Mörkt vatten - 2

*
”Finns det något intressant i vattnet?” flinade antagonisten illvilligt.
”Nej.” sa Blue snabbt, rösten ynklig och tunn.
Antagonisten var mäkta nöjd med att han lyckades göra den lille fjanten så här nervös och rädd.
”Jooo då, det finns det nog.” lockade han. ”Du får titta lite närmare.”
Han tog ett fast grepp om Blues nacke och tryckte ner hans ansikte mot vattnet.
Blue tappade ritblocket och hans små rädda andetag nuddade vattenytan.
Det susade i öronen och hjärtat pickade fortare innanför bröstkorgen.
När som helst skulle det som bodde där nere i vattnets mörker visa sitt ohyggliga ansikte och vidriga, långa armar…

Blue satte bestämt handflatorna i asfalten och försökte häva sig upp.
”Har jag sagt att du får gå…?” sa antagonisten.
”Släpp mig!” fräste Blue.
Antagonisten skakade på huvudet och hans uppsyn blev bara mer och mer elak.
”Jag kanske släpper dig om du erkänner att jag är skolans kung och att du är en feg liten loser.”
Blue stirrade på honom.
Han är ju helt dum i huvudet…
”Kyss dig i arslet.” svarade Blue kyligt.
Antagonisten släppte honom och reste sig.
”Okej… skyll dig själv ditt lilla freak.” morrade han.
Blue fick en hård spark. Han föll framåt, så att ansiktet hamnade i vattnet.

Plötsligt omringades han av flera killar som turades om att doppa hans ansikte i vattenpölen. Och de gav honom små hårda sparkar.
Blue kunde inte kämpa emot - fienderna var alldeles för många och de var större.
Dessutom gjorde hans skräck för det mörka vattnet honom handlingsförlamad.
Något morrade nerifrån vattnet.
Det är inte på riktigt, det är inte på riktigt… tänkte Blue.
Men hans mörka fantasier var nu starkare än hans verklighetsuppfattning.
Nu kunde han känna monstrens armar om sig.
Blue skrek av fasa så fort ansiktet lyftes ur vattnet.
”Ditt freak…” hånskrattade någon. ”Du borde åka in på psyket igen.”
Blue försökte kämpa mot gråten, även om tårarna förmodligen inte skulle synas nu när han redan var blöt i ansiktet.
”Släpp mig!” skrek han.
”Håll käft skitunge, annars dränker vi dig.”