*
Fler
*
Fortsättning från 27 januari
Lidia och Marek fortsatte att rädda barn ur nazisternas grymma våld.
De unga tu visste att de när som helst kunde bli upptäckta. Och då skulle det gå illa, det var de väl medvetna om.
Men det hindrade dem inte. Att rädda barn från Ondskan var deras kall, det var det enda som var viktigt för Lida och Marek nu.
Kasia, en liten 5-årig tösunge, var det sista barnet som fördes in i säkerhet hos en kristen familj.
En präst på landsbygden och hans hustru tog henne under sina vingar.
Under hela turen med häst och vagn hade det arma barnet legat gömd i en potatissäck. Tyst som en mus hade hon varit, och inte förrän Marek lyfte ut henne ur säcken började hon gråta.
Marek kramade om henne länge och sa att hon varit så modig och duktig.
Flickan torkade tårarna och sa:
"Du är också modig och duktig."
Kasia höll hårt i Lidias hand när de gick mot prästfamiljens hus.
Flickan grät lite igen och kramade sin skyddsängel.
"När dom arga militärmännen har gett sig av, ses vi igen då?" frågade Kasia.
Lidia svarade att hon hoppades det.
Och hon hoppades att lilla Kasia skulle få återse sin familj när kriget var över.
Två dagar efter räddningen av Kasia blev Lidia och Marek förrådda.
Någon hade upptäckt dem och skvallrat för Gestapo.
När Marek och Lidia greps stod deras älskade gamla granntant i trappuppgången i hyreshuset och grät högt. Hon förbannade nazisterna som tog "hennes" barn.
Lidia och Marek fänglades, förhördes och torterades. Men inte ens när de led
de mest fruktansvärda kval, avslöjade de alla de små judiska barnens nya hem.
Efter fjorton dagar av förhör, hotelser och tortyr orkade inte Lidias kropp mer.
Den unga flickan dog ensam i en trång cell, blåslagen, skändad och blodig.
En misshandlad och förkrossad Marek lyckades fly, tack vare en okänd räddare.
Marek led av dåligt samvete för att han lämnade Lidia i nazisternas helvete.
Men när han äntligen återsåg den gamla granntanten sa hon:
"Lidia hade velat detta, att du klarade dig."
Marek berättade då att Lidia hade viskat just det till honom när de greps.
Hon hade sagt att han skulle fly om han kunde.
Lilla Kasia fick stanna hos prästfamiljen på landet tills kriget var över.
En vacker sommardag fick hon till sin stora lycka återse sin mor och storebror.
Hennes far och farföräldrar skulle dock inte komma tillbaka, berättade hennes mor gråtande när Kasia frågade efter dem.
"Är dom hos Gud, som kära Lidia?" frågade Kasia, som snart skulle fylla 7 år.
Mor sa att de var det.
Inte förrän flera år senare skulle Kasia få veta sanningen om Ondskans förintelseläger. Men just då var hon alldeles för liten för att få höra om sådana grymheter.
Kasia, hennes mor och storebror fick bo hos prästfamiljen tills de hade krafter att skaffa sig ett eget hem.
De flyttade in till staden igen två efter krigets slut och till Kasias stora glädje bodde de nu nära Marek. Hon hälsade på honom så ofta hon kunde.
En dag gick Marek och Kasia till Lidias grav tillsammans. Högtidligt och hand i hand ställde de sig framför gravstenen.
Marek hade med sig blommor, en söt liten bukett som Lidia skulle ha älskat.
Kasia letade upp den vackraste lilla stenen hon kunde hitta och placerade den ömt på gravstenen.
"Stenar och kärleken till Lidia är för alltid." förklarade hon för en alldeles tårögd och rörd Marek.
Fler
*
Fortsättning från 27 januari
Lidia och Marek fortsatte att rädda barn ur nazisternas grymma våld.
De unga tu visste att de när som helst kunde bli upptäckta. Och då skulle det gå illa, det var de väl medvetna om.
Men det hindrade dem inte. Att rädda barn från Ondskan var deras kall, det var det enda som var viktigt för Lida och Marek nu.
Kasia, en liten 5-årig tösunge, var det sista barnet som fördes in i säkerhet hos en kristen familj.
En präst på landsbygden och hans hustru tog henne under sina vingar.
Under hela turen med häst och vagn hade det arma barnet legat gömd i en potatissäck. Tyst som en mus hade hon varit, och inte förrän Marek lyfte ut henne ur säcken började hon gråta.
Marek kramade om henne länge och sa att hon varit så modig och duktig.
Flickan torkade tårarna och sa:
"Du är också modig och duktig."
Kasia höll hårt i Lidias hand när de gick mot prästfamiljens hus.
Flickan grät lite igen och kramade sin skyddsängel.
"När dom arga militärmännen har gett sig av, ses vi igen då?" frågade Kasia.
Lidia svarade att hon hoppades det.
Och hon hoppades att lilla Kasia skulle få återse sin familj när kriget var över.
* * *
Två dagar efter räddningen av Kasia blev Lidia och Marek förrådda.
Någon hade upptäckt dem och skvallrat för Gestapo.
När Marek och Lidia greps stod deras älskade gamla granntant i trappuppgången i hyreshuset och grät högt. Hon förbannade nazisterna som tog "hennes" barn.
Lidia och Marek fänglades, förhördes och torterades. Men inte ens när de led
de mest fruktansvärda kval, avslöjade de alla de små judiska barnens nya hem.
Efter fjorton dagar av förhör, hotelser och tortyr orkade inte Lidias kropp mer.
Den unga flickan dog ensam i en trång cell, blåslagen, skändad och blodig.
En misshandlad och förkrossad Marek lyckades fly, tack vare en okänd räddare.
Marek led av dåligt samvete för att han lämnade Lidia i nazisternas helvete.
Men när han äntligen återsåg den gamla granntanten sa hon:
"Lidia hade velat detta, att du klarade dig."
Marek berättade då att Lidia hade viskat just det till honom när de greps.
Hon hade sagt att han skulle fly om han kunde.
* * *
Lilla Kasia fick stanna hos prästfamiljen på landet tills kriget var över.
En vacker sommardag fick hon till sin stora lycka återse sin mor och storebror.
Hennes far och farföräldrar skulle dock inte komma tillbaka, berättade hennes mor gråtande när Kasia frågade efter dem.
"Är dom hos Gud, som kära Lidia?" frågade Kasia, som snart skulle fylla 7 år.
Mor sa att de var det.
Inte förrän flera år senare skulle Kasia få veta sanningen om Ondskans förintelseläger. Men just då var hon alldeles för liten för att få höra om sådana grymheter.
Kasia, hennes mor och storebror fick bo hos prästfamiljen tills de hade krafter att skaffa sig ett eget hem.
De flyttade in till staden igen två efter krigets slut och till Kasias stora glädje bodde de nu nära Marek. Hon hälsade på honom så ofta hon kunde.
En dag gick Marek och Kasia till Lidias grav tillsammans. Högtidligt och hand i hand ställde de sig framför gravstenen.
Marek hade med sig blommor, en söt liten bukett som Lidia skulle ha älskat.
Kasia letade upp den vackraste lilla stenen hon kunde hitta och placerade den ömt på gravstenen.
"Stenar och kärleken till Lidia är för alltid." förklarade hon för en alldeles tårögd och rörd Marek.
#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar