatorna i asfalten och försökte häva sig upp.
”Har jag sagt att du får gå…?” sa antagonisten.
”Släpp mig!” fräste Blue.
Antagonisten skakade på huvudet och hans uppsyn blev bara mer och mer elak.
”Jag kanske släpper dig om du erkänner att jag är skolans kung och att du är en feg liten loser.”
Blue stirrade på honom.
Han är ju helt dum i huvudet…
”Kyss dig i arslet.” svarade Blue kyligt.
Antagonisten släppte honom och reste sig.
”Okej… skyll dig själv ditt lilla freak.” morrade han.
Blue fick en hård spark. Han föll framåt, så att ansiktet hamnade i vattnet.

Plötsligt omringades han av flera killar som turades om att doppa hans ansikte i vattenpölen. Och de gav honom små hårda sparkar.
Blue kunde inte kämpa emot - fienderna var alldeles för många och de var större.
Dessutom gjorde hans skräck för det mörka vattnet honom handlingsförlamad.
Något morrade nerifrån vattnet.
Det är inte på riktigt, det är inte på riktigt… tänkte Blue.
Men hans mörka fantasier var nu starkare än hans verklighetsuppfattning.
Nu kunde han känna monstrens armar om sig.
Blue skrek av fasa så fort ansiktet lyftes ur vattnet.
”Ditt freak…” hånskrattade någon. ”Du borde åka in på psyket igen.”
Blue försökte kämpa mot gråten, även om tårarna förmodligen inte skulle synas nu när han redan var blöt i ansiktet.
”Släpp mig!” skrek han.
”Håll käft skitunge, annars dränker vi dig.”

Mörkt vatten - 1

*
Oak Park School.
Oak Park, New York. April 2001

Skolgården i den lilla förorten var dränkt i vårsol och hela atmosfären sjöd av glada rop och skratt från elever som roade sig på lunchrasten.
13-årige Blue Danelli tittade då och då upp på sina skolkamrater, men visade inget intresse.
Han hade inga tankar på att lämna sitt ritblock, som var en av hans dyrbaraste ägodelar, bara för att umgås med några störande ungar som han ändå inte gillade.
Och det var förresten ändå aldrig någon som frågade honom om han ville vara med.
Men det gjorde inte Blue något att han inte blev tillfrågad, han var en speciell pojke som föredrog att få vara i fred. Han gillade lugn och ro.
Ju mer osynlig, desto bättre.

Blue var nu så innesluten i den tecknade värld som han skapade i ritblocket att han inte såg basketbollen som landade vid hans fötter.
Plötsligt uppenbarade sig en skugga över honom där han satt vid kanten av den lilla grässlänten och någon slet ritblocket från honom.
Blue suckade. Han reste sig och sträckte sig efter sitt block.
”Ge tillbaka det.” sa han.
”Ge tillbaka det.” härmade hans klasskamrat, med överdrivet löjlig röst.
Han satte en hand mot Blues bröstkorg och föste omilt bort honom.
Blue förlorade balansen för en sekund och var nära att att falla ner i den stora vattenpölen som aprilsolen inte lyckats torka upp ännu.

Pojken flämtade förskräckt och tog ett steg tillbaka.
Blue hade fobi för mörka vatten där man inte kunde se botten.
I hans mardrömmar brukade monsterlika varelser sträcka upp sina armar för att dra ner honom i vattnet.
Blues antagonist kastade ifrån sig ritblocket. Det landade endast några centimeter från vattenpölens kant.
Blue satte sig på huk och plockade sammanbiten upp sitt block, borstade bort lite smuts från sin senaste teckning.
Hjärtat bultade hårt nu när han befann sig så här nära det mörka vattnet.
Han såg sitt skräckslagna ansikte reflekteras på vattenytan.

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 2

*
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"

Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.

*•*•*

Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 1

*
Modlös

New York. Maj 2000.

Det var sommarfest hos överklassen. Trädgården var full av finklädda människor som smuttade på dyra drycker ur dyra glas.
Luften var fylld av sorl av prat och skratt. Men plötsligt stannade allt upp och tystnade.
Alla såg på varandra. Var det någon som skrek...?
Sekunden efter fick de svaret. En mörkhårig flicka i 12-13-årsåldern kom utrusande ur huset. Röda fläckar syntes som små rosor mot hennes nu bleka ansikte. Hennes tunna vita sommarklänning var sönderriven och tösen var vild av känslor; ilska och gråt.
Herrn i huset, en man i 45-årsåldern, kom också ut i trädgården. Han log mot sina gäster.
"Ungar... tjurar så fort dom inte får som dom vill..."
Några av gästerna log och nickade instämmande.
Deras värd fortsatte:
"Hon är 12 ½ år, nästan 13, år det lilla livet, och flickor är så känsliga i den åldern. Och så vet ni ju hur fosterbarn kan vara... problembarn, ni vet..."
Han himlade sig och skrattade.
"Det är så hedervärt att ni tar er an fosterbarn," kuttrade en kvinna. "det kan inte vara lätt att ta hand om tonåringar."
Värden log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska gudarna veta, att det inte är lätt alla gånger. Men någon måste ju ta hand om dom stackars barnen."

En av gästerna, Marguerite Logan, kände ett plötsligt och starkt ogillande för sin värd. Hon föraktade hans självgodhet och hur han stod här och skröt för att och hans fru tog sig an fosterbarn.
Marguerites lilla dotterdotter Maxine bodde i fosterhem hemma i California, men den underbara familjen skulle aldrig ens tänka tanken att skrävla så här.
Marguerite såg mot den upprörda flickan som nu sprang ner mot stranden och funderade på om hon skulle gå ner till henne.
Men då kom festens värdinna fram till henne.
"Jag går till henne, Marguerite. Våra gäster ska inte behöva trösta våra ungar."
Marguerite log tveksamt, men återgick sedan till att mingla med sina väninnor.

*•*•*

Dani Danelli satt ensam på stranden. Hon var naken under den tunna, sönderrivna klänningen och darrade som en sparvunge.
Medan hon snyftade skar hon sig på låret, med något vasst föremål som hon hittat på stranden.
"Dani! Vad tar du dig till...?!" fostermoderns röst lät förfärad. "Ska du skära sönder dig själv?"
Flickan svarade inte.
Fostermodern var nu framme vid henne.
"Sluta genast med det där, flicka!"
Hon slet det vassa föremålet ur Danis hand och slängde iväg det.
"Din man försökte våldta mig." sa Dani och såg sin fostermor rakt i ögonen.
Fostermodern flämtade till. Men i nästa sekund ändrades hennes ansiktsuttryck och hon såg iskallt på Dani.
"Du ljuger." sa hon.
Sedan blev hon arg.
"Hur understår du dig att komma med sådana anklagelser...?!" skrek hon.
"Jag ljuger inte!" skrek Dani, rösten het av ilska. "Ditt äckel till man drog av mig trosorna och försökte lägga ner mig på sängen...! Men jag slet mig lös och sprang ut innan han hann gå längre..."
Fostermodern gav Dani en örfil.
"Din hemska lilla lögnerska! Efter allt vi gjort för dig...!"
Dani sjönk ihop. Det var inte likt henne att känna sig så här modlös och svag, men det gjorde hon nu.
Hon väljer att inte se sanningen... tänkte den stackars sargade flickan.

Fosterfadern hade också kommit ner till stranden nu. Han fick veta vad Dani sagt om honom.
Han böjde sig ner över flickan.
"Jaså, du sprider lögner om folk, din lilla horunge?"
Dani försökte riva honom i ansiktet, men hans starka armar lyfte upp henne och bar henne mot huset.
Dani skrek och försökte komma ur hans famn.
"Släpp mig ditt äckel!"
Fosterfadern bara skrockade. Det var ett sinistert ljud.
"Du skriker ju som om du håller på att bli mördad...!" utbrast fostermodern. "Tyst nu, flicka."

