Skrivpuff - 12 april 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Fullständig

Sun City High School. 

Sun City, California. Våren 2011.

”Jag är fullständigt förbluffad över resultaten på era prov den här terminen.”

Matematikläraren höll upp en bunt med papper och såg på sina elever med en blick som var full av ogillande och en gnutta hån.

”Tänk att så många kan vara så usla på matematik.” tillade han och delade ut de rättade proven.

Eleverna blängde indignerade på läraren och högljudda protester surrade i klassrummet.

”Jaha, tack så jävla mycket. Nån kanske kunde göra prov med uppgifter som man faktiskt förstår…!” muttrade Gregory, sur och förolämpad.

Alex satt tyst och fundersam. Han skummade igenom sitt prov.

”Det här är ju jätteskumt…” mumlade han.

Och plötsligt slog det honom vad som var så skumt.

”Det är fel prov!” utbrast han och reste sig upp i ren iver.

Alla såg på den taniga lilla killen som nu stod vid sin bänk och viftade med ett matteprov.

”Fel…?” undrade Gregory.

Alex nickade ivrigt.

”Ja! Detta här provet är inte för oss, det är för den avancerade matte-klubben - på college…!”

Matematikläraren stannade upp. Han stirrade på pojken och sedan tog han en lång, begrundande titt på provet som Alex viftade med.

”Men herregud pojk, du har rätt…!” stönade läraren. ”Ni har fått matte-klubbens prov…”

Några i klassen fnissade åt lärarens virrighet, en del stönade trött och himlade sig åt det.

Alex log lite.

’Mmmm… och vi går på high school - och inte med i matte-klubben.” sa han menande.

Gregory skrattade.

”Ha! Vem är usel nu…!”

Läraren bad sina elever om ursäkt och som plåster på såren skulle ungdomarna få slippa nästa mattelektion.

Nu utbröt jubel i klassrummet.

”Det betyder att vi får sovmorgon på måndag!” sa Gregory glatt. 

Alex gjorde tummen upp.

”Fullständigt jävla awesome!”

Alla stirrade på honom. Alex brukade inte svära, det gjorde han nästan enbart om han var riktigt förbannad.

Alex log mot sina klasskamrater.

”Vad…?” Sa han oskyldigt. ”Sovmorgon är ju fullständigt awesome.”

Kompisen Mia fnissade och lade armen om Alex.

”Jo, men det var mer det lilla ordet som slank in mellan 'fullständigt' och 'awesome' som vi förvånades över.” sa hon och kittlade honom lite.

Alex bara log och skruvade blygt på sig.

”Ungar, kan vi försätta med lektionen nu?” sa läraren plötsligt.

Klassen suckade trött.

”Helst inte…” muttrade Alex.

Det var tydligt att matte inte var hans favoritämne.

Alla skrattade.

”Jag håller med Alex!” sa Mia och kramade om honom.

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 2

*
Ungdomarna packade ihop sina bebisar och alla dockornas tillbehör.
Holly föreslog att Alex kunde sova hos henne under deras uppdrag.
"Så blir inte din familj störd ifall den skriker mycket." tillade hon. "Mina föräldrar ska ändå vara bortresta ett par dagar."
Alex log.
"Smart tänkt."
Mia log mot Alex när han tog upp sin baby och tittade på den.
"Awww... vilken söt baby!" sa hon ömt och lade armen om Alex.
"Åh tack," flinade Alex. "jag har gjort den själv."
Hans kompisar skrattade.
"Hallå där... jag var väl också med...?" skrattade Holly och gav honom en lätt dask i baken.
Först nu kom Alex på hur hans skämt hade låtit och Holly gjorde det inte precis lättare för honom...

Alex skrattade generat och hans kinder blev lite röda.
"Äh håll truten..." muttrade han.
Holly kramade om honom och Mia rufsade honom kärleksfullt i håret.
"Du är så söt, Alex." sa Mia.
Alex bara skakade på huvudet.
"Äh, det är jag inte..." sa han truligt.
Sedan lutade han sig coolt mot en av bänkarna, som om han ville se mer tuff än söt ut.
"Bara så du vet... du blir ännu sötare när du vill se cool ut." fnissade Holly.
Rodney stod och skrattade åt att hans kompis alltid blev så blyg inför tjejerna.
Alex gav honom en låtsas-sur blick och slängde en av babydock-blöjorna på honom.

