Skrivpuff - 17 April 2017

*

Ta en bok.
Skriv en text baserad på en slumpmässig mening
i början av boken.
Du avgör själv hur trogen inspirationsmeningen du vill vara.
Dina tankar och inspirationen är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det fanns ingen annan i huset.”

Oak Park, New York. Hösten 2000.

13-åriga Nikki Danelli stannade till på trappan och rättade till sin nya vita tunika, som hennes styvmamma Maura hade sytt åt henne och så flyttade hon över blombuketten till vänsterhand, för att kontrollera att den högra inte blivit svettig.
Till slut kikade hon ner i den ljusblå presentpåsen och kollade så att allt fanns där. Och när hon försäkrat sig att så var fallet klev hon uppför de sista stegen och ringde på dörrklockan.
Varför är jag så nervös...?
Hon förstod verkligen inte det, allt hon skulle göra nu var ju att gå på party hos en klasskamrat. Vad kunde gå fel?

Ingen öppnade dörren, så Nikki ringde på igen.
Fortfarande ingen som kom och öppnade.
Konstigt... tänkte Nikki.
Hon skulle just trycka på ringklockans knapp en tredje gång, när hon fick syn på en lapp som satt upptejpad på dörren.
Kom in
stod det.
Nikki drog upp den tunga trädörren och klev in i farstun. Där var det tomt på folk och ganska mörkt.
"Hallå?" ropade Nikki.
Men hon fick inget svar.
Då började hon känna att något var fel...

Plötsligt kände hon närvaron av någon bakom sig. Hjärtat började bulta snabbt och hon blev alldeles darrig i benen.
Just som hon skulle vända sig om lade någon armen om hennes hals, hårt, som ett strypgrepp.
Blomsterbuketten och presentpåsen föll till golvet och Nikki förde båda händerna mot halsen och försökte dra bort armen.
"Släpp mig...!" lyckades hon pressa fram, trots att halsen var alldeles torr och andningen hade försvårats.
Då väste en mörk och skrovlig röst i hennes öra:
"Gör som jag säger, annars råkar din familj illa ut..."

Minnen från en mardröms-kväll för många år sedan började göra sig påminda. Kvällen då hennes mamma och moster blev mördade.
Kanske mördarna hade sagt just så till dem?
Nu grät Nikki och skakade i hela kroppen.
"Jag gör allt du vill!" snyftade hon. "Men skada inte min familj."
Hon tänkte på sin pappa, Maura, och på kusinerna och farbröderna. Aldrig att hon skulle låta något mer ont hända dem!
"Så du gör allt du vill...?" sa den skrovliga rösten.
"Jaaa...!" gråt-skrek Nikki.

Då hördes skratt, från flera personer. Inte vuxna, utan från ungar i hennes egen ålder.
Det knöt sig i magen på Nikki när hon insåg att det var hennes klasskamrater, de som blivit bjudna på festen åtminstone.
Lampor tändes och nu fick alla se hur mascara-blandade tårar strömmade nerför hennes kinder och hur hon stod och darrade av rädsla.
Den som hållit strypgreppet om hennes hals var en killarna, en 14-åring som redan började bli kraftig av muskler.
Han log hånfullt.
"Så du är villig att låta mig göra precis vad jag vill med dig? Är du en liten hora, Danelli...?"
Alla skrattade igen, råare och mer hånfullt nu.

Nikki vände om och rusade ut ur huset. Hon storgrät och mådde illa.
Flickan var så skakad och upprörd att hon inte märkte att hon sprang rätt ut i gatan.
En bil tvärnitade precis intill henne och föraren kom utskyndande.
"Åh herregud! Nikki, lilla vän...! Hur gick det...?!"
Den välbekanta, trygga rösten fick flickan att slappna av, så lättad blev hon.
Hon kollapsade i sin underbara styvmammas famn och grät ur sig all chock.
Inte förrän pappa Bobby och Maura stoppade om henne senare den kvällen orkade Nikki berätta vad som hänt.
Maura höll sedan om henne och tröstade henne, medan pappa gick till ett annat rum för att ringa ett par samtal.
De kunde höra Bobby Danellis upprörda röst genom väggen och Nikki log skadeglatt.
Åh! Nu för skitungarna en utskällning som får öronen att falla av...!
Maura log. Hon njöt av det här minst lika mycket som Nikki gjorde.
"Ja, det får de sannerligen, både av din pappa och av sina föräldrar."
Maura kramade om den lilla flickan, som hon höll av så mycket, och pussade henne ömt på kinden.

---

Casey Baldwin - "Bekännelsen"

Skrivpuff - 10 Augusti 2016

*
Konstigare

New York City. December 2010.

"Vänd dig inte om nu," sa 23-åriga Nikki Danelli lågt till sin jämnåriga kusin. "men den där killen har kollat in oss ända sedan vi kom in här. Det känns konstigt..."
Dani Danelli vred sakta, nästan omärkbart, på sig och ignorerade Nikkis protesterande suck.
Hon låtsades fixa till sin halsduk som hängde över stolsryggen. På det viset kunde hon få en skymt av cafégästerna som satt bakom henne.
En ung man i 25-årsåldern tittade mycket riktigt åt deras håll.
Dani vände sig mot Nikki igen.
"Jag får underliga vibbar..."
Nikki sa att det fick hon med. Och hon berättade att det inte var första gången hon såg den här killen.
Dani såg bekymrad ut och hon funderade.
"Nik, ta en bild på mig med din mobil - men se till att du får med 'Mr. Weirdo'."
"Smart tänkt, Agent Danelli." log Nikki och plockade upp sin mobil.
Hon knäppte av ett par foton och sedan fortsatte de unga tjejerna att fika.

Killen beställde in mer kaffe och drack medan han läste i en pocketbok.
"Undrar vad han läser?" sa Nikki.
Dani log.
"Andvändarhandbok för stalkers." föreslog hon, skämtsamt, med med ett uns av allvar i rösten.
Nikki himlade med ögonen och skrattade.
"D... du är ju arbetsskadad...!"
Dani var agent på SCA - Special Crime Agency. Men inte ens när hon var ledig, som idag, släppte hon inte sina agent-takter. Nikki brukade skämtsamt pika henne för det.
Tjejerna skrattade och skämtade en stund till, men det gjorde inte att deras vaksamhet försvann.
Den här killen skulle de ha koll på. 
Det var nog säkrast så.

Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?

Skrivpuff - 28 April 2015

*
Förra

Oak Park School.
Oak Park, New York. Hösten 2001.


Nikki Danelli kämpade för att hålla sig vaken. 
Inte för att hon var särskilt sömnig, utan på grund av läraren som stod framme vid sin kateder och pratade.
"Mr. Tweed svamlade ju om samma saker under hans förra lektion..!" stönade Nikkis klasskamrat och vän Felice Ellis.
Läraren kallades "Mr. Tweed" för att han alltid bar tweedkavaj.
"Jag vet..." suckade Nikki. "Och det var inte särskilt underhållande den gången heller. Se färg torka skulle faktiskt vara roligare."
Felice skrattade. Lite högre än vad som var accepterat under en lektion tydligen, för läraren stannade upp i sitt anförande och blängde på 14-åringarna.
"Har Miss Ellis och Miss Danelli lust att tala om för hela klassen vad som är så lustigt?" sa han med sin torra röst.

När ingen av flickorna svarade inom tre sekunder gav Mr. Tweed dem en sträng blick som tydligt talade om att det var bäst att hitta på en anledning nu.
"Nå...?"
"Det är privat." svarade Nikki snabbt.
Mr. Tweed var inte nöjd med svaret, men han lät flickorna komma undan med en varning.
"Och kom ihåg att ni får ha era privatliv utanför klassrummet."
Hela jag skulle vilja vara utanför klassrummet just nu... tänkte Nikki.

Mr. Tweed återgick till att prata om saker han tyckte var viktiga att lära sig.
Felice petade på Nikki.
"Är Cole kvar i Los Angeles?" frågade hon.
Cole var Nikkis bästa killkompis. Han var filmstjärna och pendlade ofta mellan New York och California.
"Ja." sa Nikki. "Och jag önskar att jag också var där nu."
Felice fnissade och formade läpparna till en pussmun.
Nikki rodnade lite och skakade på huvudet.
"Oh shut up...!" skrattade hon.

