*
Resa bort
Lidia hade först tyckt att idén lät alltför ofattbar att genomföra.
Hennes vän och medhjälpare höll med henne.
"Men i desperata tider tvingas man ibland att göra saker som man vanligtvis inte skulle göra." förklarade han och smekte ömt Lidias kind.
Lidia förstod.
Söva ett spädbarn, som endast var ett par veckor gammal, och gömma henne i en resväska var vad de måste göra nu.
Det var det enda hon och Marek kunde göra för att rädda babyn från Ondskans klor.
När det dockliknande, vackra lilla flickebarnet somnade kysste Lidia hennes mjuka kinder och lade ner henne på filtarna i väskan.
Lidia höll så hårt i den gamla resväskans handtag när de gick genom staden att hon nästan fick ont i handen.
Så fort hon fick syn på militärklädda män hoppade hennes hjärta över ett slag.
Marek och hon gjorde allt detta med risk för sina egna liv och de kunde när som helst bli förrådda och tillfångatagna.
Snälla Gud, var med oss nu. Gör så att vi klarar oss ut till landet... bad hon i sina tankar.
En kristen familj på landsbygden skulle ta sig an babyflickan.
Där skulle hon vara i gott bevar tills denna mardröm var över.
Familjen skulle möta Lidia på närmsta tågstation och sedan skulle de åka häst och vagn med babyn till sitt hem några mil bort.
Men först skulle alltså Lidia åka tåg från staden med sin dyrbara hemlighet.
Marek kramade och kysste henne när hon skulle kliva ombord på tåget.
"Ifall vi inte ses igen." log han.
Lidia log blekt.
"Det gör vi." sa hon, tyst så att bara Marek kunde höra henne. "Jag kommer ju hem igen om ett par dagar. Jag måste bara se till att allt ordnar sig."
Marek kysste hennes kind.
"Gud vare med er." viskade Marek.
"Och dig." svarade Lidia.
Käre Gud, beskydda min modiga, vackra Lidia. bad Marek när tåget åkte iväg.
Gud hörde den unge mannens bön.
Familjen på landet tog emot Lidia och babyflickan med öppna armar och hjärtan fyllda med kärlek.
Det lilla barnet hade klarat den farliga färden bra.
När hon vaknade och låg i Lidias famn, såg hon med stora mörka ögon på sin beskydderska.
Och man kunde skymta ett litet leende i babyansiktet.
När Lidia tänkte på hur oskyldig och ovetande den lilla var om hennes riktiga familjs öde, började hon gråta.
Det var i just den stunden 20-åriga Lidia bestämde sig:
Jag måste rädda fler från Ondskan. Det är mitt kall.
Hur farligt det kunde bli tänkte hon inte på då.
Resa bort
Lidia hade först tyckt att idén lät alltför ofattbar att genomföra.
Hennes vän och medhjälpare höll med henne.
"Men i desperata tider tvingas man ibland att göra saker som man vanligtvis inte skulle göra." förklarade han och smekte ömt Lidias kind.
Lidia förstod.
Söva ett spädbarn, som endast var ett par veckor gammal, och gömma henne i en resväska var vad de måste göra nu.
Det var det enda hon och Marek kunde göra för att rädda babyn från Ondskans klor.
När det dockliknande, vackra lilla flickebarnet somnade kysste Lidia hennes mjuka kinder och lade ner henne på filtarna i väskan.
Lidia höll så hårt i den gamla resväskans handtag när de gick genom staden att hon nästan fick ont i handen.
Så fort hon fick syn på militärklädda män hoppade hennes hjärta över ett slag.
Marek och hon gjorde allt detta med risk för sina egna liv och de kunde när som helst bli förrådda och tillfångatagna.
Snälla Gud, var med oss nu. Gör så att vi klarar oss ut till landet... bad hon i sina tankar.
En kristen familj på landsbygden skulle ta sig an babyflickan.
Där skulle hon vara i gott bevar tills denna mardröm var över.
Familjen skulle möta Lidia på närmsta tågstation och sedan skulle de åka häst och vagn med babyn till sitt hem några mil bort.
Men först skulle alltså Lidia åka tåg från staden med sin dyrbara hemlighet.
Marek kramade och kysste henne när hon skulle kliva ombord på tåget.
"Ifall vi inte ses igen." log han.
Lidia log blekt.
"Det gör vi." sa hon, tyst så att bara Marek kunde höra henne. "Jag kommer ju hem igen om ett par dagar. Jag måste bara se till att allt ordnar sig."
Marek kysste hennes kind.
"Gud vare med er." viskade Marek.
"Och dig." svarade Lidia.
Käre Gud, beskydda min modiga, vackra Lidia. bad Marek när tåget åkte iväg.
Gud hörde den unge mannens bön.
Familjen på landet tog emot Lidia och babyflickan med öppna armar och hjärtan fyllda med kärlek.
Det lilla barnet hade klarat den farliga färden bra.
När hon vaknade och låg i Lidias famn, såg hon med stora mörka ögon på sin beskydderska.
Och man kunde skymta ett litet leende i babyansiktet.
När Lidia tänkte på hur oskyldig och ovetande den lilla var om hennes riktiga familjs öde, började hon gråta.
Det var i just den stunden 20-åriga Lidia bestämde sig:
Jag måste rädda fler från Ondskan. Det är mitt kall.
Hur farligt det kunde bli tänkte hon inte på då.
#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar