Skrivpuff - 7 April 2017 - 10

*
Martin önskade att Maxine hade velat ta det lite lugnare idag, men han ville inte ta ifrån henne glädjen och stoltheten hon kände nu. Det kändes inte rätt.
Hon behöver få briljera lite, min lilla Tigerunge, tänkte han och rufsade ömt om Maxines lockiga hår.
Flickan såg upp på sin pappa och log.
”Pappa, var inte så orolig för mig. Jag klarar mig alltid, det vet du.”
En tuff liten knytnäve sköt triumferande upp i luften.
”Jag har Maxine-power!” hojtade hon.

”Ja, älskling, du klarar dig alltid.” sa Martin. ”Du är en stark liten unge.”
Men jag vet inte hur jag ska klara av att du har blivit sjuk… tänkte han och kände sig nästan gråtfärdig.
Och han blev inte mindre rörd när Alex gav honom en liten styrkekram precis innan han klättrade in i bilen och satte sig intill sin syster i baksätet.
Martins pappa-hjärta svällde av ömhet för dessa två underbara barn.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 9

*
Maxine klappade pappa på kinderna och log igen.
”Sluta tänka nu, pappa. Jag vill åka hem.”
”Jag med!” sa Alex.
Martin log och rufsade om pojkens hår. Sedan ställde han ner flickan på golvet.
”Nu åker vi hem så att du får vila, Maxie. Och sen äter vi nåt extra gott till middag ikväll.”
”Låter bra, tycker jag.” sa Alex.
Det tyckte Maxine också.
Familjen sa hej då till skolsköterskan och gick mot omklädningsrummen för att hämta barnens kläder och ryggsäckar.


***
”Vi ska åka och bowla nästa vecka.” berättade Alex när de gick till bilen en stund senare.
Maxine nickade glatt.
”Cool, va? Som belöning för att vi var så awesome på idrottslektionen idag.”
Martin log.
”Vad kul!”
Barnen nickade och log stort.
”Yep!” sa Maxine. ”Och vet du, pappa, Alex är snabbast i klassen, av killarna. Och Gregory med. Dom delar första plats i löpningen.”
”Grattis, lilla gubben!” sa Martin stolt och kramade om pojken. ”Bra jobbat.”
”Tack!” sa Alex och stoltheten lyste om den lilla killen. ”Och Maxie är snabbast av tjejerna.”
”Jag är super-stolt över er båda.” log Martin.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 8

*
Martin kramade Maxine länge, försiktigt för att inte göra henne illa. Den lilla tösen kändes så bräcklig.
Hade hon blivit ännu tunnare den senaste tiden…?
”Hur gick det på sjukhuset igår då, Maxie?”
Flickan log lite.
”Dr. Kimble undersökte mig och tog några liter blod. Dom ska nog mata vampyrerna på sjukhuset.” sa hon skämtsamt, med lite fniss i rösten.
”Överdriv…” småsjöng Alex och himlade sig.
Fast han fnissade också, han gillade ju sin systers knashumor.
I nästa sekund slocknade dock leendet i barnens ansikten, för Maxine grimaserade plötsligt av smärta igen. Hon tog sig om handleden igen och gnuggade den.

”Älskling, har du ont?” ville pappa veta.
Tveksamt nickade Maxine. Motvilligt berättade hon att det gjorde lite ont i skelettet och lederna ibland.
Martin höll sin lilla dotter intill sig och kramade henne igen, medan oron växte allt mer.
Joanne hade berättat för honom om blåmärkena på dotterns rygg, och om näsblodet och läkarbesöket.
Och nu hade flickan blivit trött och andfådd också - och så smärtan i lederna. Tanken på dessa symtom var skrämmande.
Martin befarade att varje förälders mardröm höll på att slå in.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 7

*
Medan de väntade på pappa Martin stod Alex vid fönstret och tittade ut, på skolgården och lekande ungar.
Maxine suckade och försökte se uttråkad ut. Förmodligen för att maskera hur trött hon var, gissade skolsköterskan. 
Hon blev lite bekymrad när flickan höll sig om handleden, som om hon hade ont i den.
”Maxine, raring, har du ont här?” frågade hon och började försiktigt undersöka flickans handled.
Maxine såg motvillig ut. Men till slut nickade hon.
”Lite.” grimaserade hon.
Ett tag såg det ut som flickan skulle säga något mer, men hon avbröts när det knackade på dörren.

Sköterskan öppnade och släppte in en man med vänligt och varmt utseende.
”Pappa!” ropade barnen unisont och rusade fram till honom.
”Hej, mina älsklingar!” skrattade Martin Clarke och kramade om Alex och Maxine.
Sedan lyfte han upp Maxine och såg länge på hennes bleka lilla ansikte.
”Hur är det med dig då, Tiger?” frågade han bekymrat.
”Jag blev lite trött under fys-passet bara.” suckade flickan.
Martin mötte Alex blick och oron i pojkens stora blå ögon fick honom att förstå att Maxine mådde mycket sämre än hon ville säga.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 6

*
Alex fick - som tur var - ingen läskig spruta av skolsköterskan.
Det hade han inte väntat sig heller, men blotta tanken på en vass nål i armen fick honom att rysa av fasa.
Han fick bara ett vänligt leende och en mjuk klapp på kinden.
Och så ett glas vatten.
Hon måste sett på mig hur törstig jag är… tänkte pojken och drack girigt upp varenda droppe i plastglaset.
”Jag har ringt till era föräldrar.” sa skolsköterskan till Alex och Maxine. ”Och er pappa kommer hit om en liten stund.”

”Jaaaa…!”
Syskonen Clarke såg så lyckliga ut nu att skolsköterskan blev alldeles varm om hjärtat. Hon antog att barnens pappa hade varit bortrest och att de saknade honom.
Hon fick snart en bekräftelse på sina tankar.
”Pappa har varit bortrest med sitt jobb i två dagar, så vi längtar lite efter honom.” sa Maxine.
Hennes bror nickade, ivrigt instämmande.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 5

*
Alex kom inrusande på skolsköterskans rum och glömde helt av att knacka på dörren.
Först när han stod där, mitt inne i rummet, kom pojken på hur oartig han varit. Han stannade upp och skakade på huvudet åt sig själv.
Komma instormande som en tornado på det här sättet…
Hur ouppfostrad var han egentligen…?

Pojken rodnade lite och stammade fram en ursäkt.
Men till hans lättnad blev inte skolsköterskan det minsta irriterad på honom. Hon bara log snällt och ledde in honom till ett mindre, angränsande rum.
Där låg Maxine på en brist och vilade.
Hon såg ganska blek och trött ut, men när hon fick syn på sin bror sken hon upp som en sol och satte sig upp.
”Hej, brorsan! Vad gör du här…?!”

”Hälsar på dig såklart, dummer.” fnissade Alex. ”Vad skulle jag annars göra här?”
Maxine fnissade också och ryckte på axlarna.
”Inte vet jag… tänkte att du kanske var sugen på att få en spruta.” flinade hon.
Alex såg förskräckt ut för ett ögonblick.
”En spruta…?! Aldrig i livet!”

Skrivpuff - 7 April 2017 - 4

*
En annan lärare såg till klassen medan idrottslärare tog med sig Maxine till skolsköterskan.
”Vad är det för fel med Maxie…?” frågade Gregory och såg oroligt på Alex.
”Vi vet inte.” sa Alex och ryckte ledset på axlarna. ”Läkaren sa att provsvaret kommer nästa vecka.”
Han svalde och Gregory gissade att kompisen hade gråt i halsen.
”Jag känner på mig att det är nåt riktigt dåligt…” fortsatte Alex med grötig röst.
Han blev alldeles kall inombords nu när han mindes blåmärkena som prydde hans systers ryggrad och näsblodet från igår morse.
Både Gregory och Holly kramade om honom.
”Vi får hoppas att det inte är nåt farligt med Maxie.” sa Gregory.

Fler klasskamrater kom fram till dem och ville trösta Alex.
Alex uppskattade kompisarnas omtänksamhet, men all snällhet blev lite för mycket för honom, så till slut gled han ur deras omfamningar och backade undan.
Sedan vände han sig om, för att ingen skulle se att han var på vippen att börja gråta.
"Jag… jag går och ser hur det är med Maxie." sa han och började springa mot skolbyggnaden.
Kvar stod klasskamraterna. Barnen kände sig ledsna och oroliga. Och maktlösa.
"Men alltså…" sa Gregory. "Våran lilla Maxie kan bara inte vara allvarligt sjuk… det vore helt fel ju - och jäkligt orättvist."