Mr. Tweeds hökblick vändes mot flickorna igen.
"Eh... vi diskuterar pilgrimernas första Thanksgiving!" ljög Nikki.
Mr. Tweed log lite. Han såg nöjd ut.
Felice fortsatte att fnissa.
"Hamnar inte små katolska flickor i helvetet om dom ljuger för sina lärare...?" väste hon roat.
Nikki himlade sig.
"Jag är inte särskilt religiös, det vet du, pucko."
"Okej då." log Felice. "Fortsätt att drömma om Cole du, lilla vän."
Nikki räckte ut tungan åt henne.

Grattis Nikki! 31 Oktober 2014

Grattis Nikki! 31/10 2012

*

Happy Birthday 
Nikki!

*

Skrivpuff - 2 november 2011

Skriv om efterskalv.

Hollywood, Los Angeles. Våren 2010.

"Kände ni den där skakningen?" frågade Cole.
Izzy lindade armarna om hans midja.
"Mmmm... hela världen skakar när du är med, Cole..." sa hon drömskt och kärleksfullt.
Cole skrattade ett sött och lite generat skratt och kastade en blick på sin bästa vän Nikki.
"Eh Nik... lite hjälp här tack..." mumlade Cole.
Men Nikki såg väldigt road ut och tycktes inte alls ha några planer på att dra ut Cole ur Izzys omfamning.
Hon log bara och sa:
"Du Izzy, jag tror att han pratade om efterskalvet."

Men Izzy verkade inte alls medveten om att de hade varit med om en jordbävning och nu ett efterskalv idag. Hon hade bara ögon för Cole.
Det var ingen hemlighet att Izzy drömde om att en dag få spela in en romantisk film med honom. De hade medverkat i både film och TV tillsammans, men aldrig i något romantiskt.

"Cole, vet du om att du är den sötaste och charmigaste killen i hela världen?" sa Izzy.
"Eh... nej..." sa Cole blygt och rodnade en aning.
Han slingrade sig ur Izzys famn.
Nikki log mot sin bästis. Det var så sött att Cole - efter alla år som film- och TV-stjärna - fortfarande blev jätte-generad varje gång han fick en komplimang om sitt utseende eller sin talang.
Cole log tillbaka.
"Äh sluta flina, jag är inte alls söt..."
"Är du visst!" skrattade Nikki och omfamnade Cole.

Skrivpuff - 30 + 31 oktober 2011 - del 2

*
Nikki gick argt ut i hallen och drog på sig sin jacka.
Warren tog tag i hennes arm.
"Du kan väl stanna en stund till Nikki?"
"Glöm det Warren! Du får ha 'lite kul' med dig själv och dina gummi-polare ikväll."
Warren tryckte upp Nikki mot väggen och ställde sig nära henne.
"Det är dig jag vill ha." väste han och försökte tafsa på Nikkis.
"Här ska du få en sak Warren..." sa Nikki.
Hon log ljuvt och knäade sin klasskamrat på ett mycket ömtåligt ställe.

När Warren vek sig dubbel och stönade av smärta passade Nikki på att springa ut ur lägenheten.
När hon skyndade ner för trapporna hörde hon Warren vråla:
"Jag ska tala om för alla i skolan vilken liten hora du är Nikki Danelli!"

***

"Jag ska döda Warren!" sa Dani när Nikki lite senare berättat vad som hänt.
Nikki log mot sin kusin.
"Gör inte det. Fängelset är ingen plats för dig, D."
Cole skakade på huvudet.
"Näää... du skulle skrämma livet ur de andra fångarna." flinade han.
Nikki skrattade. Dani var känd för att vara en liten tuffing som ingen satte sig på i första taget.
"Jag skulle inte vara så kaxig om jag var du..." sa Dani och rufsade om Coles hår.
Cole log.
"Och om jag är det iallafall då...?"
Dani flinade och lade varnande armen om Coles midja.
"Okej, jag fattar..." sa Cole.
Han vred sig kittligt ur Danis grepp.

Nikki såg på sina bästa vänner och log brett.
"Jag älskar att ha så här fina och galna vänner som ni!"
"Är jag galen...?!" skrattade Cole. "Det är inte jag som hotar att kittla folk."
Nikki skrattade glatt och gav honom en puss på kinden.