Killarna skrattade åt påhittet och tjejerna låtsades sucka trött åt dem.
"Vi får nog uppfostra Alex lite bättre..." sa Libby.
Hon tog tag om Alex midja och skrattade glatt när han skruvade nervöst på sig.
"Ska jag pussa eller kittla dig?" frågade hon.
"Ingetdera, tack." skrattade Alex.
Libby nöjde sig med att pussa den nu mycket generade killen.
"Tack så jättemycket." flinade Alex och torkade bort bort pussen från sin kind.
"Sötnöt." log Libby och gav honom en puss till.
Alex såg med bedjande blick på sina andra vänner.
"Lite hjälp här tack..."
Holly skakade leende på huvudet.
"Gillar du inte pussar?" retades hon.
Alex suckade och slog uppgivet ut med armarna.
"Jag ger mig..."
Alex och Hollys baby gav passande nog ifrån sig ett förnöjt litet gurglande.
"Hör ni, babyn tycker också om Alex!" sa Libby glatt.
De andra skrattade.
"Ni behöver vård..." muttrade Alex.

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 1

*
Rörd

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011.

"Ska vi leka med dockor...?!"
Philip Brower spottade ur sig orden och stirrade på Health class-läraren, som om han försökte utröna om hon blivit galen.
Lärarinnan log ett tålmodigt leende.
"Nej, ni ska inte leka. Ni ska ta hand om varsin realistisk baby-docka i två dagar. Dom fungerar som en riktig baby, gråter och vill ha mat och så."
Philip skakade klentroget på huvudet.
"Fy fan... så töntigt."
"Vårda ditt språk. " förmanade lärarinnan. "Detta är för att ni ska får se hur det är att ha en baby. Det är inte alltid så lätt."

Mia studerade baby-dockan som lagts på hennes bänk.
"Är det en sån här docka som registrerar om man verkligen matar och byter blöja?"
Lärarinnan log, imponerad över att Mia hade sådan koll.
"Precis, så ni kan inte fuska." sa hon och blinkade lurigt med ena ögat. "Nu ska jag dela in er i grupper, två och två."
Alex och Holly blev en grupp och Mia parades ihop med Rodney.
De fyra ungdomarna var mycket nöjda, eftersom de var bästa vänner.
Deras vän Libby hade inte lika stor tur - hon skulle få vara förälder ihop med Philip Brower, en av de jobbigaste killarna i skolan och Alex ärkefiende.

"Snälla, skjut mig...!" stönade Libby när lektionen var över och lärarinnan hade lämnat klassrummet.
Holly gav hennes en uppmuntrande liten kram.
"Vi känner med dig Libby."
Philip Brower gick förbi det lilla gänget och blängde på dem.
"Du får ta hand om den där, Libby." sa han och pekade på dockan i Libbys famn. "Jag har bättre saker att göra."
Libby himlade sig och log mot sina vänner.
"Jag blir så himla rörd över hans vilja att att hand om sin baby..." sa hon och låtsades snörvla till.
Alex log.
"Du får nog bättre betyg utan honom." sa han tröstande.
Libby nickade med eftertryck.
"Ja, det tror jag också."

Skrivpuff - 30 April 2015

*
Utifrån

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Alex hade fått kvarsittning - igen. Han satt nu i det lilla grupprummet och jobbade med läxor, för att få tiden att gå.
Fast helt fokuserad på skolarbetet var Alex inte, han lyssnade samtidigt till varenda ord hans lärare och skolans vice rektor sa inne i det angränsade hemklassrummet.
Pojken log förnöjt när han hörde vad en av hans favoritlärare, Miss Barclay, hade att säga om honom.
"Men det är ju helt absurt att Alex alltid får skulden så fort det händer nåt på den här skolan...!"
"Miss Barclay... pojken..." började vice rektorn.
Men den unga läraren fortsatte.
"Jag vet vad ni tänker säga. Ja, Alex hamnar i trubbel, ganska ofta. Men det ska ni veta, att han är aldrig den som startar bråk eller slagsmål - han reagerar och försvarar sig när han blir provocerad!"
En manlig lärare höll med Miss Barclay.
"Det är faktiskt sant. Alex får utstå mycket - och det är väl klart att han exploderar till slut...! Det kanske är dags att göra nåt åt Philip Brower och de andra översittarna istället!"