Skrivpuff - 7 April 2017 - 3

*
Idrottsläraren satte sig intill flickan och lade armen om henne.
"Vi om ju överens om att du skulle ju ta det lugnt idag, Maxine. Din mamma för mig berättade att du var på läkarbesök igår och tog några prover...”
Maxine nickade och suckade tungt.
”Men det är så tråkigt att ta det lugnt…!” klagade hon. ”Och vi var ju tvungna att göra det här fys-testet.”
Maxines bästis Holly slog sig ner hos dem.
”Jo, men din hälsa är mycket viktigare, Maxie.”
Idrottsläraren sa att hon höll fullständigt med om det.
”Dessutom blödde du näsblod i går morse. Så det var dumt av mig att låta dig vara med på gympan idag.” tillade hon och studerade oroligt flickan.

Maxine log lite.
”Fast jag ville ju vara med idag - och jag mådde okej innan jag började springa. Så du behöver inte klandra dig själv.”
Idrottsläraren besvarade leendet och den ganska lillgamla och rara kommentaren, men det märktes tydligt att hon var orolig för den här lilla tösen.
”Hmmm… det är nog bäst att du får gå till skolsköterskan och vila lite.”
Maxine suckade igen och mumlade att hon inte var gjord av glas.
Men hon kände sig helt slut, och lite vila lät inte helt dumt ändå.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 2

*
”Bra jobbat, ungar! Jag är så stolt över er!” hejade idrottsläraren medan barnen sprang sina 50 meter.
Hon möttes av stora, glada leenden och blickar fulla med kämparglöd.
Taniga lilla Alex och den något gängligare Gregory tog i lite extra och fick bäst tid av killarna. De kom i mål samtidigt som Maxine, som var långt före de andra tjejerna.
”Herregud…!” skrattade idrottsläraren imponerat. ”Ni kämpar ju som ni skulle vara med i OS!”
När alla hade sprungit klart fick de lov att ta en kort paus, för att pusta ut och dricka sportdryck som läraren tagit med sig åt dem.
Och sedan imponerade Alex och Maxine igen, genom att stå - och gå - på händer.

”Är ni säkra på att ni inte är cirkus-ungar…?” skojade Gregory.
Alla skrattade.
Maxine skakade på huvudet.
”Inte helt säker faktiskt.” flinade hon. "Vi kan ha rymt från en cirkus."
Hon skrattade med de andra, men så började hon hosta istället och drog efter andan, som om hon hade fått svårt att andas.
Alex såg bekymrat på sin syster.
”Du skulle nog ha tagit det lite lugnare, Maxie…”
”Äsch… jag mår bra.” sa Maxine.
Hon försökte låta pigg och kavat, men flickan lät ovanligt andfådd och hon sjönk trött ihop på marken. 
Hennes tunna lilla kropp verkade oförmögen att orka göra något mer.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 1

*
Oförmögen

Sun City School, Sun City, California.
September 2006.

Vid varje terminsstart fick eleverna på Sun City School utföra fysiska konditionstest på idrottslektionen. Den här dagen var det dags för (foster)syskonen Alex och Maxine Clarke och deras klasskamrater, ett gäng nyblivna 8:or.
De skulle bland annat: göra armhävningar och springa 50 meter på så kort tid som möjligt.
Och de som ville, eller kunde, stå på händer fick gärna göra det också, men det var ingen krav.

”Ungar, om ni utför alla övningar idag och sköter er ordentligt, så går vi och bowlar nästa vecka - istället för vanlig lektion.” lovade idrottsläraren, som ville peppa ungarna inför dagens ganska tuffa övningar.
Hon log ett stort leende när en hel klass med Junior High-ungar jublade och tjöt av glädje. Flera av dem älskade bowling.
Ungarna var, minst sagt, taggade till max när de sprintade iväg.
Belöning kunde vara en bra motivering.

Skrivpuff - 4 april 2017 - #1: Holly & Maxine

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. 
Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”På baksidan av låret är ett blåmärke stort som ett halvdollarmynt, ett körsbär som har satt en fläck genom tyget.”

— Allt för min syster av Jodi Picoult



---

Sun City Aqua Park, California. September 2006.

Holly

”Vi hinner nog åka en gång till innan det är dags att dra hem!” ropade min bästis Maxine till mig, samtidigt som hon simmade bort till poolens ena långsida, där stegen fanns.
"Yay!" svarade jag glatt. "Vilken rutschkana ska vi ta?"
Maxine var framme vid bassängkanten nu.
"Den." sa hon och pekade på den breda blå rutschkanan, den med flera banor att åka på.

Hon tog tag i stegens räcke för och började klättra upp.
Då upptäckte jag något på henne som inte hade sett förut - ett nästan 3 centimeter stort blåmärke på baksidan av ena låret.
"Vad har du gjort där?" frågade jag och petade försiktigt Maxine på låret.
Hon rynkade förbryllat pannan.
"Va…? Vaddå?"
"Blåmärket. Stort som en 50-centare."

Nu stod Maxine på bassängkanten.
"Äsch, jag har väl gjort illa mig på något bara. Du vet ju hur jag klänger omkring." sa hon, hur lugnt som helst, och log brett mot mig.
Jag log tillbaka.
"Jo, jag vet. Du är som ett litet djungeldjur. Men det måste ha gjort ont, att få det där märket…?"
Jag kunde inte få blåmärket ur tankarna, det såg så otäckt ut.

Maxine ryckte på axlarna.
"Inte vet jag. Jag minns ju inte ens hur jag fick det, så det är väl inget att böla för."
Hon gick med beslutsamma steg mot rutschkanorna.
"Kom nu då, så vi hinner fram innan parken stänger." skojade hon.
Maxines glada skratt spred sig över poolområdet.

Detta var den sista söndagen på vårt härliga sommarlov.
Söndagen den 3 september 2006.
Detta var också sista dagen allt var normalt i våra liv, särskilt för Maxine (underbara lilla Maxie, som inte ens hade fyllt 13 då) - men också för oss som älskar henne.
// Holly

Skrivpuff - 10 Februari 2015

*
Träd

Sun City, California. September 2006.

Maxine trivdes så bra inne i den mjuka grönskan bland träden. Där var det ljust och vackert.
Vanligtvis var den snart 13-åriga flickan social och bubbligt glad och pratsam.
Men just idag kände hon att hon behövde få komma bort från klasskamraternas stojande en liten stund, därför smet hon nu iväg till sitt hemliga gröna "rum".
Helt ensam ville hon dock inte vara, så bästa vännen Holly fick följa med. Flickorna höll ihop som ler och långhalm.

När de klättrade upp på en gren för att sätta sig, märkte Holly hur ont hennes bästis hade och blev lite orolig.
Fast Maxine låtsades som att det inte var så farligt. Hon bara grimaserade lite och bet ihop, för gnälla ville hon ju inte göra, det låg inte för henne.
Två dagar tidigare hade Maxine genomgått en benmärgsbiopsi och hennes höft var fortfarande blå och lite öm.

Flickorna satt på sin gren, ganska tysta till en början. 
Ingen av dem nämnde det skrämmande C-ordet eller det onda som börjat härja i Maxines blod.
Mörka tankar skulle inte få solka deras ljusa tillvaro här i september-sol och trädgrönska.
Utan ett ord tog Maxine Hollys hand i sin och kramade den, som om hon ville säga till sin vän att inte oroa sig. 
Holly gjorde detsamma med Maxines hand.
Sedan log flickorna mot varandra. Och så började de mumsa på lite godis som Holly i hemlighet hade smugglat med sig på skolutflykten.

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 3

*
"Synd att vi inte kan använda trådtelefonen när vi är på var sitt håll," sa Alex. "det skulle vara coolt när du är här och jag är hemma."
Maxine fnissade glatt och nickade.
"Ja, det skulle vara awesome!"
Ricky rynkade förbryllat pannan.
"Men det finns ju mobiltelefoner..." sa han.
Alex och Maxine bara skrattade.

Barnen provade sin trådtelefon. Den funkade bra.
De äldre syskonens glädje smittade av sig på Ricky och han blev nyfiken.
Alex visade lillebror hur man pratade och lyssnade i en trådtelefon.
Och det dröjde inte länge förrän Ricky också förstod glädjen med denna skojiga uppfinning.

"Denna här trådtelefonen ska jag ha här på sjukan." sa Maxine finurligt.
Hon såg med glittrande blå ögon på de andra.
"Man kanske kan beställa glass med den."
Dr. Craven skrattade.
"Ja, det går nog alldeles utmärkt." sa han och rufsade om Maxines skruvlockiga bruna hår.

