Skrivpuff - 13 April 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Stoppa

Ungern. Sommaren 1944

Det löpte ett gammalt tågräls genom skogen där vännerna Andris och Bodi brukade leka. 

En dag strax innan sommarlovet upptäckte Andris och Bodi att rälsen hade satts i bruk igen, efter mycket lång tid. 

Men istället för nya blanka tåg, passerade endast gamla godsvagnar med gallerförsedda fönster. Genom gallrens syntes bleka och rädda ansikten.

”Åker det människor i dom där vagnarna…?!” utbrast Andris.

Det kunde aldrig vara bra… Godsvagnarna var inte ens tjänliga för djurtransport - de såg så otäcka ut, tyckte Andris.

Och de där människornas ögon… så skräckfyllda.

Lenci kramade Andris hand.

”Vart ska dom…?” frågade hon.

”Jag vet inte.” svarade hennes storebror. ”Men det kan inte vara till en bra plats.”

Bodi hade stått tyst. Nu var hans ögon stora och nästan lika skräckfyllda som hos de stackars människorna på tåget.

”Jag måste hem…”

Och så sprang han så fort benen bar honom.

Då förstod Andris en sak. 

En otäckhet som fick hans mage att knyta sig och munnen bli alldeles torr.

Bodi får inte hamna i ett sånt tåg! Jag måste stoppa det…!

Hur det skulle gå till visste han inte än. 

Men han bara visste att han måste rädda sin bästa vän och lillasyster och deras familj.

Skrivpuff - 29 Januari 2015

*
Fler
*
Fortsättning från 27 januari 

Lidia och Marek fortsatte att rädda barn ur nazisternas grymma våld.
De unga tu visste att de när som helst kunde bli upptäckta. Och då skulle det gå illa, det var de väl medvetna om.
Men det hindrade dem inte. Att rädda barn från Ondskan var deras kall, det var det enda som var viktigt för Lida och Marek nu.

Kasia, en liten 5-årig tösunge, var det sista barnet som fördes in i säkerhet hos en kristen familj.
En präst på landsbygden och hans hustru tog henne under sina vingar.
Under hela turen med häst och vagn hade det arma barnet legat gömd i en potatissäck. Tyst som en mus hade hon varit, och inte förrän Marek lyfte ut henne ur säcken började hon gråta.
Marek kramade om henne länge och sa att hon varit så modig och duktig.
Flickan torkade tårarna och sa:
"Du är också modig och duktig."

Kasia höll hårt i Lidias hand när de gick mot prästfamiljens hus.
Flickan grät lite igen och kramade sin skyddsängel.
"När dom arga militärmännen har gett sig av, ses vi igen då?" frågade Kasia.
Lidia svarade att hon hoppades det.
Och hon hoppades att lilla Kasia skulle få återse sin familj när kriget var över.

* * *

Två dagar efter räddningen av Kasia blev Lidia och Marek förrådda.
Någon hade upptäckt dem och skvallrat för Gestapo.
När Marek och Lidia greps stod deras älskade gamla granntant i trappuppgången i hyreshuset och grät högt. Hon förbannade nazisterna som tog "hennes" barn.

Lidia och Marek fänglades, förhördes och torterades. Men inte ens när de led
de mest fruktansvärda kval, avslöjade de alla de små judiska barnens nya hem.
Efter fjorton dagar av förhör, hotelser och tortyr orkade inte Lidias kropp mer.
Den unga flickan dog ensam i en trång cell, blåslagen, skändad och blodig.

En misshandlad och förkrossad Marek lyckades fly, tack vare en okänd räddare.
Marek led av dåligt samvete för att han lämnade Lidia i nazisternas helvete.
Men när han äntligen återsåg den gamla granntanten sa hon:
"Lidia hade velat detta, att du klarade dig."
Marek berättade då att Lidia hade viskat just det till honom när de greps.
Hon hade sagt att han skulle fly om han kunde.