Alex lutade sig tillbaka på sin stol och njöt av det lilla "skådespelet" i rummet intill.
Vad härligt det var att ha lärare på sin sida!
Det kändes så skönt att veta att inte alla tyckte att han var ett problembarn på grund av att han var fosterbarn.
"Det är så lätt för vissa att bara se honom utifrån, utan att tänka sig in i hur han mår inuti..." sa Miss Barclay med frustration i rösten. "Ni kanske skulle sluta döma Alex på förhand och istället se vilken fin och ambitiös unge han är!"
Heja, Miss B! tänkte Alex.
Han kände sig glad, men också lite generad av alla hennes lovord.

Någon minut senare öppnades dörren till grupprummet och Miss Barclay klev in. Hon slog sig ner på en stol bredvid Alex.
"Hej," sa hon och log mot honom. "Jag antar att du hörde vår lilla diskussion."
Alex flinade och nickade.
"Mmmm... Tack för att du är på min sida, Miss B. Det uppskattar jag."
Pojken skrattade till.
"Det är inte ofta du blir så där arg..."
Miss Barclay skrattade också.
"Nej, det har du rätt i Alex. Det är sällan jag blir riktigt arg, bara om det är väldigt befogat."
Alex såg fundersamt på sin lärare en stund.
"Är jag verkligen fin och ambitiös unge?" frågade han till slut och skruvade lite generat på sig.
Han funderade på om det hade varit töntigt att fråga...
Men Miss Barclay tyckte nog inte att frågan var töntigt, för hon log.
"Ja, det är du." sa hon och rufsade om hans hår.
Sedan såg hon allvarligt på honom.
"Alex, allt det där som en del vassa tungor säger bakom din rygg ska du absolut inte lyssna på - för det är inte sant. Låt inte dumma kommentarer förstöra din fina självkänsla."
Alex log. Han kände sig fortfarande lite generad, fast mest glad och stolt.

Sedan sa Miss Barclay något mer som gjorde honom glad:
"Du kan åka hem nu om du vill, din kvarsittning är upphävd."
"Är det säkert?" sa Alex.
Miss Barclay log.
"Ja. Om du inte vill stanna kvar till klockan halv sex förstås...?"
"No way!" skrattade Alex.
Pojken skyndade sig att packa ihop sina skolgrejer och lämnade grupprummet.
Men i dörröppningen stannade han till.
"Tack igen, Miss B."
"Det var så lite så. Ha en bra kväll nu, Alex. Och hälsa familjen."
Alex lovade att göra det och så skyndade han ut från skolbyggnaden.

Ute på den soldränkta skolgården väntade vännerna Holly och Mia på honom.
"Jag är är friiii...!" jublade Alex och sträckte ut armarna i en segergest.
Tjejerna skrattade och rusade fram och kramade honom.
"Redan? Har du rymt?" skojade Holly.
Alex gav henne ett snett litet leende och nickade.
"Mmmm..." sa han sarkastiskt. "det är nog bäst att vi sticker hem nu - innan FBI kommer efter mig."
På väg till busshållplatsen berättade Alex om lärarnas och vice rektorns upphettade diskussion.
"Miss Barclay har verkligen rätt." sa Mia. "Du är en fin unge."
"Super-fin!" instämde Holly.
Hon lade armen om Alex midja och kysste honom på kinden.
Alex öron blev röda, som så ofta när han blev generad.
"Tack." mumlade han blygt.
Holly gav honom en puss till.
"Bara för att du är så söt." förklarade hon.

Skrivpuff - 22 April 2015

*
Sätta

Sun City, California. Våren 2011.

Holly fick syn på en brun och vit gosehund som vilade på Alex skrivbord.
"Vilken söt." sa hon. "Den här lilla krabaten har jag nog aldrig sett förut."
Alex log och plockade upp gosedjuret.
"Mamma hittade honom i en kartong med mina gamla leksaker igår."
Alex skrattade till, sådär som man gör när man minns en liten lustighet.
"Och hon sa att han såg att längta efter mig."
Holly och Mia log.
"Det gjorde han säkert." sa Holly. "Bra att du inte lät honom ligga kvar i kartongen."
Alex nickade.
"Den här vovven har hängt med mig mycket. Jag fick honom av mormor och morfar när jag var baby."
Mia och Holly frågade om den söta gosehunden hade något namn och Alex funderade en stund.
"Jag tror att jag kallade honom Bobo. Vi var med om många äventyr tillsammans."
Tjejerna bad honom berätta om något av äventyren.
"Okej."
Alex satte sig ner mellan Holly och Mia, som redan satt på hans säng.
Han studerade fundersamt Bobo en stund. Sedan började han berätta.