Läkaren såg på Joanne och Martin.
"Den här fantastiska ungen är full av glädje och livslust. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser dig kämpa, Maxie."
Maxine log, ett soligt och stolt leende.

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 2

*
"Jag ska få en CVK." berättade Maxine en stund senare. "Nästa gång jag kommer hit."
Maxines bror Alex såg oförstående ut.
"Vad är en CVK...?"
"Central venkateter." sa Maxine. "Det är en grunka som ska sitta vid mitt nyckelben och den kommer att ge mig mediciner. Visst är det så?"
Flickan såg på Dr. Craven för bekräftelse.
"Det var en mycket bra förklaring raring." sa läkaren och log. "Och genom en CVK kan vi ta prover också, så vi slipper sticka dig med nålar hela tiden."
Maxine nickade.
"Låter bra tycker jag."

Alex stod en bit ifrån sjuksängen. Han tyckte att allt detta med sjukhus och nålar var läskigt.
Det kunde till och med hända att pojken lämnade rummet om systerns sjukhusbesök kom på tal där hemma.
Maxine klappade på en tom plats i sängen, en uppmaning till Alex att komma dit och sätta sig.
Alex gick sakta fram till sängen och krånglade sig upp.
"Vi ska göra en trådtelefon." sa Maxine.
Hon höll upp två tomma plastmuggar och ett snöre.
Alex log. Han älskade sin systers uppfinningsrikedom och stora glädje för allt.

Skrivpuff - 4-5 mars 2012 - del 1

Skriv om en suck + om att svara.

Sun City Hospital, California. 
Hösten 2006

13-åriga Maxine sken upp som en sol, så glad blev hon när hela hennes familj kom in i hennes sjukhusrum.
Hela dagen hade hon sett fram emot att träffa sina fosterföräldrar och sina syskon.
Hon ville skutta ur sängen och krama sin familj, men droppnålen i armvecket och slangar hindrade henne från att röra sig fritt.
Flickan suckade.
"Kan vi inte ta bort det här snart...?" frågade hon sin läkare. "Det börjar bli lite långtråkigt."
Dr. Craven log varmt mot flickungen.
"En timme kvar, håll ut Maxie."
"En timme?" sa Maxine. "Och sedan får jag åka hem?"
Dr. Craven nickade.
"Yes!" sa Maxine glatt.

Joanne och Martin kramade om sin älskade fosterdotter.
"Ska bli skönt att ha dig hemma igen." sa Joanne. "Det är så tomt utan dig."
Maxine log.
"Det ska bli skönt att komma hem." sa hon lättat. "Kan vi gå till stranden då?"
Martin nickade.
"Ja, det kan vi göra. Det är jätteskönt väder, så vi kanske kan äta middag där i kväll."
Barnen jublade.

6-årige Ricky klättrade upp i sjukhussängen. Han gav Maxine en teddybjörn.
"En ny kompis till dig Maxie."
"Du skulle ha fått den av honom i julkapp," sa storasyster Janie. "men Ricky insisterade på att ge dig den redan nu."
"Tack så mycket Ricky!" sa Maxine.
"Du ta med honom varje gång du ska hit till sjukhuset. Man behöver nåt mjukt att krama när man blir ensam och lite rädd."
Maxine log och kramade om sin lillebror.

Skrivpuff - 2 mars 2012 - del 2

*
Martin strök barnen tröstande över håret.
Maxine ställde sig upp i sängen och lindade armarna om Martins hals.
"Du... tror du jag kan äta lite glasstårta, eller är det dåligt för mig nu?"
Martin log och svepte upp flickan i famnen.
"Lite glasstårta ska du nog klara av att äta."
Maxine sken upp.
"Bra! Då känns det lite mer som en födelsedag!"
Martin log igen. Han var imponerad över att hans lilla hjärta orkade vara så tapper hela tiden.
"Och du kanske orkar öppna lite paket också?"
Maxine nickade glatt.
"Det tror jag nog!" sa hon och hennes blå ögon glittrade ännu mer. "Nu tänker jag glömma att jag är sjuk, nu ska jag bara fira min dag!"

