Skrivpuff - 11 April 2017 - del 3

*
”Maxie!” ropade Jason. ”Kom hit, så får du se nåt häftigt!”
Maxine skyndade fram till honom där han stod, på kanten där hon stått tidigare. Hon såg nyfiket mot det han pekade på.
Sedan drog hon efter andan av ren förundran.
”Oh! Wowie…! En haj! Mamma, mamma, du måste se det här! Skynda dig!”
Nu började flickan hoppa av iver och pekade vilt mot det stora vackra djuret i havet, för att Audrey skulle fatta att hon för allt i världen inte fick missa det här.
”Woah…! Älskling… ta det lugnt!” flämtade Jason och lindade beskyddande armarna om barnet. ”Du får inte ramla i.”
Han kände sig alldeles skakig vid tanken på att Maxine kunnat falla i vattnet, bara ett par meter från en haj.

Maxine själv tycktes dock inte känna oro över faran hon varit nära att hamna i, hon bara log lyckligt och fortsatte att se beundrande på hajen.
”Jag älskar hajar!” utbrast hon och ögonen glittrade av glädje. ”Mamma, hämta min kamera så är du snäll!”
Audrey slängde en lätt oroad blick på sin lilla dotter.
”Du ska få din kamera. Men snälla Maxie, stå still, jag vill inte att du ramlar i.”
”Det ska jag inte göra.” sa Maxine extra lugnt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 2

*
Äcklet fick aldrig tag på Maxine och fick därför aldrig chansen att hämnas på henne, vilket han önskade. Kaptenen tvingade honom av båten så fort de lade till vid närmsta hamn.
Dessutom kontaktade kaptenen en vän som var polis, som kom till hamnen och tog hand om Äcklet.
På polisstationen skulle det senare framkomma att Äcklet gett sig på barn förr.
Men det var lilla Maxine lyckligt ovetande om. Hon hade nämligen bett de vuxna att inte nämna Äcklet mer. Han var ju ur vägen och hon kunde känna sig trygg nu.
”Det är det viktigaste. Jag vill bara glömma honom nu.”

Resten av resan med katamaranen blev trevligare, tyckte hon.
En av de roligaste och bästa sakerna var att hon fick hjälpa kapten att köra katamaranen.
”Super-cool!” tyckte Maxine.
Och så kom hon på att det gick att göra kullerbyttor och volter över nätet - så det gjorde hon.
Flickungen skrattade glatt åt sina övningar.
”Jösse, vad duktig hon är.” sa en av de unga kvinnorna, kaptenens vuxna dotter. ”Är hon gymnast?”
Audrey log.
”Nej, det är hon inte, men hon är ett litet djungeldjur som gillar att hoppa och studsa omkring.”
”Myror i byxorna!” skrattade Maxine och gjorde ännu en volt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 1

*
Krängde

Florida. Sommaren 2006
☀

Maxine stod längst ut katamaranen, på en av de smala kanterna där nätet var fäst.
Barnets stora ögon spanade nyfiket över det turkosa havet, som om de sökte efter äventyr.
Och kanske hon kände sig lite som en pirat-flicka på de sju haven. Åtminstone tänkte de som hörde henne sjunga att hon gjorde det.
"Yo ho, yo ho, a pirate's life for me."

"En piratsång…? Och jag som trodde du var en liten sjöjungfru?"
Maxine vände på huvudet och kastade en blick på mannen som kommit upp bredvid henne.
"Nej, idag är jag pirat." svarade hon och log lite.
"Det är underbart med fantasi." sa mannen.
Han skrockade mjukt och så tog han tag i Maxine och började busa med henne.
Flickan började skruva på sig och blängde irriterat på mannen. Hon avskydde att känna hans lekande fingrar över sin lilla kropp.
Och hon flämtade lite skrämt när båten krängde till.
"Lägg av." sa hon bestämt och vred sig som en mask av obehag.
Men mannen bara skrattade och fortsatte att tafsa.
Och för att skrämmas lite gjorde han så att båten krängde ännu mer.
"Sluta då, idiot…!" fräste Maxine.

"Släpp flickan!"
Befallningen kom från två män.
Jason, Maxines styvpappa, kom rusande mot dem och efter honom kom båtens kapten.
Jason tog upp sin styvdotter i famnen, medan kaptenen tog hand om den tafsande mannen.
"Om du så mycket som sneglar på den här lilla flickungen igen ska jag se till att du blir hajmat!" väste han hotfullt.
Maxine bara gapade av häpnad först, hon var inte beredd på att båtens glada och snälla kapten skulle göra så här mot någon.
Men sedan log hon brett. Tanken på att äcklet skulle bli hajmat både roade och gjorde henne nöjd.

"Är du okej, min älskling…?" frågade Jason oroligt.
Maxine nickade.
"Nu är jag det." sa hon och kramade sin älskade styvpappa hårt.
Kaptenen strök henne faderligt över håret.
"Jag är ledsen för det där, raring. Men jag ska göra allt för att du ska känna dig trygg på den här resan."
Flickan log mot honom.
Kaptenen vände sig till äcklet.
"Vi sätter av dig i nästa hamn. Jag tänker inte ha barnantastare ombord på min båt." sa han, och var alldeles mörk i blicken. "Och jag tänker anmäla dig, ditt fanskap, var så säker på det."

Maxine kände sig alltmer nöjd. Den här kaptenen var bäst - så cool och trygg!
Äcklet såg inte lika nöjd ut. Han lommade, ganska uppskrämd, iväg över katamaranen. Och han satte sig så långt bort från kaptenen som möjligt.
Jävla galning…! tänkte han.
Och nu räckte den lilla flickungen ut tungan åt honom också.
Din fräcka lilla… vänta bara tills jag får tag på dig...

☀

Skrivpuff - 31 Augusti 2016

*
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt

Sun City, California. Våren 2011.

17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.

Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"

Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du  är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."

Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.

Skrivpuff - 3 Augusti 2016

*

Välj 5 ord på bokstaven M.

Skriv en text som innehåller minst 2 av dem. 

Berätta gärna vilka ord du valt.

Modig, mega, mission, mamma, misslyckad

Sun City, California. Våren 2011.


"Maxine, jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag har varit en så misslyckad mamma till dig."
Audrey Logan såg tårögd på sin tonårsdotter som satt i solskenet på gräsmattan i sjukhusparken.
Maxine såg fundersam ut och suckade lite innan hon svarade.
"Alltså... jag har svårt att förlåta alla gånger du svikit mig..."
Audrey svalde gråten.
"Åh, jag vet, Maxie... Inte ens när du blev sjuk, eller fick ditt återfall, var jag här för dig..."
Flickan suckade och skakade sorgset på huvudet.
"Jag har verkligen varit en usel mamma...!" fortsatte Audrey med gråtig röst.
Maxine höjde handen för att avbryta.
"Nja... du har gjort en del dåliga val i livet bara. Och visst har jag varit besviken och mega-arg på dig. Men jag är glad att du är här hos mig nu."
Audrey fick ännu svårare att hålla gråten inom sig nu. Hennes vackra lilla flicka var så stark och modig.

Flickan log nu varmt och hennes blå ögon glittrade.
"Mamma, vi har ganska mycket att ta igen, så det är bäst för dig att du börjar hälsa mig på oftare nu!"
"Älskling..." var allt Audrey fick fram nu.
Hon drog in flickan i famnen och höll om henne hårt.
"Så du vill träffa mig fler gånger?" frågade hon osäkert.
"Klart jag vill!" sa Maxine. "Mamma, vi har en mission - att ses så ofta som möjligt!"
Mor och dotter, som inte hade setts på över fyra år, såg nu på varandra och log.
"Låter som en bra mission." tyckte Audrey.
Maxine nickade glatt.
"I know right! En mega-bra mission!"
Audrey kramade om flickan igen.
"Jag älskar dig, lilla Maxie."

Skrivpuff - 15 Maj 2015

*
Harmoni

California. Hösten 2000.