*•*•*

Uppe vid huset såg det festande folket förskräckt på deras värdars gråtande fosterdotter som sprattlande i mannens famn.
Blod trängde fram på det vita klänningstyget.
Marguerite Logan rusade fram till dem. Hon strök moderligt Dani över pannan och håret.
"Lilla raring, vad är det som har hänt...?"
Dani svarade inte, men det gjorde hennes fostermor.
"Danielle har lite problem... Självskadebeteende. Vi tar hand om henne nu."
"Stackars liten..." sa Marguerite bekymrat.
Och hon kunde inte glömma den lilla tösens bedjande blick. De vackra blå ögonen var fulla av rädsla.
Något står inte rätt till här... tänkte Marguerite. Jag måste kontakta polisen, eller de sociala myndigheterna.
Hon kramade Danis hand, och viskade tyst i flickans öra:
"Oroa dig inte, hjärtat, jag ska försöka hjälpa dig."
Nu grät Dani tyst, för att den här vänliga kvinnan så gärna ville rädda henne.
Men kan hon det...?

Happy Birthday Blue! 13 December 2014

Grattis Dani & Blue! 13 December 2013

*

Happy Birthday 
*
Dani & Blue!

*

*

Haiku: Footprints In the Snow

* 

Footprints in the snow 

A haunted boy all alone 

Silence fills the night

© Dakota Quinn Diamond

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 3

* 
Då hörde vi en bil tuta.
Det var ett glatt tutande.
En svart bil stannade utanför huset. Dörren till förarsätet öppnades och en man klev ur.
”Är det nån som vill flytta härifrån idag?” sa den mörkhårige mannen som nu kom emot oss.
”Pappa!” tjöt Dani och jag unisont.
 Vi rusade emot honom och kastade oss i hans famn.
”Dubbeltrubbel.” skrattade pappa. Han lyfte upp oss båda två, trots att vi inte direkt var några småungar längre, och kramade oss. ”Som jag har saknat er!”

När vi lämnade kvarteret (som vi aldrig skulle behöva återvända till) jublade Dani och jag.
Äntligen var vi fria!
Dani stack ut huvudet genom rutan och sträckte upp långfingret mot alla idiotiska ungar som hade varit så taskiga mot oss.
”Farväl era babian-arslen!” ropade hon.
Jag skrattade högt.

”Dani Danelli...” sa pappa. ”det där är inte ett beteende som anstår en dam.”
Men vi visste att han bara skojade.
Pappa kände till att de där ungarna var idioter som förtjänade ett uppsträckt långfinger.

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 2

* 
Danis röda jelly shoes trummade mot verandatrappan igen, irriterat den här gången. Hon suckade.
Pappa var försenad, med över en halvtimme.
Jag fick svårt att andas och panikkänslorna rann över mig.
Pappa skulle inte komma.
”Lugn Blue.” sa Dani och klappade min hand. ”Det är säkert massor med trafik inne i stan - du vet ju hur det kan vara.”
Men jag var helt övertygad att något hade hänt pappa... och nu skulle vi få stanna här hos fosterfamiljen.
Ångesten kramade om mitt hjärta.
Jag slog händerna för öronen för att det elaka bruset i mitt huvud skulle tystna.

Ljudet av tvärbromsande gummidäck mot asfalt hördes och vi tittade upp.
Åh toppen... grannskapets äldre ungar hade kommit för att glo på oss.
Vi kände oss som apor på zoo.
”Håller din brorsa på att få psykbryt igen, Danelli?” frågade en av tjejerna.
 Hennes vänner skrattade.
”Täpp igen truten.” morrade Dani.

Retstickan fortsatte:
”Längtar du tillbaka till ’Gökboet’, Blue?”
På något sätt hade vår fosterfamiljs grannar fått reda på att jag brukade bo på en institution.
 ”Vi kanske ska ringa männen i de vita rockarna...?” sa en av killarna.
”Håll käften!” skrek Dani. ”Du talar inte om min bror på det sättet...!”
Hon gick sakta ned till trottoaren. Hennes nävar var knutna.
Syrran gjorde sig redo för strid.

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 1

Skriv om ett par röda skor.

New York. Juli. 

Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.

Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.

De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.

Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
 Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
 ”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.

Grattis Dani & Blue! 13 December 2012

Happy Birthday 
Dani & Blue!

Arachnophobia… del 3

*
”Förlåt mig Blue.” viskade Jessica.
Blue nickade.
”Du menade inget illa.” sa han.
Han drog sig generad ur hennes famn och såg på de andra patienterna.
Alla tittade på honom.
Blue suckade.
”Jag är ett sånt jävla freak…!” mumlade han.
Jessica höll hans ansikte mellan sina händer och såg honom djupt i ögonen.
”Det är du inte alls! Säg inte så!”
Hon drog in honom i en kram igen.