Flickungen tycktes glömma allt var sjukdom hette. Hon hoppade vigt ner från sängen och drog en liten sommarklänning över sin tunna kropp.
Alex tog sin systers hand.
"Du har fått massor med paket!"
"Awesome!" sa Maxine lyckligt. "Kom så går vi ner!"
Barnen skyndade ner till de andra familjemedlemmarna på nedervåningen.
Martin gick efter dem.
"Här kommer födelsedagsbarnet!" ropade Alex glatt.
6-årige Ricky kramade om sin fostersyster.
"Min Maxie! Jag har längtat efter dig heeela dagen!"

Maxine log och kramade om sin lillebror.
"Awww... tack Ricky, vad glad jag blir!"
"Jag har satt 13 ljus på glasstårtan!" sa Ricky stolt. "Orkar du blåsa ut dom tror du?"
Maxine kände efter hur hon mådde.
"Vet du Ricky... min kropp är lite trött idag... men om du hjälper mig går det nog."
Lille Ricky sken upp.
"Ja! Jag tycker om att ta hand om min Maxie!"

När Maxine och Ricky hjälpts åt att blåsa ut tårtljusen, såg Maxine på sin familj log brett.
"Det här blev ändå en bra dag till slut. Och jag älskar min coola tårta!"
"Och det blir bättre," flinade Alex. "du har ju alla presenter kvar att öppna."
Maxine fnissade glatt.

Skrivpuff - 2 mars 2012 - del 1

Skriv om en snuttefilt.

Silver Beach, Sun City, California. 
25 september 2006

Det var med tungt hjärta Martin Clarke såg på sin sovande fosterdotter som låg där i sin säng med sin gamla hemsydda gosefilt över sig. Endast två små varma fötter stack ut under filten.
Den senaste behandlingen på sjukhuset hade tagit hårt på flickungen, så hårt att hon nu inte orkade fira sin 13-årsdag.
Sitt födelsedags-party hade Maxine sett fram emot, men firandet hade de fått ställa in eftersom hon var för sjuk. Istället hade Maxine mest sovit den här dagen, hon hade inte ens orkat öppna sina presenter.

Martin strök försiktigt med handen över tösens febervarma panna, sedan såg han leende på Maxines fosterbror Alex som ställde ner ett glas avslagen Coca-Cola på sängbordet.
"Ifall Maxie är törstig när hon vaknar." förklarade Alex.
"Du är en fin bror du." sa Martin ömt.
Maxine slog upp sina stora glittrande ögon och såg sömnigt på sin fosterfar och bror.
"Förlåt att vi väckte dig hjärtat." sa Martin.
"Det gör inget." sa Maxine. "Jag vill ändå inte sova mer - det är inget kul att bara ligga här."

Flickan kastade av sig filten och satte sig upp.
Hon såg så bräcklig ut där hon satt iklädd endast linne och trosor. Hennes redan tunna kropp hade magrat ganska mycket den senaste tiden och hon såg ut att vara yngre än 13 år.
Maxine petade lite på det hemska blåmärket i armvecket.
"Detta här är så jäklarns fult." suckade hon och gjorde en liten grimas.
Martin nickade.
"Gör det ont?"
"Lite." sa Maxine. "Jag hatar den där äckliga droppnålen som gör så här!"
"Det gör jag med!" sa Alex. "Och jag hatar att du har blivit så sjuk...!"
Pojken blev blank i ögonen och svalde gråten som skavde i halsen.

Upplopp, nålar och tårar... - del 4

*
Flickan gled ner från britsen och slog armarna om Doctor Craven.
"Tack för att du ville vara min läkare idag! Kommer du vara min läkare i fortsättningen också - och ge mig mediciner och behandlingar och sånt?"
Doctor Craven besvarade kramen.
"Tack Maxine. Ja, jag ska vara din läkare i fortsättningen också, och det ska bli en stor ära."
Maxine log brett.
"Vad bra! Då behöver jag inte oroa mig."
Flickan såg på sina fosterföräldrar.
"Kom, nu vill Maxine the Greatest åka hem!"
Maxine vinkade adjö till Doctor Craven och skyndade sig ut i korridoren.

Martin skakade hand med läkaren.
"Tack så mycket för allt du gjorde för Maxine idag! Det märks verkligen att hon uppskattar att hon ska få ha dig som läkare."
Doctor Craven log.
"Hon är en fantastisk unge! Modig och har massor med humor. Hon är ett starkt barn och kommer säkert att klara behandlingarna bra."
Joanne sjönk plötsligt ner på en stol. Hon började gråta.
"Det känns som allt med Maxies sjukdom har blivit verkligt nu...!" snyftade hon.
Martin drog in sin fru i sin famn och höll om henne.