"Mamma, kolla på mig!"
Audrey Logan lade in de sista matvarorna i kylskåpet, sedan vände sig om för att se vad hennes lilla 7-åriga dotter Maxine fnissade åt.
Audrey blev alldeles iskall när hon fick se barnets senaste påhitt.
Där, framför henne, stod Maxine med en plastpåse över över huvudet.
"Maxine...!" skrek Audrey och slet bort platspåsen.
En rödkindad och lätt andfått liten sötnos med rufsigt, lockigt hår, såg storögd på henne.
Hon verkade förvånad över att mamma inte skrattade.
Audrey satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med Maxine och tog milt, men ändå bestämt tag om hennes överarmar.
"Du får absolut inte göra så där mer!"
Maxines underläpp började darra.
"Jag skulle bara skoja..." mumlade hon.
"Det är livsfarligt att göra så!" utbrast Audrey, nästan argt.
Tårar började tränga fram ur lilltösens stora blå ögonen.
"Jag skulle bara skoja, sa jag ju...!" grät hon och rusade bort från sin mamma.
I ett hörn av den lilla lägenheten sjönk hon ner och ylade av gråt.

Audrey andades ut och försökte hämta sig från chocken. Hon kände sig fortfarande lite darrig.
Hon såg på Maxine som satt på golvet och grät. Tösen verkade helt förstörd.
Audrey gick fram till henne och strök henne över håret.
Maxine tittade upp.
”Du skrikade åt mig…!” sa hon anklagande och snyftade dramatiskt.
"Åh älskling..." suckade Audrey.
Hon lyfte upp Maxine, gick bort till soffan och satte sig ner med flickan i famnen.
"Mamma blev så rädd, förstår du." förklarade hon. "Och ibland när mammor blir rädda blir dom lite arga samtidigt."
Maxine funderade på detta.
"Men jag visste inte att en plastpåse på huvudet är så farligt..."
"Nej, men nu vet du, älskling. Man kan faktiskt kvävas om man gör så."
Maxine såg storögd ut igen.
"Oj..." flämtade hon. "Då är det jättedumt."

Audrey nickade och kramade om tösen.
"Ja, det är verkligen jättedum, och farligt. Men nu vet jag ju att du aldrig gör om det igen."
Maxine ruskade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
Audrey smekte henne över kinden.
"Och du, Maxie, jag är ledsen om jag skrek åt dig."
Maxine gav sin mor en stor kram.
"Och jag är ledsen om jag skrämde dig, mamma... det ville jag inte göra."
Mamma log.
"Det vet jag att du inte ville, sötnos." svarade hon och gav flickan en kram till.
Nu log Maxine också.
"Vet du, mamma... jag ska lära dom andra barnen att plastpåsar på huvudet är jättefarligt."
Med de andra barnen menade Maxine sina fostersyskon som hon bodde med när hon inte hälsade på hos sin mamma.
"Vad bra, Maxie." sa Audrey stolt.
Hon satt länge kvar i soffan med sin lilla unge i knät.
Alla deras rädda och upprörda känslor var nu borta och en trivsam harmoni sänkte sig över den lilla lägenheten.

Skrivpuff - 13 April 2015

*
Blind

Sun City, California. Hösten 2000.

Audrey Logan var på besök hos sin dotter Maxines fosterfamilj.
De hade ätit middag och efterrätt tillsammans och snart var det läggdags för barnen. Men före det var det baddags.
7-åriga lilla Maxine satt i badkaret och hennes mamma hjälpte henne att tvätta sig.
"En gång när du tvättade mitt hår fick jag schampo i ögonen och jag skrikade för att jag trodde att jag blev blind... Minns du, mamma?"
Maxine knep ihop ögonen, öppnade munnen stort och gjorde en ljudlös imitation av ett högt skrik.
Hon skrattade åt att hon varit så larvig. Men hon var också noga med att förklara sig:
”Men jag var bara liten då, fem år eller så.” sa hon snusförnuftigt.
Audrey log mot sin lilla trollunge.
”Ja, jag minns den gången. Du var inte ens fem år och du tyckte att det var obehagligt och läskigt med schampo i ögonen.”
Maxine nickade.
"Mmmm... men man måste blunda ju, då kommer inget schampo i ögonen." sa hon med en lätt suck. "Men jag visste nog inte sånt på den tiden."

Audrey skrattade mjukt och fortsatte att massera in schampo-löddret i sin dotters hår.
"Nej du, det är inte lätt att veta allt när man är liten. Så, ska vi skölja håret nu?"
Maxine nickade.
"Jag gör så här."
Flickebarnet slank ner som en säl under vattnet och gjorde sig av med allt lödder.
"Tadaaaa...!" sjöng hon glatt när hon dök upp till ytan igen.
Audrey log och berömde dotterns påhittighet. Men hon tog ändå duschen och sköljde ur Maxines hår.
"För säkerhets skull." förklarade hon. "Så att vi får bort allt schampo."
"Ja, jag vet." nickade Maxine.
Audrey använde sedan en mjuk tvättsvamp och duschcreme och började tvätta flickans späda lilla kropp också.
"Nu blir jag ren och fin." sa Maxine nöjt.
Hon fnissade och skruvade kittligt på sig när hon blev tvättad, men hon trivdes med sin mors närhet och hennes smekande beröring. Sådant var trygghet för Maxine.

När Maxine kommit upp ur badet sprang hon naken in på sitt rum och tog fram något ur en vit byrålåda.
"Vilken pyjamas ska du ha?" frågade Audrey.
Men Maxine drog bara på sig ett par rena underbyxor, ingen pyjamas.
"För varmt med pyjamas." förklarade hon för mamma.
Audrey nickade förstående. Maxine var nämligen ett väldigt "varmblodigt" barn. Ibland var det en strid att få på henne kläder.

***

"Mamma, du ska stanna till jag somnar." sa Maxine när Audrey stoppade om henne. "Och du ska killa mig på ryggen."
Ännu en trygghetsgrej som Maxine älskade.
Audrey tvekade och sneglade på sitt armbandsur. Hon skulle på ett möte med folk i musikbranschen och var rädd att hon inte skulle hinna i tid.
Men samtidigt ville hon ju så gärna natta sin lilla unge... Hon och Maxine sågs ju inte så ofta.
Maxine såg sin mors tvekan. Barnet sög in underläppen mellan tänderna och såg fundersam ut.
"Måste du gå på mötet med musikmänniskorna, mamma?"
Hennes stora blå ögon var alldeles blanka.
"Det gör inget," tillade hon snabbt. "jag blir inte ledsen."
Den lilla ungens tappra försök att inte visa hur besviken hon var kändes som en tagg i Audreys hjärta.
"Åh älskling..." sa hon och tog Maxine i famn. "Jag ringa musikmänniskorna och kolla om jag kan bli lite sen."

Maxine rynkade ögonbrynen.
"Men det är inte bra att vara sen. Det är oartigt faktiskt."
Audrey log ömt och smekte flickans mjuka kind.
"Ingen fara hjärtan, jag ska fråga dom om det är okej att jag kommer senare. Så hinner jag natta dig först."
"Och killa mig på ryggen tills jag somnar...?" undrade Maxine.
Audrey nickade.
"Älskade lilla unge, jag ska krama och pussa dig - och sen ska jag killa dig på ryggen, tills du somnar."
Hon överöste en fnissande liten Maxine med pussar.
Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och ringde "musikmänniskorna". Hon berättade att hon skulle göra en väldigt viktig sak och frågade om hon kunde komma till restaurangen och mötet klockan nio istället för åtta.
När hon pratat klart såg hon på Maxine och log stort.
"Musik-mötet får vänta. Nu är det bara du och jag, hjärtat."
"Jaaaaa...!" jublade Maxine och omfamnade sin mor.

Martin och Joanne, Maxines fosterföräldrar, höll på att natta deras andra fosterbarn Alex, en liten 7-årig pojke.
De log när de hörde Maxine jubla.
Flickan kom ivrigt inrusande i sin fosterbrors rum och meddelade lyckligt:
"Mamma Audrey ska stanna hos mig tills jag somnar!"
"Vad härligt, älskling. Då kommer du nog somna gott." log Joanne.
Hon kramade tösen.
"Hoppa i säng nu. Pappa Martin och jag kommer in och tittar till dig sen, som vi brukar."
"Okej!" sa Maxine ivrigt.
Hon kramade och pussade Martin, Joanne och Alex god natt, sedan rusade hon in till sig igen.
"Vad bra att Maxies mamma kunde stanna!" sa Alex.
Det höll Joanne och Martin med om. Och de var så glada över att Audrey valt sin dotter i första hand den här gången.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."

"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"

Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.

På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.