Skrivpuff - 30 + 31 oktober 2011 - del 1

Skriv om att reagera + om att göra en plan.

New York City 2004

"Tack för att du hjälpte mig med läxorna Nikki." sa Warren. "Du är verkligen en cool tjej."
Nikki Danelli log mot sin klasskamrat.
"Det var så lite. Nu slipper du bli underkänd."
Warren log uppskattande.
"Du, Nikki, jag har föräldrafritt ikväll. Har du lust att äta hamburgare och ta några öl med mig?"
"Öl?" sa Nikki. "För det första är det skola imorgon och för det andra är vi minderåriga."
Nikki tog sin ryggsäck och samlade ihop pennor och anteckningsblock.
Warren svängde runt henne och såg henne i ögonen.
"Men jag har köpt lite godis och grejer... Jag tänkte att vi kunde göra nåt kul ikväll."
"Ledsen Warren..." sa Nikki. "Men jag kan inte stanna. Vi ska vara barnvakt åt Charli ikväll."

Warren fnös.
"Vi? Du och Cole eller?"
Nikki suckade. Warrens ilska och tydliga svartsjuka för Cole var jobbig och patetisk.
Så fort Cole pratade med Nikki såg Warren ut att vilja ha ihjäl honom.
"När åker din lille Hollywood-fjant till L.A. igen?" frågade Warren.
Nikki skulle just svara något dräpande när hon fick syn på något med färgglada omslagspapper på soffbordet. Det var kondomer.
Samma kondomer som skolan hade delat ut några dagar tidigare.
Jag tänkte att vi kunde göra nåt kul ikväll...
Warrens ord ekade i Nikkis öron och de fick henne att koka av ilska.
Du har planerat det här hela tiden din skit...! tänkte hon.

Grattis Nikki! 31/10 2011

Happy Birthday
Nikki!

*

Skrivpuff - 25 oktober 2011

Skriv om en kod.

Oak Park High School. Hösten 2003

"Aaaah! Jag blir galen på det här jäkla låset!" utbrast Cole uppgivet.
Han kastade en ilsken blick på låset på det röda skåpet, sedan såg han frågande på sin bästa vän Nikki.
"Har jag glömt kombinationen...?"
Nikki log.
"Nej, du har inte glömt kombinationen. Men du har glömt en annan sak."
Cole såg fundersam ut.
"Vad har jag glömt?"
Men hans bästis bara skrattade.
"Du är verkligen till stor hjälp Nikki." suckade Cole.
"Älskade lilla Cole..." sa Nikki och lade armen om honom. "det där är inte ditt skåp - det är Danis."

Cole log och slog sig lätt i pannan med handflatan.
"Ja visst ja! Har nog varit borta för länge."
Nikki kramade Cole länge.
"Mmmm... du har varit borta i evigheter ju... Du Cole, nästa gång du åker till Hollywood och spelar in film följer jag med."
Cole såg lycklig ut.
"Jag har faktiskt fått ett intressant manus och det finns en roll i filmen som skulle passa dig perfekt!"
Nikki såg intresserad ut.
"Jag har läst manuset. Vilken roll passar mig bäst, tycker du?"
En lärare gick förbi tonåringarna.
"Jag vet en roll som passar er väldigt bra," sa hon torrt. "elever som kommer i tid till nästa lektion."

Nikki fnissade.
"Hmmm... inte direkt nån utmaning." sa Cole och log.
Han öppnade sitt skåp och plockade ut böcker och anteckningsblock.
"Nej, det ska vi nog klara." sa Nikki.
Bästisarna skyndade skrattande iväg till klassrummet.

Skrivpuff - 11 september 2011

Skriv om att minnas.

New York City. 11 September 2001

Jag satt på trottoarkanten vid korsningen Fulton Street och Church Street, nästan mitt i infernot av kollapsade torn, ask-damm och rädda människor,
när jag såg pappa komma springande.
Vägen från Police Plaza (där han hade besökt en kollega) till platsen där jag nu satt var inte lång att gå, men pappa var svettig och andfådd.
Hans blick var vild av rädsla och oro.
För ett ögonblick hade han nog trott att han förlorat sin enda dotter, sitt allt...
När han fick syn på mig svepte han upp mig i famnen, som jag inte vägde någonting.
Jag skakade av snyftningar.
Pappa torkade bort tårar, svett och dammig aska ur mitt ansikte och höll mig tätt intill sig.
"Dani, varför är du inte i skolan?"
Gråtande förklarade jag att vi hade fått i läxa att dokumentera New Yorks kända byggnader och jag hade glömt World Trade Center, så jag hade skolkat för att kunna gå dit och fotografera.
Jag ville inte att vår stränga lärare skulle underkänna mig, det räckte att hon inte tyckte om mig. Ville inte att hon skulle tycka jag var värdelös på skolarbete också.

Men det fanns något som var ännu värre än att bli underkänd i skolan.
"Pappa..." grät jag. "Colin är instängd i raset..."
Colin, en ung brandman, var vår granne. Jag tror faktiskt att jag var lite förälskad i honom.
Och nu befarades han vara död.
Tanken fick mitt snart 14-åriga hjärta att brista av sorg. Min själ var svart av rädsla.
Lika svart som det mörker som nu började sänkas över staden. Aldrig kunde jag ana att aska kunde kännas så klaustrofobiskt hotfullt.
"Pappa, jag är så rädd."
Jag klamrade mig fast vid min trygge far.
"Ska se till att du kommer i säkerhet," sa pappa. "sedan ska jag hjälpa till i räddningsarbetet."
"Snälla pappa, hitta Colin..." viskade jag.
Pappa kysste mig på kinden och lovade att han inte skulle sluta leta förrän Colin var funnen.

New York. 10 September 2011

Mina händer darrade när jag lade ner blommorna på graven och tårarna började rinna.
Och jag som aldrig gråter... inte sedan jag var liten iallafall...
Min kusin Nikki och vår bäste vän Cole höll om mig.
"Tänk att det är 10 år sedan imorgon..." sa Nikki.
"Mmmm..." sa Cole. "och det är fortfarande lika ofattbart... Saknaden kommer nog aldrig försvinna."
Jag tog Coles hand.
"Vi får aldrig glömma att Colin var en hjälte." sa jag.
"Nej, det kommer jag aldrig att glömma." sa Cole. "Han räddade livet på min pappa."

Jag snyftade till och strök med handen över gravstenen.
"Colin, du kommer alltid att vara min första kärlek."
Jag hörde Nikki snyfta och jag hörde Cole kämpa mot gråten.
I nästa sekund öppnade sig himlen och regndropparna blandades med våra tårar.
Med armarna om varandra grät vi tillsammans med himlen.
Och mindes.

☆ Remembering 9/11 ★

Låtlista (Spotify)

---

Washington Square Park, Greenwich Village, NYC
(Man kan svagt skymta tvillingtornen i diset)
© Dakota Diamond
<3

Romance on Mermaid Beach (del 12)

*
"Undrar vem som har tagit bilderna..." sa Nikki fundersamt när hon, Cole, Dani och Charli var ensamma på kvällen.
"Ava tror att det är Lisa." sa Charli.
Cole skakade på huvudet.
"Nej, inte Lisa, hon skulle aldrig göra en sån sak."
"Det tror inte jag heller." sa Dani. "Den som har tagit bilderna är nån som vet att man kan få mycket pengar för dom... Lisa är ingen elak och beräknande person."
Cole såg riktigt fundersam ut.
"Inget i vårt gäng behöver pengar... och ingen av dom skulle göra så här mot mig och Nikki..."
"Men kan det inte vara nån som vill ha lite extra pengar då...?" sa Dani fundersamt.
Cole såg på henne.
"Dani, du är ett geni!"
"Det skulle jag inte säga, men du får gärna göra det." flinade Dani.

Cole skrattade och gav Dani en kram.
"Varför är jag ett geni?" frågade Dani.
"Jag kom på en sak när du sa att nån kanske vill ha extra pengar..." sa Cole.
"Okej..." sa Dani. "och du vill inte dela med dig av det du kommit på...?"
Cole log.
Efter en liten dramatisk konstpaus sa han triumferande:
"Jag tror jag vet vem som gjorde det!"