Maxine, som hade kommit tillbaka för att se varför hennes föräldrar aldrig kom, blev nu stående i dörröppningen.
Martin såg på flickan. Hon såg så liten och rädd ut nu.
"Kom hit, lilla tiger."
Martin gick fram till Maxine och svepte upp henne i famnen.
"Allt ska bli bra älskling." viskade han. "Allt ska bli bra."
Joanne höll om både Martin och Maxine.
Maxine klamrade sig fast vid sina fosterföräldrar och tog Joannes hand.
"Gråt inte mamma Jo..." tröstade flickan. "Jag klarar mig. Jag är stark."

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Upplopp, nålar och tårar... - del 3

*
Joanne strök sin fosterdotter över håret och viskade ömt hur duktig och modig hon var.
"Du får skrika om det gör ont sötnos." sa Dr. Craven.
"Nej..." snyftade Maxine. "jag har redan skrikit tillräckligt idag."
Dr. Craven klappade henne på kinden.
"Du är modig du lilla Maxine."

När benmärgsprovet var avklarat fick Maxine ligga stilla i ungefär tio minuter.
"Snart får du åka hem raring." lovade Dr. Craven.
"Får jag fråga en sak?" sa Maxine. "Har du nåt förnamn?"
Flickan log lite.
"För du heter väl inte Doctor i förnamn?"
Dr. Craven skrattade.
"Nej jag heter inte Doctor. Mark heter jag. Och du Maxine, vet du vad ditt namn betyder?"
"Nej..." sa Maxine.
Doctor Craven satte Maxine upp.
"Va? Du har ett jättevackert namn och så vet du inte vad det betyder? Maxine betyder faktiskt Greatest."

Joanne och Martin såg på varandra och log.
"Greatest." sa Martin. "Det passar ju verkligen."
Maxine såg storögd på sin läkare.
"Greatest? Så jag är typ... bäst?"
Hon fnissade åt detta.
Joanne kramade sin fosterdotter och pussade henne på pannan.
"Ja, älskade lilla Maxie, du är bäst!"
För första gången på hela dagen log Maxine riktigt stort.

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell

Upplopp, nålar och tårar... - del 2

*
Dr. Craven sneglade på flickans föräldrar.
Joanne och Martin nickade.
"Maxie vill att du säger som det är - även om det är läskigt." sa Martin och log.
Dr. Craven höll Maxines hand i sin.
"Maxine, benmärgsprov kan kännas lite obehagligt och det kan göra ont. Men om det är en tröst så går det fort att ta provet."
Han log mot flickan.
Maxine lade huvudet på sned och studerade läkarens vänliga ansikte.
"Får jag åka hem idag?"
Dr. Craven nickade.
"Kan du ta provet?" undrade flickan.
"Om du vill det så gör jag det." sa Dr. Craven.
Maxine nickade.
"Det vill jag. Måste dom hålla fast mig?"
Flickan pekade på sköterskorna.
Dr. Craven log och skakade på huvudet.
"Nej, det tycker jag inte att dom ska. Det här klarar vi ändå, inte sant Maxine?"
Maxine nickade igen.

En sköterska tog fram nya nålar och bedövning.
"Vad händer nu?" frågade Maxine. "Jag menar, hur går det till?"
"Först ger jag dig en spruta med bedövning, den kan svida lite, sedan tar vi ut lite benmärg från din höftkam med en annan nål."
Maxine nickade.
"Måste jag ta av mig byxorna...?"
Dr. Craven skakade på huvudet.
"Nej, bara dra ner dom en bit, så att höften syns."
"Bra." sa Maxine. "Tack för att du sa sanningen."
Dr. Craven log.
"Det var så lite raring. Är du redo nu?"
"Tror det..." sa Maxine skakigt.
Hon fick dra ner byxorna en aning och fick sedan lägga sig på mage på britsen.

När doktorn satte in sprutan med bedövning blev flickungens kinder våta av tårar.
När han stack in den långa nålen och tog ut benmärg kramade flickans händer pappret på britsen så hårt att pappret skrynklades och gick sönder.
Maxine bet ihop och försökte tappert låta bli att visa att hon var rädd eller att hon hade ont.

Ain't No Mountain High Enough - Marvin Gaye and Tammi Terrell