Skrivpuff - 16 Augusti 2014

*
California, December 1993

"Vad var det du ville nu då?"
Audrey Logans hjärta sjönk av besvikelse när hon hörde hans tonfall - lätt uttråkat. Återseendet var inte alls så romantiskt och rosenskimrande som hon drömt om.
"Jag tänkte att du vill se henne." sa Audrey och sköt fram barnvagnen en bit.
Hon försökte låta peppad och glad.
Lance lämnade sin loja, coola pose vid bryggan och gick henne till mötes.
"Jaha?" sa han.
"Ska du inte säga hej till vår dotter. Hon heter Maxine, och blir snart tre månader. Visst är hon söt?"
Lance viftade avvärjande med ena handen, som för att säga att Audrey skulle sluta svamla.
"Ursäkta...? Vår dotter?"
Han fnyste och började hånskrocka.
"Det där är inte min. Jag har ingen unge."
"Men..." började Audrey.

Lance blängde på henne och babyflickan.
"Hur fan kan du tro att det är min? Håller du inte reda på vilka du knullar med, Audrey?"
Han hånskrockade ännu elakare och började gå upp mot vägen.
När han gått en bit vände han sig om och såg på Audrey, som nu stod kvar på strandens stenar och snyftade med babyflickan i famnen.
Men en suck gick han tillbaka.
"Få se på ungen då?"
Han tog försiktigt babyn från Audrey och tittade på henne en stund.
Audrey sken upp. Hennes hjärta bultade förhoppningsfullt.
"Visst är hon söt, lilla Maxine?"

Lance lade ner baby Maxine i vagnen och började gå igen.
"Hon är inte min. Och även om jag skulle råkat vara din spermadonator skulle jag inte vilja ha en unge. Stör inte mig mer med dina små triviala problem nu, Audrey. Jag har ett riktigt liv - utan såna där småskitar som bara stör."
Baby Maxine gav ifrån sig ett arg grymtande och började gråta ilsket.
"Dra åt helvete, Lance!" skrek Audrey och lyfte upp Maxine i sin famn igen.
Maxine grät ännu högre och argare nu, som om hon ville ge sin mamma medhåll.
"Såja Maxie..." vyssjade Audrey i barnets lilla öra. "Vi klarar oss bra utan kräk som han, eller hur? Honom vill du ändå inte ha som pappa."
Maxines gråt lät nu som ett bestämt och utdraget Nääää!
"Du förtjänar en pappa som fattar hur söt och underbar du är." snyftade Audrey.
Maxine sög på tummen och tittade på Audrey. De stora blå ögonen var klara och fokuserade, som om den lilla förstod vartenda ord.

När Audrey hade lugnat sig en stund senare stoppade hon ner sin lilla telning i barnvagnen och gick in mot staden.
Överallt kändes julstämningen av och den vackra julmusiken gjorde Audrey lugn. Lilla Maxine sov nu skönt och snuttade ljudligt på sin napp.
Just som hon stod och funderade på om hon skulle gå till något trevligt matställe eller inte märkte hon att en söt, blond kille kom fram till henne och barnvagnen.
"Jason!" utbrast Audrey.
Jason log soligt.
"Hej Audrey! Det var längesen." sa han och gav henne en varm kram.
De hade inte setts på flera månader och Audrey var nu väldigt glad över att se honom. Jason var en av de finaste och snällaste killar hon kände.

Jason kikade ner i barnvagnen.
"Jäklar vilken sötis! Tjej eller kille?"
"Tjej." svarade Audrey. "Hon heter Maxine."
Då slog Maxine upp ögonen och blickade upp mot Jason. Hon spottade ut nappen och log mot honom. Det stora baby-leendet fick Jasons hjärta att smälta.
"Hej liten! Vilken charmör man kan vara då! Hon är supersöt och vilka ögon...!"
Maxine jollrade glatt.
"Du får ta upp henne om du vill." sa Audrey.
Jason tog försiktigt upp den lilla.
"Den som är farsa till dig måste vara den lyckligaste killen i världen."
Då började Audrey gråta.
"Oh shit... sa jag nåt korkat nu...?" sa Jason förskräckt.

