Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

Skuggbarn - del 10

*
AMY

Jag frågade Lauren om hon kunde tänka sig att börja jobba på The Angel Foundation.
Lauren tog emot jobberbjudandet med glädje.
”En väldigt god baktanke, Angel.” sa Nick leende till mig en dag när Lauren varit hos oss ett tag.
Och det är ju sant.

Nu är Lauren på en arbetsplats där alla är införstådda med hennes och dotterns situation. Alla vet vad de ska göra om Laurens ex-pojkvän skulle komma dit.

Amy fick börja i Blue Creek Elementary School - samma skola som Lauren och jag gått i som barn.
Jag började jobba i Amys klass för att kunna övervaka henne varje dag.
Nick började också jobba i klassen, fast bara onsdag till fredag, de övriga dagarna jobbar han med sitt ordinarie jobb på polisstationen.
Han blev en livvakt, framförallt för Amy, men även för Blake.
Det känns tryggt att ha Nick i skolan och han blev dessutom snabbt en stor favorit bland barnen.
*

Skuggbarn - del 9

*
AMY

Amy Morgan är ännu ett tyst barn som helst gör sig osynlig.
10-åriga Amy och hennes mamma Lauren är på flykt undan Amys våldsamme far.
Amy är den egentliga anledningen till att jag hade börjat jobba i klassen.
Egentligen har jag sedan jag kom tillbaka till min gamla hemstad, jobbat med polisen och The Angel Foundation, en slags stiftelse som samarbetar med Blue Creek-polisen.
The Angel Foundation hjälper och gömmer undan människor som lever under våld och hot.
Lauren Morgan har varit min vän i hela mitt liv och jag har känt Amy sedan hon föddes.
Både Lauren och jag haft kaotiska och kämpiga perioder i våra liv, men vi har ändå aldrig förlorat kontakten med varandra.
När Amy var åtta år blev hennes far sjukligt misstänksam och våldsam.
Lauren fick inte träffa sina vänner längre och hon fick knappt gå till jobbet.
Han kunde låsa in Lauren och Amy i huset flera dagar i sträck så att han kunde kontrollera dem.

En dag förra året lyckades Lauren kontakta mig.
Hon visste att jag flyttat tillbaka till Blue Creek och att Nick och jag jobbar hos polisen.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne och Amy. Och det kunde vi.
Vi såg till att Lauren och Amy kom tillbaka till Blue Creek.
The Angel Foundation ordnade ett hem åt dem. De bor nu i ett hus nära stiftelsen - som för övrigt ligger i samma byggnad som polisen.
*

Skuggbarn - del 8

*
ELLE

I likhet med Blake Diamond är Elle en bokmal. Hon är minst sagt en avancerad läsare; redan vid två års ålder hade hon lärt sig läsa och hon är stamkund på biblioteket.
Elle har vunnit Blue Creek School’s Spelling Bee 1 två år i rad, men hon bryr sig inte alls om framgångarna. Det är hennes lärare som anmäler henne till tävlingen alla gångerna.
För Elle är människor hon tycker om viktigare än publicitet och den sortens uppmärksamhet.

Elle är en unge med mycket energi. Om hon är på bra humör kan hon glatt prata på om saker hon lärt sig.
Och om hon är riktigt glad kan hon studsa omkring i klassrummet och sjunga eller fnissa så mycket att man får lugna ner henne.
Men trots all energi som bor i henne, vill Elle oftast ha lugn och ro.
Vid dessa tillfällen tar hon en bok hon gillar och så kryper hon upp i klassrummets mysiga hörn med stora och små kuddar.
Det händer ofta att hon vill att någon vuxen ska läsa ur en bok för för henne.
Elle läser visserligen mycket bra själv, men jag känner att hon hungrar efter närhet och uppmärksamhet.
Under sista lektionen på fredagseftermiddagarna brukar Nick (min kollega och pojkvän) berätta sagor ur grekisk mytologi för klassen.
Elle sätter sig då så nära Nick som möjligt och lyssnar andaktsfullt.


1 Spelling Bee = rättstavningstävling
*

Skuggbarn - del 7

*
ELLE

Varje gång Elle tittade in till oss tog Missy Anderson Elle vid handen och gick bestämt tillbaka med henne till hennes klassrum.
Men Elle kom tillbaka till oss varje dag.
Ibland var hon så tyst och försiktig när hon kom in i klassrummet, att det tog flera minuter innan vi märkte att hon var där.
Elle sade en gång till mig att hon kom smygande till oss på det där viset för att hon inte ville störa lektionen.
Missy och jag pratade med Mrs Peters, som förklarade att Elle låg långt före sina klasskamrater i årskurs 1-3.
Elle hade börjat första klass ett år tidigare än de andra barnen.
Eftersom Elle så envist kom till vår klass bestämde vi att flickan skulle få prova att vara hos oss i ett par veckor, för att prova på hur det var.
Gång på gång förstummade Elle oss i klassen med sina färdigheter och hon blev kvar hos oss.
Nu har hon varit en av oss i tre veckor och hon klarar sig mycket bra i vår klass.
*

Skuggbarn - del 6

*
ELLE

“Åh, så många böcker ni har!” viskade Elle imponerat när hon fick syn på bokhyllan.
Hon drog fram en stol till hyllan, klev upp på den och läste på bokryggarna.
Där fanns gamla klassiker som Ringaren i Notre Dame, Oliver Twist, De tre musketörerna och Charlotte’s Web.
“Jag älskar böcker!” viskade Elle. Hennes ögon tindrade.
Jag log.
“Stanna här och läs en stund du.” sa jag.
Hon tog en Harry Potter-bok och slog sig ner med den i en tom bänk.
Efter ett tag hörde vi Elle fnissa för sig själv.
“Hi hi hi, ugglepost!”
Hon hade kommit till det avsnittet i boken där Harry får en massa post av ugglor.
“Jag gillar verkligen denna här boken.” sa Elle när hon såg att vi iakttog henne. “Tänk om vi fick ugglepost! Det skulle jag vilja.”
Sedan slog hon ner blicken och fortsatte att läsa tyst för sig själv.

Vid skoldagens slut klockan halv tre satt Elle fortfarande och läste Harry Potter och de vises sten.
Mrs Peters kom och hämtade Elle.
“Dags att gå hem, vännen.” sa Mrs Peters vänligt.
Elle knotade en aning. Men hon gick lydigt till bokhyllan och ställde tillbaka boken.
Hon tackade artigt Missy Anderson och mig för idag, sedan gick hon med Mrs Peters ut.
*

Skuggbarn - del 5

*
ELLE

Det var en till synes vanlig, lite trist, måndag i början av mars när lilla Elle började besöka oss.
I klassrummet var det dålig luft - som vanligt.
Barnen bad om och om igen att vi skulle öppna ett fönster och släppa in lite syre.
Mitt under lektionen öppnades dörren och en liten flicka med burrigt lockigt hår och småfräknigt ansikte kom in i klassrummet.
Elle Jenlin är bara sju år gammal, hon blir inte åtta förrän i slutet av december, och på grund av tillväxthormonbrist är hon mycket liten för sin ålder. Folk tror alltid att hon är mycket yngre än vad hon är.
Men det hindrade inte Elle från att frimodigt slå ner bland barn som som var flera år äldre än hon själv den där måndagen.
När Missy Anderson, klassföreståndaren i klass 4-6, sade åt Elle att hon borde gå tillbaka till sin egen klass, svarade den lilla flickan att det var så tråkigt i hennes klass.
“Din lärare undrar nog var du är.” sa jag till Elle.
Det älvlika barnet bara ryckte på axlarna.
Jag gick fram till klassrummets interntelefon och ringde till Elles klassföreståndare Mrs Peters och förklarade att Elle hälsade på hos oss.
*

Skuggbarn - del 4

*
Nu kurrade Blakes mage så högt att det hördes i hela klassrummet.
Han tryckte armarna över magen i ett hopplöst försök att dämpa hungerskriken.
Elle såg på honom.
”Oj, din mage pratar…! Har du inte fått nån lunch?”
Blake skakade på huvudet.
Elle gled ner från sin stol och gick fram till mig.
”Angel…” viskade hon, så att bara jag skulle höra. ”Blake har inte fått nån lunch och hans mage är hemskt hungrig.”
Jag gick orolig fram till Blake.
”Blake, har du inte ätit idag...?”
Blake bara skakade på huvudet.

Blake Diamond är så tystlåten att det är flera på skolan som faktiskt, på allvar, tror att han är stum.
Det händer till och med att både lärare och elever i skolan pratar om Blake som “den stumme pojken”.
Blake är en mycket känslig och intelligent elvaårig pojke. Han är väldigt blyg och sitter gärna för sig själv och ritar, målar eller läser mängder med böcker.

Jag gick fram till Missy Anderson, klassföreståndaren, och sa att jag tänkte gå med Blake till matsalen och se till att han fick något i magen.
Missy Anderson log och nickade.
”Får jag följa med?” frågade Elle.
Innan jag hann svara, hade Elle slunkit ut genom dörren tillsammans med Blake och mig.
”Jag tänkte hålla er sällskap.” förklarade hon.
Blake log mot den lilla tjejen.
*

Skuggbarn - del 3

*
BLAKE


När han tittade på den stora väggklockan såg han att han inte skulle hinna äta lunch. 
Bara fem minuter kvar tills nästa lektion skulle börja.
Blakes mage skrek och värkte av hunger; han hade inte ätit frukost idag och ingen lunch och han visste inte om han skulle få någon middag heller.
Han hade inte ätit middag på två dagar.
Några flickor i hans klass gick förbi honom, de fnittrade och viskade.
De såg på honom med avsmak och rynkade på näsan.
Blake kände sig gråtfärdig.
*

Skuggbarn - del 2

*
BLAKE

Idag var de fler än vanligt.
Mobbarna drog in Blake på pojkarnas toalett.
”Du luktar skit.”
En av mobbarna tog ett fast grepp om Blakes magra arm.
”Nu ska du tvättas.”
Blake försökte streta emot, men mobbarna var större än han och mycket starkare.
De knuffade in honom i ett av toalettbåsen, tryckte ner hans huvud i toaletten och spolade.
En, två, tre gånger.
Sedan gick de hånskrattande ut från toaletten.

Blake väntade tills han hörde att dörren slagits igen efter mobbarna, sedan reste han sig och gick ut ur toalettbåset.
Ur hållaren på väggen drog loss han lite toalettpapper och torkade ansiktet. Sedan skakade han vattnet ur håret, likt en hund som skakar vatten ur pälsen.
Vatten droppade ner på hans T-shirt och på hans byxor.


Blake gick ut ur båset och öppnade försiktigt dörren till toaletten och kikade ut.
Ingen mobbare syntes till.
Han vågade gå ut i korridoren.
*

Skuggbarn - del 1

*
BLAKE

De tyckte att han var mesig, feg, ful, mager, stinkig och dum i huvudet.
De sade det aldrig högt, men Blake behövde inte ord för att veta vad de tyckte om honom.
Det räckte bra med blickar och ibland var det som om Blake kunde läsa deras tankar.


Han såg på sig själv i helfigursspegeln i omklädningsrummet efter idrotten.
De hade rätt; han var mager och ful.
Och visst var han mesig. Han vågade ju inte göra allt det där som de andra barnen gjorde på rasterna; klättra högst upp i klätterställningen eller i träden, åka kana nedför ledstänger.
Han behövde inte lukta på sig själv för att veta att han var stinkig.
Men nu skulle han duscha och bli fräsch. Han hade till och med schampo och duschcreme med sig den här gången.
Han plockade upp flaskorna med schampo och duschcreme ur sin ryggsäck.
Då hörde han röster bakom sig.
Blake stelnade till.
De var här.
*

Skuggbarn - förord

Till alla Skuggbarn

De finns överallt;
barnen som mår dåligt,
på grund av utanförskap, mobbning, misshandel,
andra övergrepp och mörka hemligheter.

Den här berättelsen handlar om några barn jag har träffat,
illa behandlade barn som av olika skäl står “i skuggan”,
utanför all gemenskap:
Skuggbarn.


Angel Mancini

Blue Creek
Mars 2010

*