Visar inlägg med etikett Jennie_Bergdahl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jennie_Bergdahl. Visa alla inlägg

fredag, juni 28, 2024

Solstigen 12: Sommar i skärgården

*
Sommaren 2010


Juli


Kapitel 1: Familjen gör sig redo

 

Det soldränkta vardagsrummet på Solstigen 12 var ett lätt kaos av aktivitet.
Sjuåriga Isolde, med sitt rödblonda hår och sina blå ögon, packade minutiöst ner böcker, pennor och sin älskade Flingan, en vit plyschkatt.
Hennes tvillingbror Dorian, med lika rödblont hår och blå ögon, kämpade med att få med sin uppblåsbara krokodil Alfred i packningen. Det var en kamp som blev alltmer dramatisk.
”Mamma, Alfred får inte plats i bilen...! utbrast Dorian, och hans röst hade ett stänk av desperation över sig.
Jag log lite.
”Vi måste tömma honom på luft, älskling. Kom ihåg att vi måste få plats med allt.” svarade jag och förklarade tålmodigt logistiken bakom bilpackning för min ganska envisa sjuåring.
”Men Alfred måste få vara med oss!” protesterade Dorian. ”Han är min bästa vän!”
Okej, lite överdriv... men mina ungar kan vara lite dramatiska ibland.

”Oroa dig inte, Dorian,” sa Isolde, med en röst full av visdom som ibland överträffade hennes ålder. “Alfred kommer att bli som en riktig krokodil igen när vi kommer till mormor och morfar.”
Gullunge.
Isoldes ord verkade lugna Dorian, och han gick motvilligt med på att låta Alfred packas ihop inför resan.
Jennie och jag tömde luften ur Alfred ackompanjerade av små suckar från Dorian.
”Kokodill mos...!” sa Troy glatt.

”Ungar,” sa jag några minuter senare och tittade ut över packningen och familjen med ett trött men glatt leende. ”nu lastar vi in allt och ger oss iväg. Mormor och morfar väntar på oss!”


Kapitel  2: Ankomst till färjan


Luften var tjock av motorernas surrande och doften av hav. Färjeterminalen surrade av ett kalejdoskop av aktivitet: turister lastade med bagage, familjer som längtade efter sin semester och lokalbefolkningen som skyndade sig för att hinna med sin dagliga pendling.  
Tvillingarna, med uppspärrade ögon, hoppade nästan av iver där de stod bredvid mig och barnvagnen, och deras skratt blandades med måsarnas skrik.
Troy drog i min T-shirt och pekade på den vita färjan som låg vid kajen.
”Kolla! Stooor båt!” skrek han.
”Vi ska åka på äventyr! utbrast Dorian och hans ögon gnistrade av förväntan.


Kapitel  3: Ankomst till ön


Färjans mjuka gungande hade vaggat Troy till sömns, och han föll till ro i mina armar när vi gick i land. 
Ön var en oas av lugn och ro, en stark kontrast till stadens frenetiska energi. Luften var fylld av doften av tall och saltvatten, och solen värmde vår hud med en mild beröring.
”Vi är nästan framme...! förklarade Isolde och hennes ansikte lyste upp av glädje. ”Mormor och morfars hus!
Vi svängde runt ett hörn och där var det - en pittoresk stuga med rött tak som låg inbäddad bland tallarna och en svag bris prasslade i löven. En träskylt med texten ”Välkommen” hälsade oss välkomna vid ingången.

 

Kapitel  4: Första kvällen hos mormor och morfar


Mormor, med sina tindrande ögon och sitt silverfärgade hår, välkomnade oss med en varm kram.
Morfar, med sitt glada skratt och glimten i ögat, höll Troy i sina starka armar.
Huset, som doftade av varma kanelbullar och nybryggt kaffe, kändes som en kram i sig.

Efter en rejäl picknicklunch fick tvillingarna fritt utforska ön. Jag satte mig tillrätta i en bekväm fåtölj på verandan och såg dem skutta nerför stigen mot strandlinjen.  
Och på kvällen avslutade vi en skön dag med att åter sitta på verandan.
Barnen var pyjamasklädda och mycket nöjda med tillvaron här på den lugna ön.
Vi såg solen dyka ner under horisonten och hur himlen målades i orange och rosa nyanser.

 

Kapitel  5: Äventyr på ön


 De närmaste dagarna var en virvelvind av äventyr.