Audrey skakade på huvudet.
"Det är bara det att... att jag inte vet vem som är far till Maxie... Jag trodde det var Lance, men han dumpade oss precis."
Jason såg nästan arg ut.
"Lance är en egoistisk jäkla idiot. Du ska vara glad att han inte är farsa till din fina lilla unge." sa han och gav Audrey en lång kram.
Lilla Maxine tycktes trivas bra i Jasons famn. Babyflickan lade huvudet i hans halsgrop, stoppade tummen i munnen och somnade.
Audrey småskrattade.
"Ska jag ta henne?"
Jason log.
"Nej, det behövs inte. Jag kan bära henne ett tag. Och så kanske jag kan få bjuda dig på en bit mat?"
Audrey nickade.
"Du är fin du. Jag är så glad att jag träffade på dig idag."
"Jag med." sa Jason.
Han lade armen om Audrey och kysste henne på kinden.

http://www.flickr.com/photos/jem2452/11257998115/sizes/z/in/photostream/  

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 3

*
Efter en stund satt Maxine på sin stol igen och mumsade äntligen på sin smörgås med jordnötssmör.
Hon såg ut att fundera på något.
”Vet ni vad jag skulle vilja ha?” frågade hon.
Mamma och Jason började gissa på olika saker: cykel, gosedjur, strandleksaker.
Maxine skakade sakta på huvudet.
”Mmmm… sandleksaker kanske och nåt gosedjur. Jag samlar på gosedjur ju.
Hon såg allvarlig ut när hon tillade:
”Men det jag menade var faktiskt en lillebror. Det är vad jag önskar mig. En lillasyster går också bra.”
Flickan kröp upp i mammas knä.
”Ni kan göra en baby.” sa hon bedjande.
Jason hade just tagit en klunk apelsinjuice och nu höll han på att sätta drycken i vrångstrupen.
Audrey kvävde ett litet skratt.
”Maxie… man kan inte göra en baby, bara så där.”
”Jooo…” sa Maxine sakligt och nickade allvarligt. ”En pojke i min skola, han går i fyran, han har sagt att mammor och pappor kan göra bebisar lätt som en plätt.”

Flickan började förklara - det var liksom bäst tyckte hon, ifall mamma och Jason inte visste.
”Mammor har ägg i magen. Pappans grodynglar simmar och flyttar dit
- och så kommer det bebisar från ägget. Visste du inte det, mamma? Du har ju gjort mig.”
Nu kunde inte Audrey låta bli att le.
”Ungefär så går det till. Men vi ska inte ha nån baby, Maxine. Vi har ju dig.”
Hon pussade sin lilla unge på pannan.
Maxine tycktes acceptera detta.
”Okej då. Men nu vet ni iallafall att mammor och pappor gör så.”

Hon funderade en stund.
”Men mammor och pappor kan ha fosterbarn också - som Joanne och Martin har.”
Maxine var själv fosterbarn, sedan ett år tillbaka, och hon hade fostersyskon. Hon träffade bara sin mamma och Jason ibland.
Hon såg fundersam ut igen.
”Fast… man kan inte köpa bebisar, det går inte. Det finns inga bebisar i nån affär ju.”
Jason skrattade ömt och svepte upp Maxine i sin famn.
Vad jag älskar den här lilla ungen och hennes funderingar…!
Audrey tänkte samma sak.

Maxine såg plötsligt riktigt finurlig ut och hon log sitt bästa solskensleende.
”Man kan köpa gosedjur.” sa hon menande.
Hon såg från mamma till Jason för att se om de fattat den lilla subtila ”hinten”.
”Idag är din lyckodag, Maxie.” sa Jason. ”Vi ska nämligen gå till det där stället där man får göra sina egna gosedjur.”
Han blinkade åt Audrey som nickade åt den spontana planen.
”Yaaaay!” tjöt Maxine och sken upp som om hon just vunnit en miljon dollar.
De vuxna blev varma i hjärtat när den lilla solskensungen jublade av glädje
och sedan pussade och kramade dem som tack.
Ett gosedjur var nästan lika bra som en liten baby-bror, tyckte Maxine.