"En dag när jag var åtta år åkte morfar och jag färja i San Francisco. Jag tyckte det var väldigt spännande att åka båt, även om jag hade gjort det massor med gånger förut. Bobo satt i min ryggsäck, men på färjan tog jag upp honom, så att han också skulle kunna se ut genom fönstret."
Alex skrattade till och såg lite generat på tjejerna.
"Ja, jag var lite knäsig när jag var liten."
Holly log och strök honom över ryggen.
"Nej, det var ju sött att du ville att din vovve också skulle se San Francisco."
Mia höll med.
"Super-sött."
Alex log mot dem.
"I alla fall så satte jag Bobo på bänken bredvid mig efter en stund. Minns inte varför. Men på grund av det glömde jag honom på färjan."
Han flinade lite och förtydligade:
"Vovven alltså, inte morfar."
Mia och Holly skrattade.
"Vi förstod det, gullunge." sa Mia. "Blev du ledsen när du kom på att du tappat bort Bobo?"
Alex nickade.
"Mmmm... fast det ville jag inte erkänna. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt att sakna ett gosedjur när jag var åtta år, så jag försökte vara tapper och cool."

Holly petade honom lite retsamt i revbenen.
"Sån är du ju fortfarande - försöker vara tapper även när du har det jobbigt."
Alex skruvade lite på sig.
"Ja, jag är väl det..." sa han tankfullt.
Holly drog in honom i sin famn.
"Men det är fint att du vågar visa dina känslor." sa hon och gav Alex en kram. "Men du, hur gick det med stackars Bobo? Hur kom han hem igen?"
Alex höll Bobo med båda händerna och såg in i hans bruna ögon, som om gosedjuret hade svaret.
"Morfar ringde färjebolaget när vi kom hem, tror jag. Han fick i alla fall veta att vovven hade 'räddats'. Den fanns att hämta hos lost & found på Pier 39."
Alex log åt minnet.
"Jag var så ivrig - och jag ville hämta honom med detsamma, men det var rätt så sent då, så jag fick tåla mig till nästa dag. Morfar, jag och Cassie åkte och hämtade Bobo nästa morgon. Och Cassie var minst lika lycklig som jag var."
Alex skrattade åt sin gulliga lillasyster som bara hade varit 4 år den där höstdagen.
"Cassie pratade med Bobo och sa att inte fick komma bort mera."

Holly gav Alex en kram till.
"Det var en söt story. Och vilken tur att du fick tillbaka din fina vovve. Lydde han Cassie förresten?"
Alex skrattade.
"Jodå, det gjorde han nog, för jag tror inte att jag tappade bort honom igen."
Pojken satte tillbaka hunden Bobo på skrivbordet.
"Fast nästa gång morfar och jag var på utflykt var det jag som kom bort..." sa han tankfullt.
17-åringen såg nu på sina tjejkompisar att de jätte-gärna ville höra den berättelsen också.
Men Alex bara log.
"En annan gång ska berätta om det." lovade han.

Skrivpuff - 2 April 2015

*
Skriv en text som innehåller ett eller flera av dessa ord:

DEL • LED • ELD

Silver Beach, Sun City, California. Våren 2011.

"Hörru, lilla drömmare, vad tänker du på...?"
Hollys fingrar lekte i Alex hår och fortsatte ner mot hans nacke.
Alex ryste till av den lätta kittlingen och vaknade upp ur sitt lite drömlika tillstånd. Han tog blicken från havets horisont och såg leende på sin bästa tjejkompis.
"Um... jag vet inte riktigt." svarade han och lutade sitt huvud mot Hollys axel.
Holly skrattade mjukt och höll om sin älsklingskille. 
Hon fingrade retsamt på hans revben, som hon så tydligt kunde känna under hans T-shirt.
Alex skruvade fnissande på sig, men han lät henne hålla på.
För även om han råkade vara super-kittlig tyckte han faktiskt om Hollys mjuka beröring, det var liksom skönt och läskigt på samma gång.
"Rodnar du?" log Holly.
Alex skakade ivrigt på huvudet, trots att han kände hur hans öron glödde - något de alltid gjorde när han blev väldigt generad.
"Näää... jag blir varm av elden ju." sa han snabbt och pekade på brasan som han och hans vänner hade tänt tidigare på kvällen.
Holly skrattade klentroget.
"Ja, visst. Skyll på elden du, gullunge."
Hon drog Alex tätare intill sig och gav honom flera små lätta pussar på halsen.

Deras vänner Libby, Mia och Rodney log mot dem.
"Är det nån som vill ha mer hot dogs, eller ska ni två mysa hela kvällen?" småretades Rodney.
"Ja." svarade Alex och nickade.
De andra skrattade.
"Vilket av det?" frågade Mia.
Alex log sitt lilla blyga och generade leende.
"Jag svarade på det första." muttrade han.
Sedan log han sött.
"Vaddå, var inte det kristallklart...?"
Mia kunde inte låta bli att krama honom.
"Du är för söt!" skrattade hon kärleksfullt och smekte Alex mjuka hår.
Sötnosen skruvade generat på sig igen och blickade ner i sanden.

Efter en stund harklade Alex sig och rätade på sin tunna kropp, så där som han gjorde när han ville "vara lite tuff".
"Äh, ska vi äta nån gång eller? Jag är vrålhungrig."
"Trodde aldrig du skulle föreslå det...!" sa Rodney, som nästan ständigt var hungrig.
Alex räckte sin kompis en grillpinne och log roat när Rodney trädde två hot dogs på den på en gång.
"Ät inte pinnen bara." retades Alex.
Rodney flinade tillbaka och slängde en marshmallow på honom.

När gänget hade ätit sig mätta satt de kvar vid elden och berättade spökhistorier och såg solen gå ner.
"Så här skulle jag kunna sitta varje kväll..." suckade Alex drömmande.
"Här, i min famn?" retades Holly och kramade om honom.
Alex rodnade igen och han skakade på huvudet.
"Näää, här på stranden."
Men sekunden efter gosade han in sig nära Holly och såg ut att njuta av hennes närhet.
"Men för all del," tillade han. "jag skulle kunna sitta så här varje kväll också faktiskt."
Tjejerna log mot honom. Vilken charmig sötis han var!
"Vad bra!" log Holly och fortsatte att hålla om Alex. "För det skulle jag också kunna."
Alex log och hans blå ögon glittrade.
"Äh, var inte så jäklarns sentimental..." sa han truligt. "Berätta mer spökhistorier istället."
Holly kysste honom på kinden.
"Som du vill." log hon.

Skrivpuff - 23 Februari 2015

*
Absolut

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011

Alex kände att han, eller rättare sagt hans humör, var redo att explodera.
För nu hade hans ärkefiende Philip Brower "råkat" (som Philip så försmädligt uttryckte det) slänga basketbollen i huvudet på honom för tredje gången under samma idrottslektion... 
Och nu hade Alex förlorat tålamodet.
Han höll bollen med båda händerna och stirrade ilsket på sin nemesis.
Den tunna 17-åringen kände sig ganska ambivalent där han stod mitt på gympasalsgolvet och andades häftigt.
Skulle han slänga tillbaka bollen på Brower, eller skulle han för en gångs skull ge idioten en rejäl "knogmacka"...?
Det var inte riktigt hans stil att slåss, men nu tyckte han faktiskt att Brower förtjänade en snyting.

Men Alex gjorde inget för att hämnas - det hann han nämligen aldrig, för Rodney, en av hans bästa vänner, rusade fram och stoppade honom.
Det var tur att Rodney var så snabbtänkt och vaksam, annars skulle Alex nog ha råkat väldigt illa ut.
Skolans rektor och lärare tog nämligen bråk mellan elever på stort allvar. 
Med all rätt, tyckte Rodney. 
Men han visste också att Alex som var fosterbarn kunde råka extra illa ut om han hamnade i gräl och slagsmål, för rektorn var tvungen att rapportera sådant till de sociala myndigheterna.
Dessutom var Rodney lite orolig för hur Alex skulle klara ett slagsmål med Philip.
Visst kunde hans kompis slåss, det var det ingen tvekan om, men Philip var längre och större än Alex - och han drog sig inte för att köra med fula knep i slagsmål, han var mer brutal.

Rodney satte handflatan mot Alex bröstkorg och föste undan honom.
"Kom igen, lärarna kan ju tro att du gillar att ha kvarsittning..." sa han lite skämtsamt.
Nu log Alex.
Han hade fått kvarsittning ett par gånger den senaste tiden - på grund av Philip Browers bråkiga natur - och han tänkte inte råka ut för det igen.
"Dessutom kanske du ska vara lite mer rädd om dina stygn..." föreslog Rodney och pekade på Alex bandagerade vänsterhand och handled.
"Mmmm..." muttrade Alex.