Klicka på noten för att lyssna på 
Soundtracket/låtlistan (Spotify) :)

Romance on Mermaid Beach (del 11)

*
En halvtimme senare stod Cole och Nikki vid matbordet och tittade på sig själva på tidningsuppslaget.

"Kul att man får ha privatliv nånstans..." suckade Cole.
Han såg lite bedrövat på Nikki.
"Och jag är ledsen att du utsätts för sånt här Nik."
Han slog till tidningen.
"Det är ju inte ditt fel Cole." sa Nikki och lade armarna om honom. "En del älskar skvaller och har inget bättre för sig."
Dani stod lutad mot köksön och hade armarna i kors över bröstet.
"Jag undrar vem som tog bilderna... Det måste vara nån som var med oss på strandpartyt igår..."
"Ja..." suckade Cole. "och denna någon fick nog mycket pengar för dom här bilderna."

Han såg på bilderna en stund igen och nu log han.
"Det är rätt så bra bilder faktiskt. Vi kanske borde rama in dom."
Nikki skrattade.
"Knasboll!" sa hon och gav Cole en dask i baken. "Ska vi förstora bilderna först?"
"Bra idé!" skrattade Cole.

"Tur att den som plåtade inte gjorde det under vårt nakenbad..." mumlade Charli.
Tanken fick henne att rodna.
Cole nickade och funderade en stund, men sedan slappnade han av.
"Nej, ingen fara, det var ingen på stranden då. "Och det är ingen hemma i de andra husen här, dom kommer inte ut förrän sommaren och semestrarna börjar."
"Men då är det nån i vårt gäng." sa Dani. "Och vem fan skulle kunna göra en sån sak?!"
Cole log. Han gick fram till Dani och lade armen om henne.
"Du får väl förhöra hela gänget, SCA-agenten."
Han blinkade busigt åt Dani.
Dani skrattade.

Klicka på noten för att lyssna på 
Soundtracket/låtlistan (Spotify) :)

Romance on Mermaid Beach (del 10)

*
Nästa dag gick Dani och Charli till den lilla butiken nära stranden för att köpa lunch, lite dricka och godsaker till kvällen.
Charli tog upp det senaste numret av Starstruck, en ungdomstidning som hon brukade köpa, från tidningsstället.
"Titta, Cole är med jättemycket i det här numret."
"Här också..." sa Dani och höll upp den något oseriösa blaskan Gossip.
Dani, Nikki och Charli brukade köpa Gossip, bara för att hålla reda på om det skrevs något skvaller om Cole.
Charli stirrade på den uppslagna sidan.
Där fanns bilder av Cole och Nikki, tätt omslingrandes.
Rubriken skrek

Het romantik på Mermaid Beach!

"Bilderna...! Dom är från igår...!" flämtade Charli.

Dani nickade.

"Men vem har tagit dom?" sa Charli. "Jag såg inga paparazzi igår."

"Paparazzi skulle aldrig få komma till Mermaid Beach." sa Dani. "De får inte ens komma ut på ön."

Av diverse säkerhetsskäl fick bara de som hade anknytning till ön komma dit.

"Men Dani... då måste ju nån som var med oss igår tagit bilderna..." sa Charli. "Och dom är från olika tillfällen."

"Mmmm..." sa Dani sammanbitet.

Romance on Mermaid Beach (del 9)

*
"Vi borde hitta på nåt kul," sa en av Coles kompisar. "Nåt riktigt galet."
Cole log.
"Hur galet hade du tänkt dig? Typ nu-blir-vi-arresterade-galet?"
Kompisen log.
"Nja, inte så galet."
"Jag vet!" utbrast Ava. "Naken-bad!"
"Ja!" sa en av de andra tjejerna. "Som vi brukade göra när vi var små."
Ava reste sig upp.
"Vi tjejer kan byta om där borta, bakom surfingbrädorna och ni grabbar kan vara här, sedan slänger vi oss i vattnet."
"Lite för galet för min skull." sa Cole lite generat.
"Äh kom igen nu fegis!" skrattade Ava och petade Cole i sidan. "Det är bara folk du känner här och ingen kan se oss. Dessutom är det snart mörkt."
Cole log.
"Jag ska fundera på saken."
"Yay!" sa Ava.
Hon och de andra tjejerna gick bort mot surfingbrädorna.

En stund senare kastade sig hela gänget, inklusive Cole, i vågorna.
"Man borde bada näck jämt!" sa Ava. Eller vad säger du Cole?"
Cole skrattade och skakade på huvudet.
"Inte jag iallafall. Skvallerpress-fotograferna skulle bli heltokiga av lycka av att få sälja såna bilder till tidningarna."
Ava skrattade.
"Åh Cole, du är bara för söt!"
Hon gav Cole en kram.

Romance on Mermaid Beach (del 8)

*
"Vad var det med Lisa idag?" frågade Cole.
Det var kväll och hela kompisgänget, förutom Lisa, satt nere på stranden och grillade.
Ava viftade avfärdande med handen.
"Äsch, bry dig inte om henne. Hon kan vara en riktig drama queen ibland..."
"Men vad har hänt?" frågade Nikki. "Varför stormade hon iväg så där förut...?"
Ava log.
"Det är ingen fara. Lisa har en liten 'crush' på en viss person bara."
"Oooh!" utbrast Nikki insiktsfullt.
Hon och de andra skrattade lite.

Cole såg en aning förvirrad ut.
"En 'crush'? På vem då?"
Tjejerna fnissade.
"Vem tror du?" skrockade Nikki.
Hon satte sig intill Cole och kramade honom.
Cole tuggade fundersamt på underläppen.
Nikki skrattade och gav honom en kram till.
"Men lilla gubben... det är ju dig vi pratar om!"
"Mig?!" utbrast Cole. "Har Lisa en 'crush' på mig? Varför...?"
Nikki bara log och gav Cole en puss.

"Men... är hon verkligen kär i mig?" frågade Cole efter en stund.
Dani skrattade mjukt och lade armen om Cole.
"Men söta lilla Cole... är det verkligen så svårt att förstå...? Du är ju världens finaste kille, med jättefin personlighet!"
"Jag håller med Dani!" sa Nikki.
"Um... tack..." sa Cole lite blygt och log ett generat leende.
Nikki petade honom retsamt i revbenen.
"Rodnar du?"
"Nej..." mumlade Cole.
"Ser så ut." fnissade Charli.
Cole log mot henne.
"Tack du. Men det gör jag inte, det är nog ljuset."
Cole nickade mot horisonten där en magnifik solnedgång målade himlen.
Nikki kollapsade ner i sanden av skratt.
"Yeah right! Cole, baby, det där var nog den sämsta ursäkt jag har hört!"
Cole svarade med att kasta sig ner bredvid henne och började kittla henne.

Ava såg på de andra i gänget och log åt Cole och Nikki.
"Okej, dom kanske inte är ihop... men dom är jäkligt söta tillsammans!"
Dani nickade.
"Yep, det är dom!"

Gästblogg 26/8: Charli

*
Hi people!

Igår var vi på teater och såg en pjäs som Cole är med i. Då hände nåt jättekul som jag måste dela med mig av.
En av Coles medskådespelare, en man som är super-divig och rätt otrevlig mot kollegor (och andra också), kom av sig i en replik.
Nikki jobbar som sufflös i den pjäsen, så hon gjorde sitt jobb och viskade repliken till honom.
Då fräser idioten åt vår Nikki:
"Jag har inte bett om att få nån replik! Jag kan den här pjäsen!"

Det var nästan helt tyst i salongen i typ 2 minuter... Det enda som hörs
är alla i publiken som viskar till varann: "Fy vilken otrevlig man!"
Sedan hördes Nikkis röst, behärskad och cool:
"Så bra. Fortsätt då - skitgubbe."

Jag kan säga att Nikki fick flest applåder och jubel när pjäsen var slut! LOL
Min kusin äger!

I morse läste vi en recension på pjäsen i tidningen. Bästa delen:

Unge Cole Taylor briljerar - som vanligt - i sitt skådespeleri,
men bäst ikväll var lilla sufflösen Nikki, som med besked
gav den store scen-divan svar på tal! Way to go Nikki!