Tvillingarna, med sin gränslösa energi, utforskade de steniga stränderna, byggde sandslott och tittade på vackra fjärilar.
Troy, som alltid var nyfiken, undersökte varje skrymsle och vrå i huset och hans små händer sträckte sig ut för att utforska världen omkring honom.

Morfar, som var en mästerlig historieberättare, berättade historier från sin ungdom för oss, medan mormor, som var en ivrig läsare, delade med sig av sin kärlek till litteraturen till tvillingarna och introducerade dem för fler av Astrid Lindgren och Roald Dahls verk än de redan fått höra.
Vi tillbringade lata eftermiddagar vid havet med vågornas skvalpande över fötterna och kvällarna med att berätta historier vid den sprakande brasan. 

 

Kapitel  6: Augusti. Dags för kräftskiva


I augusti var det dags för kräftskiva.
Tvillingarna var förväntansfulla. Det verkade Troy också vara. När vi gick in i mataffären svepte hans ögon över kyldiskarna.  
”Troy vill ha räkor.” förklarade han.
Isolde, som alltid är tålmodig med sin lillebror, rättade honom försiktigt.
”Du vill ha kräftor. Kan du säga kräftor?
Troy nickade lyckligt.  
Räkor! Troy måste ha räkor!
Vi skrattade och visste att Troy, trots sina uttalsmissar och bristande skaldjurskunskaper, skulle äta kräftor med stor behållning.

Kräftskivan blev en succé.
Luften surrade av skratt och samtal och doften av dill och kräftor fyllde luften.  
När vi samlades runt bordet och njöt av festmåltiden tittade jag på mina tre fina barn, deras ansikten lyste av glädje, och jag kände en överväldigande tacksamhet för familjen och sommarens enkla, men underbara nöjen.
Det här var den typ av sommar som jag alltid skulle minnas, den typ av sommar som skulle lämna spår i mina barns hjärtan.



fredag, december 08, 2017

Julkalendern 2017 - Del 8

*
Solstigen 12
Måndag, 8 December 2008
*
Alice

"Troy, sitt still i soffan!" försökte jag.
"Neeej...!"
Min 2-åring ålade sig ur soffan och gled ner på mattan och vidare in under soffbordet.
"Kom, Troy. Vi ska fotograferas ju. Till julkorten." försökte Isolde, min 7-åring.
Troy vred sig så att han kunde se sin syster ordentligt.
"Jul?"

Isolde nickade ivrigt.
"Ja, vi ska ju skicka julkort - som vi är med på! Kom sitt hos mig här i soffan."
Hon klappade på soffdynan intill sig.
"Jul! Sitta Isse!" sa Troy glatt och kravlade sig, med lite hjälp av storasyskonen, upp i soffan.
"Ja, det är bra," sa min syrra Jennie, som dagen till ära var vår fotograf. "sitt mellan Isolde och Dorian."
Troy sken som en sol.
"Nu jul." sa han och lutade sig kaxigt bekvämt tillbaka i den mjuka soffan.

"Det är inte riktigt jul idag..." skrattade Dorian, min andra 7-åring. "Vi ska fotograferas bara. Sen blir det jul, om många dagar."
Troys solskens-leende slocknade och han gled ur soffan igen.
"Inge' jul." snyftade han i mattan.
Jag lyfte upp min minsta telning, satte honom i mitt knä och torkade hans tårblöta ansikte.
"Såja gubben, nu tittar vi på moster."
Jag pekade på Jennie och hennes kamera.
"Maaamma?"
Troy såg storögd på mig.
"Ja, älskade unge?"
"Var julen är...?" undrade han och slog frågande ut med händerna, så där på småbarns vis.

"Julen kommer sen, om du sitter still en stund och tittar på mosters kamera." försökte Dorian.
Troy nickade glatt.
"Julen kommer sen." sa han förnöjt.
Jennie och jag såg på varandra och skrattade tyst åt barnen.
Sedan satte jag och barnen och tillrätta i soffan och log (någorlunda) normalt mot kameran. Nu var vi äntligen redo för julkorts-fotografering!
"Mamma..." sa Isolde lite plågat. "jag måste kissa..."
Hon pinnade iväg mot toaletten.
Dorian stönade. Och nu var det hans tur att trött glida ur soffan och in under bordet.
Jag slog ut med armarna och skakade på huvudet åt alltihop.
"Jaha... det går ju bra det här."
En mjuk och varm liten hand strök mig över kinden och Troy log mot mig.
"Mamma inte lessen." tröstade han. "Julen kommer sen."


Xmas