Holly kom fram till dem.
"Du är som en magnet för trubbel..." suckade hon.
Men sedan log hon och rufsade om Alex hår.
"Kan du nån gång lära dig att du ska vara liiite mera rädd om dig själv...?"
Alex log brett och nickade.
"Absolut!" svarade han.
Sedan studsade han basketbollen i golvet, fångade den och slängde upp den mot basketkorgen.
Bollen landade snyggt i korgen - ett perfekt mål.
Alex snurrade runt och mötte sina kompisars blickar, de jublade och applåderade åt honom.
"Du är awesome, sötnos!" ropade Mia.
Alex log glatt, men lite blygt.
"Jag vet!" skrattade han med låtsad kaxighet.
Philip bara fnyste och gick surmulen ut ur gympasalen.

Holly lindade armarna om Alex midja.
"Är du okej?" frågade hon.
"Såklart!" svarade Alex glatt. "Jag gjorde ju ett perfekt mål, det såg du väl?"
Han flinade triumferande.
Holly skakade på huvudet och suckade överdrivet dramatiskt, som om Alex var helt omöjlig.
Men sedan log hon kramade om honom.
"Jo, lite omöjlig är du, Alex Spencer-Clarke... Men du är också det sötaste jag vet."
Alex log och försökte se cool ut, fast Holly visste att han var så generad nu att han inte visste vart han skulle ta vägen...
Han är för söt! tänkte Holly ömt.
Och så pussade hon honom på kinden. Hon kunde bara inte låta bli.

Skrivpuff - 21 + 22 september 2012 - del 3

* 
"Heja Alex!" jublade Mia.
Hon drog in Alex i famnen och viskade:
"Du är mycket sötare och finare än idioterna."
Holly och Libby kramade också om sin favoritkille.
"Eh... kom igen nu tjejer..." mumlade Alex generat. "nu räcker det med kramar för idag."
Han skruvade lite på sig, men han log mot tjejerna och såg glad ut.
Han gillade ju kramar. Och skit samma om beröringen gjorde honom lite blyg. Det kändes ju så där extra pirrigt i huden och i kroppen.
Alex slappnade av och sjönk in i Hollys famn.
"Du ser ut att trivas bra här hos oss." sa Mia och log.
Alex log brett tillbaka.
"Så klart jag gör det." sa han - och han menade det verkligen. "Jag trivs alltid bra i ert sällskap."

De större killarna såg på Alex och tjejerna, en viss avundsjuka i deras blickar.
"Fan Lill-räkan.." suckade en av killarna som brukade håna Alex. "varför får du alltid alla tjejer...?"
Alex log och ryckte på axlarna i en jag-vet-inte-gest.
"Ingen aning. Fråga dem." sa han och nickade mot Libby, Mia och Holly.
Muskelkillarna såg frågade på tjejerna.
"Hemligt." sa Holly och log sött.

"Alex har så mycket som ni inte har." tillade Libby.
"Vad då?" undrade muskelkillarna.
Men tjejerna bara vinkade bort dem.
"Ni kan gå iväg och fundera på det lite." sa Libby. "Men ansträng inte era hjärnor för mycket bara. Vi vill ju inte att ni ska stuka dem."

 När muskelkillarna lomat iväg gav Libby Alex en kram och pussade honom på kinden.
"Lova att du inte växer till dig och blir en stor-idiot som de där."
Alex skrattade.
"Jag lovar."

Skrivpuff - 21 + 22 september 2012 - del 2

* 
Muskelkillarna närmade sig.
"Vill inte ni tjejer mycket hellre ha en stor och stark kille, en som har kommit in i puberteten?" flinade en av dem och såg med ganska hånfull blick på Alex.
Alex suckade.
Det var inte alltid lätt att som 17 ½-åring vara tanigare, kortare och senare utvecklad än alla andra killar i skolan.
"Oroa dig inte Lill-räkan," sa en av muskelkillarna. "du kommer nog i puberteten nån dag. Du vet vad det är va? Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge."

"Lägg av!" fräste Mia.
Jäkla fåntrattar... tänkte Alex.
Högt sa han:
"Säg mig en sak, tappar man all sin intelligens och såna bra saker när man hamnar i den där pubertets-grejen...?" frågade han och såg menande på alla muskelknippen. "För i så fall stannar jag nog i det här tillståndet."

Alex log förnöjt åt att alla hans vänner höll på att kollapsa av skratt när muskelkillarna gapade som fågelholkar.
Nu är de inte så kaxiga längre... tänkte Holly.
Hon var riktigt nöjd med att Alex hade lyckats platta till dem.

Skrivpuff - 21 + 22 september 2012 - del 1

Skriv om ett bemötande + om muskler

Scylla Beach, Sun City, California. 
Våren 2011

Holly, Libby och Mia såg ogillande på ett par klasskamrater, en grupp killar som stod nere vid strandkanten och försökte imponera på tjejerna i klassen genom att spänna sina muskler visa upp sina "six packs", tvättbrädemagar.
 "De tror tydligen att de är riktigt roliga och snygga." sa Libby, lågt så att bara Mia och Holly skulle höra henne.
"Ja, det kan ju de drömma om..." skrockade Libby. "Men om du frågar mig är de mest irriterande. Det är sååå jäkla tillgjorda... och inte visar de respekt för tjejer heller."
Mia suckade.
"Tänk om lite fler killar kunde vara som Alex..."

Hon vinkade till Alex som stod en bit ifrån de andra killarna.
Han verkade inte alls intresserad av att impa på några tjejer.
Alex log och vinkade tillbaka. "Ja, det är jäkligt trist." instämde Libby. "Men vår älskade Alex är helt unik."
Libby tittade med öm blick bort på Alex där han stod i endast sina blårutiga, lite baggy, shorts och tycktes - som vanligt - att fundera på något. Han tyckte om att gå ner till stranden och tänka.
"Han må vara liten och tanig, vår djupa lille tänkare..." fortsatte Libby.
"men han är det sötaste och snällaste som finns!"
Holly och Mia höll verkligen med om det.

 Alex gick fram till tjejerna och slog sig ner på handduken där Holly, hans allra bästa vän, satt.
"Vad pratar ni om då?" undrade han. "Vi pratar om vår drömkille." sa Holly
och smekte lätt Alex nakna rygg med sina fingertoppar."
Alex såg frågande på sin bästa vän.
"Er drömkille? Vem är det då?"
Holly skrattade.
"Det är du, gullunge!" sa hon och petade honom i sidan.
Alex blev lite röd om öronen och log generat. Han mumlade något om att tjejerna måste ha fått solsting.

Holly ♥ Alex - del 83 (2)

*
Holly

Jag lade armen om Alex midja och lät handen vila strax ovanför hans höft.
"Så jag är uppfostrad av vargar?" frågade jag.
Alex log och nickade glatt. I nästa sekund pep han till och försökte ta bort min hand som fortfarande kittlade honom i sidan.
Libby, Mia och Lacey fnissade åt att Alex är så kittlig.
Mia strök Alex över håret.
"Du är så himla gullig, vet du det Alex?"
"Är jag inte alls..." mumlade Alex.
Lite generad vände han sig mot sitt skåp och låtsades leta efter något.
"Vad letar du efter?" retades jag.
Vi tjejer fnissade menande. Alex är för söt när han vill dölja hur generad och blyg han är.

Han vände sig mot oss och log.
"Vad har vi för lektion nu?" frågade han.
Ett försök att få oss på andra tankar.
"Lunch, vet du väl!" skrattade Libby.
"Bra." sa Alex glatt. "Mitt favoritämne!"
Han är en så söt liten knasboll!

Vi bestämde oss för att äta lunch ute eftersom det var så varmt och skönt vårväder.
När vi gick mot entrén fångade Libby in Alex och kramade honom.
Alex skrattade generat och frågade:
"Har ni tjejer fått kram-sjukan eller nåt...?"
"Nej, men du är så himla söt att man bara inte kan motstå att krama dig." förklarade Libby och rufsade honom i håret.
Alex log och sa att vi var knasiga.
Men han verkade inte ha något emot att bli kramad, tvärtom.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 83 (1)

*
Holly

I skolan har vi en lärare som är väldigt allvarlig och sträng - alltid. Hon tycker att vi elever stojar och för liv i korridorerna och på skolgården, fast det verkligen inte är så.
Sur-tanten tycker också att ungdomar klänger för mycket på varandra. Så fort hon ser några kramas eller pussas är hon framme och och särar på dem.
En dag när sur-tanten precis hade skällt ut två sistaårs-elever som vänslades lite sa Alex:
"Jag slår vad om att hon skulle vilja förbjuda både kramar i skolan."
Jag log.
"Då är det nog bäst att jag kramar dig lite, innan det är för sent."
Alex skrattade mjukt.
"Ja, det är nog bäst att du gör det Holly."
Jag drog Alex intill mig och höll om honom.