* * *

Lilla Kasia fick stanna hos prästfamiljen på landet tills kriget var över.
En vacker sommardag fick hon till sin stora lycka återse sin mor och storebror.
Hennes far och farföräldrar skulle dock inte komma tillbaka, berättade hennes mor gråtande när Kasia frågade efter dem.
"Är dom hos Gud, som kära Lidia?" frågade Kasia, som snart skulle fylla 7 år.
Mor sa att de var det.
Inte förrän flera år senare skulle Kasia få veta sanningen om Ondskans förintelseläger. Men just då var hon alldeles för liten för att få höra om sådana grymheter.

Kasia, hennes mor och storebror fick bo hos prästfamiljen tills de hade krafter att skaffa sig ett eget hem.
De flyttade in till staden igen två efter krigets slut och till Kasias stora glädje bodde de nu nära Marek. Hon hälsade på honom så ofta hon kunde.
En dag gick Marek och Kasia till Lidias grav tillsammans. Högtidligt och hand i hand ställde de sig framför gravstenen.
Marek hade med sig blommor, en söt liten bukett som Lidia skulle ha älskat.
Kasia letade upp den vackraste lilla stenen hon kunde hitta och placerade den ömt på gravstenen.
"Stenar och kärleken till Lidia är för alltid." förklarade hon för en alldeles tårögd och rörd Marek.

#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget*

Skrivpuff - 27 Januari 2015

*
Resa bort

Lidia hade först tyckt att idén lät alltför ofattbar att genomföra.
Hennes vän och medhjälpare höll med henne.
"Men i desperata tider tvingas man ibland att göra saker som man vanligtvis inte skulle göra." förklarade han och smekte ömt Lidias kind.
Lidia förstod.
Söva ett spädbarn, som endast var ett par veckor gammal, och gömma henne i en resväska var vad de måste göra nu.
Det var det enda hon och Marek kunde göra för att rädda babyn från Ondskans klor.
När det dockliknande, vackra lilla flickebarnet somnade kysste Lidia hennes mjuka kinder och lade ner henne på filtarna i väskan.

Lidia höll så hårt i den gamla resväskans handtag när de gick genom staden att hon nästan fick ont i handen.
Så fort hon fick syn på militärklädda män hoppade hennes hjärta över ett slag.
Marek och hon gjorde allt detta med risk för sina egna liv och de kunde när som helst bli förrådda och tillfångatagna.
Snälla Gud, var med oss nu. Gör så att vi klarar oss ut till landet... bad hon i sina tankar.
En kristen familj på landsbygden skulle ta sig an babyflickan.
Där skulle hon vara i gott bevar tills denna mardröm var över.

Familjen skulle möta Lidia på närmsta tågstation och sedan skulle de åka häst och vagn med babyn till sitt hem några mil bort.
Men först skulle alltså Lidia åka tåg från staden med sin dyrbara hemlighet.
Marek kramade och kysste henne när hon skulle kliva ombord på tåget.
"Ifall vi inte ses igen." log han.
Lidia log blekt.
"Det gör vi." sa hon, tyst så att bara Marek kunde höra henne. "Jag kommer ju hem igen om ett par dagar. Jag måste bara se till att allt ordnar sig."
Marek kysste hennes kind.
"Gud vare med er." viskade Marek.
"Och dig." svarade Lidia.

Käre Gud, beskydda min modiga, vackra Lidia. bad Marek när tåget åkte iväg.
Gud hörde den unge mannens bön.
Familjen på landet tog emot Lidia och babyflickan med öppna armar och hjärtan fyllda med kärlek.
Det lilla barnet hade klarat den farliga färden bra.
När hon vaknade och låg i Lidias famn, såg hon med stora mörka ögon på sin beskydderska.
Och man kunde skymta ett litet leende i babyansiktet.

När Lidia tänkte på hur oskyldig och ovetande den lilla var om hennes riktiga familjs öde, började hon gråta.
Det var i just den stunden 20-åriga Lidia bestämde sig:
Jag måste rädda fler från Ondskan. Det är mitt kall.
Hur farligt det kunde bli tänkte hon inte på då.

#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget

Skrivpuff - 31 Juli 2014

* 
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.

Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”

Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."

Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.

••••••••••••••••••••••••

László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.

Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.

Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.

••••••••••••••••••••••••

Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.

Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.

"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut. 
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott. 

Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.

© dsgk / flickr

I ondskans skugga

Leni och Cecilie var hemma hos sin skolkamrat Albert.

De väntade på att några andra kompisar skulle komma dit. Tillsammans skulle de gå ut och äta och sedan gå på bio.

Medan de väntade tittade de lite i familjens bokhylla. Hade de några intressanta titlar?

Leni stelnade till när hon såg att varenda titel hade nazistisk anknytning.

I glasskåpet intill bokhyllan låg nazi-medaljer och en hakkorsarmbindel.

”Vad fan är det här för familj…?!” flämtade Cecilie.

De hörde att Albert kom tillbaka från köket.

”Kommer ni?” ropade han från sitt rum. ”Jag har hämtat Cola till oss! Mitt rum är det andra till vänster!”

Cecilie och Leni gick för att säga till honom att de tänkte gå hem.

När de kom in i hans rum fick de ännu en chock.

På en av väggarna satt en affisch i gigantiskt format - föreställande

Adolf Hitler!

Och på insidan av dörren satt klistermärken med hakkors och nazistiska slagord.

Fotografierna på väggarna föreställde några av de grymmaste;

Amon Goeth, Himmler, Göring, Mengele.

Leni kände hur världen snurrade, alldeles för fort.

Albert log brett.

”Min farfar kände dem. Han träffade dem flera gånger.” sa han stolt. Leendet blev ännu bredare. ”Coolt va?”

Då slog det Cecilie hur Albert hade fått sitt namn!

Hon hade inte tänkt på det förut. Men nu, när de stod i denna lägenhet, som utan svårigheter kunde konkurrera med ett nazi-museum, var det glasklart vem som var hans namne: Albert Speer!

Leni blev allt blekare för varje sekund.

Kallsvetten trängde fram och hon mådde illa.

Cecilie lade en arm om hennes axlar och ledde ut henne i hallen.

”Vart ska ni?” frågade Albert förvånat.
 "Ska ni gå?"

”Leni mår inte bra.” sa Cecilie. ”Det är… astma! Vi måste till en läkare!”

I själva verket var det Cecilie som hade astma, men hon tyckte att sjukdom var en bra ursäkt för att kunna komma därifrån fort.

Leni var tacksam för att hennes vän kom på en ursäkt så snabbt.

Flickorna sprang nedför alla trapporna från fjärde våningen.

Andfådda, chockade och äcklade kom de ut på gatan.

När de rundade gaveln på hyreshuset tvingades Lenis obehag upp.

Efteråt sjönk hon ner på trottoarkanten och började gråta.

SkrivPuff: Utmaning 183 - 2 juli

Skriv om en skattkista full med minnen.

Silverstjärnan

Hon känner på den tunna kedjan, sedan på stjärnan, dess konturer.
Stjärnan har tillhört Leni.
Hon tänker på Leni, flickan hon är döpt efter.
Flickan som mirakulöst lyckades fly från Ondskans Dödsläger.

Hon skänker även Jacob en tanke.
Lilla Jacob som var mormors lillebror.
De små skorna i kistan tillhörde Jacob.

Skorna, bruna handgjorda läderskor, var det enda

av Jacobs tillhörigheter som kunde räddas den där dagen.

Leni stoppade dem under koftan och sprang in baracken.
En av de grymmaste lägervakterna sprang efter henne.

Han fick tag i henne och straffade henne brutalt och blodigt.

De bruna skorna hade hon lyckats gömma under en lös golvbräda.

De andra fångarnas skor slängdes senare i en enda hög.

Mamma ropar.

Stunden är inne.
Röster hörs där nere; lågmälda, sorgsna.

Leni rycks ur minnenas värld.
Hon tar upp fotoalbumet och Jacobs skor ur kistan.
Hon slätar till sin svarta klänning, borstar bort lite vindsdamm.
Halskedjan med stjärnan, som varit älskade mormors, hänger hon

nu om sin egen hals och lämnar vinden.

Hjärtat är tungt när hon går ner till ceremonin.