Cole klippte ut recensionen - och har ramat in den åt Nikki! LOL :)


LOVE,
Charli Danelli

New York City, August 26, 2011

Romance on Mermaid Beach (del 7)

*
Gänget spenderade hela dagen på stranden, där njöt de av sol och bad och en god lunch.
Sedan gick de bort till den stora, allmänna stranden och kollade in sandslotts-tävlingen.
En grupp tjejer i 12-års-åldern verkade mer exalterade av att se Cole där, än av att vinna tävlingen med sitt slott.
De frågade om de fick fotograferas tillammans med sin idol. Och till deras stora lycka ställde Cole upp på bild.
"Ungar nuförtiden..." skojade en av Coles killkompisar. "dom ska få vara med i tidningen med sitt tävlingsbidrag - och så är dom mer intresserade av att fotograferas med dig...!"
Cole skrattade.
"Ja... världen är uppochner."
"Knasbollar!" skrattade Nikki.
"Tack." log Cole. "Jag älskar dig också."

Förutom 12-åringarna var det ingen som gjorde något väsen av en känd filmstjärna gick omkring bland dem. De boende på ön hade ju träffat Cole varje år, ända sedan han var liten, så han behandlades som vilken kille som helst.
Flera vänner till Coles föräldrar kom fram och pratade med Cole.
"Alla älskar verkligen Cole!" sa Ava, en av Cole och Nikkis tjejkompisar.
Lisa, tjejen som envist trodde på att Nikki och Cole var ett par nickade.
"Ja, men man förstår dom, Cole är ju en jättefin kille."
Ava såg forskande på Lisa.
"Du gillar Cole va?"
Lisa rodnade.
"Jaaaa, men som kompis bara." sa hon snabbt.
Men avundsjukan som speglade sig i hennes blick när hon nu såg bort mot Nikki och Cole avslöjade henne.

"Du behöver inte vara avundsjuk på Nikki," sa Ava. "Dom är bara kompisar."
"Är alla i det här gänget lika naiva?!" fräste Lisa. "Är det bara jag som inser att dom är ett par?"
Ava såg på Dani och Charli och himlade sig.
"Platonsk kärlek min vän." sa Ava.
Nu var det Lisas tur att himla sig.
"Platon är en idiot!" fräste hon.
Hon lämnade gänget och gick med så ilskna steg att sanden yrde om fötterna på henne.

Cole och Nikki kom fram till Ava och de andra.
"Vad var det med Lisa?" frågade Cole. "Hon såg inte glad ut..."
Ava log.
"Hon gillar inte Platon."
Cole såg frågande på henne.
"Platon...? Vad har den gamle grekiske filosofen med saken att göra...?"
Dani log och lade armen om Coles midja.
"Mer än du kan ana, raring."

Romance on Mermaid Beach (del 6)

*
Cole såg på Charli som såg lite moloken ut.
"Du Charl, du kan ju sitta på min surfbräda, så behöver du inte simma ut."
Charli sken upp.
"Ja, vad kul!"
Ivrigt drog Charli av sig sin solklänning och sparkade av sig sina sandaler.
Hon kontrollerade att den nya bikinin satt som den skulle och sprang glatt ner i vattnet.
"Vilken bra idé!" sa Charli när hon klättrade upp på surfbrädan.
Cole log åt Charlis glädje och iver.
Nikki lindade armarna om hans hals.
"Du är fin du. Vilken jättebra idé."
Cole log igen.
"Vi gjorde alltid så här när jag var liten - pappa och jag."
"Det minns jag." sa Nikki. "En gång satt vi båda två på brädan och Will simmade med oss framför sig."
Nikki skrattade åt minnet.
"Och du försökte alltid stå upp på brädan - och påstod att du faktiskt surfade."
Dani och Charli fnissade.
Cole log och lade fingret över Nikkis läppar.
"Ssssh... inte berätta pinsamma barndomsminnen."
Nikki fnissade.
"Sött - inte pinsamt." sa hon och gav Cole en puss.

"Det ser verkligen ut som dom är kära..." sa en av tjejkompisarna som stod på stranden och såg Nikki och Cole kramas.
"Cole och Nik?" sa en annan av tjejerna. "Nah... dom håller på så där hela tiden, men dom är bara kompisar."
Tjejkompis nummer ett gav ifrån sig ett litet mjukt skrockande.
"Ja, säkert, det där tror du väl inte på själv...?"
Hon såg länge på Nikki och Cole.
Om dom två bara är "kompisar" är jag Julia Roberts...