Efter mer än en halvtimme kände sig Blue lugnare och kunde sätta sig på sin stol igen.
”Vad kallas fobin du har nu igen?” frågade en tjej.
”Arachnophobia.” svarade Blue.
”Latin?”
Blue skakade på huvudet.
”Grekiska. Men nu pratar vi om nåt annat.” sa han besvärat.
Det kändes fortfarande som om något kröp innanför huden på honom.
De elaka spindel-hallucinationerna var tillbaka och det skulle bli svårt att bli av med dem.

Blue reste sig och gick mot dörren, ryckte i dörrhandtaget.
”Jag kan inte vara här mer.” kved han.
Psykiatern log.
”Du får gå när vi är klara här.” sa han. ”Vi har trettiofem minuter kvar.”
Blue stirrade på den döda spindeln som nu låg på linoleumgolvet. Den stirrade tillbaka.
Jag klarar inte det här… tänkte Blue.

”Det är din tur att prata nu Blue.” sa psykiatern. ”Har du nåt du vill säga?”
Blue nickade.
”Jag måste härifrån - nu.”

Arachnophobia… del 2

*
”Det är bara en fånig spindel.” sa en av patienterna.
Blue såg ändå skakad ut och han började hyperventilera.
”Är du rädd för spindlar Blue?” frågade Jessica.
”Näää, han älskar dom ser du väl.” skrockade någon.
Psykiatern lade en hand på Blues axel.
”Är du okej grabben? Vet du, ibland är det bra att utsätta sig för något man har fobi för, en del botas då.”
”Nej!” skrek Blue.
Tårar steg upp i hans ögon och han rusade bort från cirkeln av stolar mitt på golvet och gick fram till fönstret. Han stirrade ut på sommargrönskan och försökte tänka på något annat än spindlar, trots att det nu började krypa under huden på honom.

En av patienterna tog spindeln från Jessica och gick fram till Blue med den, lade den på fönsterbrädan.
”Hörde du inte vad doktorn sa, Blue?” sa han illvilligt. ”Det är bra att utsätta sig för något man har fobi för.”
”Nej! Ta bort den!” skrek Blue, helt panikslagen nu.
Han gled ner på golvet och där blev han sittande med armarna om huvudet. Han blundade för att slippa se allas blickar.

Jessica skyndade fram till fönstret. Hon sopade ner spindeln på golvet och borstade av händerna.
Sedan satte hon sig intill Blue och slog hon armarna om honom.
”Förlåt vännen. Jag tänkte inte på din fobi. Jag är dum i huvudet. Kan du förlåta mig?”
Blue lade armarna om hennes hals och Jessica hörde att han snyftade lite.
Hon strök honom över det rufsiga, halvlånga håret och höll honom länge i famnen.

Arachnophobia… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

New York. Sommaren 2011.

"Tji fick du ditt ludna äckel", sa Jessica och tryckte ihop den svarta åttabenta spindeln. "Mig skrämmer du inte."
Hon höll spindeln på handflatan och visade stolt upp den. Men de andra väntade otåligt på att gruppterapi-sessionen skulle börja och verkade inte bry sig så mycket om hennes lilla stordåd.
”Okej spindelkvinnan, kan du komma och sätta dig nu?” suckade en av patienterna, en man i 40-årsåldern, spydigt.
”Men kolla då!” sa Jessica. ”Det är ju värsta monstret.”
Mannen suckade igen.
”En helt vanlig jävla spindel… Kom igen när du har dödat en anakonda eller nåt…!”
De andra skrattade.
Men Jessica envisades med att alla skulle kolla på spindeln i hennes hand och några gjorde så - för artighets skull.

”Ta bort den.” hördes en uppskrämd liten röst.
Jessica vände sig om och såg på Blue, institutionens yngste patient.
En söt kille med de blåaste ögon och de längsta ögonfransar Jessica någonsin hade sett på en pojke.
Blue var i 20-årsåldern, men såg lite yngre ut.
Han började skruvade på sig och blicken flackade panikartat nu.
”Ta bort den.” upprepade han.