Happy Birthday, Emily! (2022)

 Happy Birthday, Emily!

Skrivpuff - 16 Augusti 2016

*
Köpa

London, England. Våren 1865.

Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på. 
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.

Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.

Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.

Grattis Emily! 18 Oktober 2014

Grattis Emily! 18/10 2012

*
Happy Birthday 
Emily!

*

Grattis Emily! 18/10 2011

Happy Birthday
Emily!

*

Skrivpuff - 14 oktober 2011 - del 2

*
"Vi går..." viskade Sebastian till flickorna. "Den här tjocka vitlöksdoften börjar kväva mig..."
Rose nickade.
"Vitlök!" utropade Grimston, som om han hade hört Sebastian.
Han fick ungdomarna att hoppa till igen.
"Kan inte ni rara barn gå till marknaden och skaffa mer vitlök åt mig?"
Han sträckte fram några slantar mot Sebastian.
När Sebastian inte tog emot pengarna sträckte Grimston ut sin öppna handflata mot Rose.
Men Rose skakade på huvudet och kramade Sebastians hand.
"Emily, du är en rar liten tös, du vill väl hjälpa gamle Grimston?" log kyrkvaktmästaren.
Men Emily, som fortfarande klamrade sig fast vid Sebastians midja, gömde ansiktet i sin väns skjorta för att få slippa se på Grimston.

"Snälla ni, hjälp mig." bad Grimston.
"Vi måste gå hem nu." sa Rose besvärat. "Det börjar bli sent. Adjö Mister Grimston."
Den gamle kyrkvaktmästarens grå ögon lyste av en febrig iver.
"Men... men... ni kan väl hjälpa en gammal man? Jag förbereder mig ju för jakt på Mörkrets varelser."

"Han förbereder sig snarare för en enkel resa till Bedlam..." sa Sebastian, tyst, så att bara Rose och Emily kunde höra.
Flickorna fnissade och tyckte att mentalsjukhuset var en plats där otäcke gamle Grimston hörde hemma.
Sebastian, Rose och Emily sade adjö till kyrkogårdsmästaren och skyndade sig bort från hans stuga och kyrkogården.

Skrivpuff - 14 oktober 2011 - del 1

Skriv om att förbereda.

London 1865

Sebastian, Rose och Emily gick förbi kyrkogårdsmästare Grimstons stuga.
"Hur kan man vilja bo på en kyrkogård...?" viskade lilla Emily. "Jag skulle tycka det var läskigt."
Den gamle kyrkogårdsmästaren tittade upp när han hörde ungdomarnas röster.
"Ah vackra Rose, unge herr Sebastian och lilla söta Emily. Har ni besökt din mors grav, Rose?"
Rose nickade.
"Grimston, vad ska ni med all vitlök till...?" undrade hon och pekade på flera flätor med vitlök som hängde runt stugans dörr.
"Vitlök håller Mörkrets varelser borta." svarade Grimston och började frenetiskt att tälja på en grov träpinne.
Intill honom låg färdiga tjocka pinnar, de såg farligt vassa ut.

Grimston log brett så att alla hans dåligt skötta tänder syntes när Sebastian såg frågande på pinnarna och kniven.
"Ja du unge Sebastian, detta ska bli vassa träpålar som ska förinta Mörkrets varelser. Man måste köra en påle genom hjärtat på dom."
Han högg till med pålen, som om han hade en varelse nära sig.
Sebastian och Rose hoppade till. Lilla Emily skrek förfärat till och klamrade sig fast vid Sebastian

Grimston nickade.
"Ja, dom är hemska och farliga. Men räds icke mer flicka lilla, er gamle Grimston ska beskydda er från helvetets faror."
Tack..." sa Sebastian glädjelöst.
Just nu kände han sig mer skrämd av den gamle kyrkogårdsmästaren än av Mörkets varelser, vad det nu var för något...

Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*

Födelsedags-special 18/10: Emily

Grattis Emily!

[Klicka på bilden för större version]

*

Födelsedags-special 11/9: Benjamin

Grattis Ben!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Teatern

*
När skolan var slut för dagen gick Emily till teatern, där hennes far arbetade som regissör och dramatiker.
Emily älskade teatern och alla underbara människor som jobbade där, alla var så snälla.
Det bästa var att sitta i en av de mjuka röda stolarna och titta på en repetition av en föreställning.
Hjälpa till att plocka fram rekvisita på scenen var också något Emily tyckte mycket om att göra, då brukade hon låtsas att hon själv var med i en pjäs.

Nu smög Emily in i salongen och sjönk ner i en fåtölj i raden längst fram.
På scenen repeterades en spännande pjäs.
De två huvudrollsinnehavarna stannade till och vinkade glatt till den lilla flickan.
Emily vinkade tillbaka.
Hennes sargade fingrar ömmade fortfarande efter Mr. Pottsworths hårda slag med linjalen.
Emily kände sig gråtfärdig.

Rose, den unga kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, såg att den lilla flickan såg ledsen ut.
"Ursäkta mig." sa hon till sina medskådespelare.
Hon klev ner från scenen och gick fram till Emiliy.
"Hur är det fatt vännen?"
"Åh, det är ingenting." sa Emily svagt.
Den unge manlige hudrollsinnehavaren, Sebastian, kom också fram till Emily. Han fick syn på hennes såriga fingrar och tog försiktigt Emilys hand på sin handflata.
"Vad har hänt, vännen?"
Emilys röst darrade när hon svarade.
"Min lärare slog mig för att jag inte hade med mig en bok han sagt att vi alla ska ha."
Rose flämtade förfärad till.
"Den uslingen!" morrade Sebastian. "Han borde få smaka på sin egen medicin."
"Ja." snyftade Emily. "Men det är ingen som vågar säga åt honom. Till och med vuxna är rädda för honom!"
"Jag är inte rädd för honom!"
Emily, Rose och Sebastian vände sig om och fick syn på William Hamilton, Emilys far, som kom gående i gången mellan stolarna.
Emily kastade sig i sin fars famn och grät.
"Se på Emilys fingrar, Sir." sa Rose med gråt i rösten.
William Hamilton såg på sin dotters sårade fingrar och kokade av ilska.
"Det ska bli mig ett sant nöje att få säga den satans pottan vad jag tycker om honom!"
"Bravo Mister Hamiltion!" jublade Sebastian upprymt.
*

Straffet

”Och varför har inte lilla fröken Hamilton boken med sig idag?"

Mr. Pottsworths stränga ögon blev till smala springor när han såg på Emily.

"Hon har väl införskaffat boken som jag sagt att ni alla ska ha?”
Emily slog ner blicken.
”Sir, jag hade inte pengar till boken…” förklarade hon tyst.
Det var ju sant. Hon hade ju givit Benjamin, den fattige pojken, sina pengar igår.
”Hmmm... Du vet väl vad som händer när man inte lyder här i mitt klassrum...?”
”Ja, Mr. Pottsworth.” Emilys röst darrade.
Mr. Pottsworth var känd för att straffa sina elever hårt för minsta lilla förseelse.
Nu tog han fram en hård trälinjal, gick fram mot Emily och tog ett stadigt tag om hennes nacke.
Han tvingade henne att lägga fram fingrarna på katedern, höjde handen

med linjalen och slog.
Han slog och slog flickans händer blodiga.

Eleverna var knäpptysta, de vågade knappt andas.
Emily försökte andas lugnt. Hon rörde inte en min, hon visste att Mr. Pottsworth blev ännu argare om man grät.

Efter agan fick Emily ta sin lärare i hand, något som nu gjorde fruktansvärt ont, och så fick hon be om förlåtelse.

Sedan fick hon gå och ställa sig i skamvrån.

Där i hörnet grät hon tyst och stilla.
Hon ångrade inte en sekund att hon givit sina pengar till Benjamin, nej, hon skulle kunna göra om det tusen gånger till om så behövdes!

Men hon önskade hett och intensivt att Mr. Pottsworth en dag skulle få möta sitt öde - i form av hämnd.

Detta är fortsättningen på inlägget från 1/7

(SkrivPuff: Utmaning 182 - 1 juli: Skriv om att göra något meningsfullt)

Klicka här om du vill läsa mer om Emily

SkrivPuff: Utmaning 182 - 1 juli

Skriv om att göra något meningsfullt.

En ung pojke, ett samhällets olycksbarn, med trasiga kläder och smutsigt ansikte, satt på trottoaren.

Hans ögon såg bedjande på de förbipasserande.
Han sträckte fram sin smutsiga hand.
”En slant till en hungrig, föräldralös pojke…?”
De förbipasserande männen bar kostym, paletå och hög hatt.

Kvinnorna bar pösiga klänningar med krinolin under.

De välbärgade London-borna såg på pojken som vore han den lägst stående varelsen på jorden - i deras ögon var han förmodligen det.

En dyr man tappade en slant. Silverpengen landade intill pojken.
Kvickt lade pojken sin hand över pengen och skulle just ta upp den,

när mannen som tappat den trampade på pojkens hand.
Pojkens ansikte förvreds av smärta.
Mannen gjorde en gest, som om han vinkade till sig något.
”Ge tillbaka pengen - din miserabla lille tjuv.”
Tårögd, av ilska och förödmjukelse, gav pojken mannen pengen.
Mannen tog tillbaka pengen med ett pincettgrepp; han ville absolut inte

ta i den smutsige gatpojken.

En flicka i hans egen ålder kom gående på andra sidan gatan. Hennes kopparbruna hår var långt och lockigt. Hon var klädd i en nätt och söt klänning, vita strumpbyxor och svarta skor med slejf.
Pojken tyckte om hennes klädsel, den var fin, men ändå vanlig - inte så skrytsam som det dyra folkets.

Flickan kom fram till honom.
”Jag såg vad den där hemske mannen gjorde med dig.” sa hon.
Pojken lade märke till att hon hade Amerikansk accent.
”Gör den hemskt ont - handen?”
Pojken nickade.
”Emily, kom nu! Vi måste gå vidare!” ropade en äldre flicka som stod

utanför bokhandeln.
”Jag kommer strax, Elizabeth!” ropade Emily tillbaka.
”Emily. Vilket vackert namn.”
Pojken rodnade när han insåg att han uttalat tanken högt.
”Tack.” svarade Emily och log. ”Vad heter du då?”
”Benjamin.”
”Trevligt att råkas, Benjamin.”
Emily tog upp en peng ur sin lilla handväska, och tryckte sedeln i hans hand.
Benjamin stirrade på flickan, sedan på sedeln.
”Jag har ingen växel.” stammade han.
Emily log.
”Den är din, Benjamin."

"Det är alldeles för mycket..." protesterade Benjamin.

"Inte alls." sa Emily. "Gå till The Happy Salmon, de har god mat."

Emily visade åt vilket håll tavernan låg.

"Hälsa från mig, så får du rabatt och något att dricka av Bill och Flora.”
Benjamin reste sig, tog av sig sin skärmmössa och bugade.
”Tack! Hur ska jag någinsin kunna återgälda…”
”Tänk inte på det.” svarade Emily och log. ”Nu måste jag gå. Min syster väntar på mig.”
”Adjö, Emily.” sa Benjamin. ”Och tack!”
”Adjö Benjamin!”
Emily skyndade iväg till Elizabeth.

”Du är en god samarit, Em." sade Elizabeth stolt.

Sedan kom hon att tänka på en sak:

"Men nu har du inte råd att köpa den där boken.”
Emily ryckte på axlarna.
”Nej, men Benjamin har råd att bli mätt i kväll. Kanske i flera dagar.”
Elizabeth beundrade sin lillasysters godhet. Men hon var bekymrad.

”Em, vad ska Mr. Pottsworth säga i morgon, när du inte har boken med dig…?"

Elizabeth tog tag i Emily.

"Tänk om han straffar dig igen!”
Det högg till i Emilys mage när hon tänkte på sin lärares otäcka straff. Men så såg hon Benjamin vinka glatt till henne när han sprang till Bill och Flora på The Happy Salmon.

Emily glömde stränga lärare och hårda bestraffningar för ett tag.
Det fick bli som det ville i morgon. Hon kunde inte ändra på Mr. Pottsworths vilja, hur hårt hon än önskade att hon kunde det.

Men kunde hon göra något meningsfullt, som att göra tillvaron litet mer uthärdlig för en enda människa, skulle ingenting få stå i vägen för det.