"Hmmm... jag behöver nog en puss också." sa Alex fundersamt och log sött. "Ifall det också förbjuds."
Mitt lilla charmtroll!
Jag gav honom en puss på munnen och just som jag kramade honom igen hördes en sträng harkling. Vi vände oss sakta om och mycket riktigt, där stod sur-tant-lärarinnan.
"Hångla får ni göra hemma - inte på skoltid." sa hon och såg stramt på Alex och mig. "Sådana aktiviteter hör inte hemma i skolan."
Jag gav Libby, Mia och Lacey ett bestämt ögonkast, för det såg ut som att de skulle explodera av skratt och detta var inte rätt tillfälle.

Från Alex hördes ett kvävt, återhållet fniss. Han bet sig lite i underläppen för att förhindra skrattet inom honom från att bubbla upp.
"Just det Holly," flinade han och låtsades vilja puffa bort mig. "du får inte hångla i skolan."
Sedan såg han på den stränga lärarinnan och log milt.
"Ni får ursäkta Holly, hon vet inte hur man uppför sig - hon blev nämligen uppfostrad av vilda vargar."

Mina fingrar kramade Alex nacke och jag viskade:

"Du ska få igen för det här sedan."

Alex log och såg på mig med busigt glittrande ögon.

"Oj, vad rädd jag blir..." viskade han tillbaka.

"Passa dig, Lill-räkan." skrattade jag och pussade honom igen.

Sur-tant-lärarinnan fnös och slängde ännu en sträng blick på oss. Hon gick vidare i korridoren.
När vi inte såg henne längre kunde vi inte hålla oss längre, vi brast ut i skratt.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Suddgummit - del 4

*
Mia, Holly och Libby fnissade när Alex blev rosig om kinderna.
Han blev alltid lika blyg och generad när någon tjej pussade och kramade honom.
Alex log generat, harklade sig och lutade sig tufft mot sitt skåp.
”Eh… vi kanske ska gå till lektionen nu…” mumlade han.
Holly lade armen om sin bästa vän.
”Älskling, vi har lunchrast nu.” fnissade hon.

Alex skrattade.
”Ja… det visste jag väl. Skulle bara se om du var vaken.”
Holly svarade med att kittla honom. Libby och Mia hjälpte glatt till.
”Det finns ingen som är så kittlig som du är Alex!” skrattade Mia.
”Hrmpf… tack så mycket.” muttrade Alex.
Han lyckades (med ganska stora svårigheter) att komma undan de tre tjejernas kittlingsattacker.

Holly, Libby och Mia blev alldeles varma i hjärtat när deras söte killkompis gav dem ett charmigt busleende och sprang mot skolans ytterdörrar.
”Kom då!” ropade han glatt. ”Vi går ut i solskenet!”
Alex var som en liten ivrig kalv som skulle få komma ut i gröngräset.
”Han är sååå gullig!” sa Mia kärleksfullt.
Holly och Libby nickade instämmande.

Alex väntade otåligt borta vid dörrarna.
”Ska ni stå där hela dagen och snacka eller?” retades han.
”Nej gullunge, vi kommer nu!” skrattade Holly.
Tjejerna skyndade bort till dörrarna och följde efter Alex ut i den varma vårsolen.

Suddgummit - del 3

*
Nästa dag kom Alex fram till Mia vid skåpen och gav henne ett inslaget paket.
Mia tog förvånad emot paketet.
”Vad är det för nåt?” undrade hon leende.
”Får du väl se när du öppnar.” sa Alex hemligt.
Han tyckte det var lite lustigt när folk frågade om ett pakets innehåll istället för att öppna det.
”Vad du är hemlighetsfull då.” sa Mia.
Alex bara log finurligt.

Mia gapskrattade när hon drog av presentpappret och plockade upp ett stort rosa suddgummi. Det var 14 cm långt och mitt på stod det med svart tryck:
FOR REALLY BIG MISTAKES
”Det där kan du inte tappa bort.” flinade Alex. ”Och om du klipper flera bitar av det får du ju ett ton.”
”Åh Alex, du är för söt!” utbrast Mia. ”Tack raring!”
Hon gav Alex en stor kram och kysste honom på kinden.