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 2

* 
Jason fixade frukost medan Maxine satt på diskbänken och tittade på.
”Det blir stökigt.” påpekade hon och såg menande på odiskade plastbunkar och stekpannan med äggröra i.
”Stökigt?”
Jason höjde på ögonbrynen och skrattade till.
”Menar lilla Miss Logan-Clarke att jag stökar till?”
Maxine nickade, snappade åt sig en vit brödskiva och sträckte sig efter burken med jordnötssmör.
Jason erbjöd sig att hjälpa henne, men då meddelade Maxine artigt men bestämt att hon minsann kunde bre en smörgås själv.
”Jag fyller sex år den 25:e september, du vet.” påminde hon och letade efter en lämplig kniv att bre med.
Jason gav henne en vanlig, ofarlig matkniv, sedan gav han henne en kram.
”Jag förstår. Du börjar bli stor. Ska du ta körkort snart också?” skojade han.
Maxine fnissade och himlade med ögonen.
”Nääää, dummer. Om tio år får jag ta körkort, duh!”
Hon fick ännu en kram, plus massor med ”pruttande” pussar på kinden.
Maxine kiknade av skratt.
”Hallå, jag försöker göra en macka ju!” protesterade hon.
Men hon övergav sin jordnötssmör-smörgås, lade armarna om Jasons hals och kramade honom hårt.
Åh, vad hon älskade sin mammas pojkvän, han var så rolig och snäll - och lite knasig.

Jason höll tösen i famnen och gjorde klart äggröran samtidigt. När den var klar satte han ner Maxine på golvet och dukade fram all frukostmat på köksbordet.
Maxine klättrade upp på sin stol och bredde klart sin smörgås.
När hon var klar med smörgåsen drog hon till sig mjölkpaketet och började kämpa med det.
Hennes min var koncentrerad när hon försökte hälla upp dryck ur det fulla paketet. Flickungen andades knappt.
Hon lyckades hälla upp mjölk i ett glas, men det fylldes snabbt och till råga på allt välte det. Mjölk rann ner på golvet.
Då blev Maxine arg.
Hon fick vredesutbrott ibland och detta var ett sådant. Hon utbrast ett ilsket ”Aaaaargh!” medan hon gled ner på golvet, där hon blev liggande i en arg och gråtande liten hög.
Audrey kom springande. Hon lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
”Älskade unge, det gör inget, det var bara lite mjölk och glaset gick inte sönder.”

Maxine fortsatte ändå att gråta.
”Jag ville hälla upp mjölk själv, jag kan det!”
”Det vet vi älskling.” lugnade Audrey. ”Du kan ju massor med saker.”
Jason nickade instämmande.
”Men just det där paketet var nytt, då är de svårare att hälla ur.”
”Det var tungt.” erkände Maxine.
Hon gav ifrån sig en sista liten snyftning och torkade tårarna.
”Jäklarns mjölk.” fnyste hon.
Audrey andades ut, lättad över att dotterns meltdown inte hade hållit i sig så länge den här gången. Vissa gånger kunde barnet gråta eller skrika i nästan en timme.
”Ja, det var ett dumt mjölkpaket.” tröstade Audrey. ”Men nu behöver du inte vara ledsen mer. Jag ska torka upp det där.”

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 1

* 
California. Sommaren 1999.

”God morgon!” hälsade en pigg och glad röst.
Audrey Logan öppnade sömnigt ögonen och log mot det lilla lockhåriga solskenet som var hennes dotter.
Det pyjamasklädda barnet, som satt grensle över Audreys mage, log med hela ansiktet.
”God morgon, Maxine.” sa Audrey ömt. ”Har du sovit gott?”
Maxine nickade.
”Jadå, fast solen väckte mig tidigt.”
”Ja, det må jag säga.” gäspade Audrey.
Hon sneglade på klockan.
”Bara halv nio. Åh Maxie... vi som kom hem så sent igår kväll... Älskling, har jag inte sagt att du får leka själv en stund om du vaknar tidigt?”
Maxine funderade på detta. Sedan nickade hon.
”Jooo… Fast vet du mamma, jag har lekt själv, en jättelång stund. Men nu ville jag väcka er.”

Audreys pojkvän Jason gäspade. Även han såg sömnigt på Maxine.
”Med lilla piggelin här behöver vi ingen väckarklocka.” sa han och rufsade i om flickungens skruvlockar.
”Näää...!” sa Maxine glatt och klättrade över till Jason istället och satte sig till rätta på hans mage. ”Jag är en super-bra väcknings-klocka.”
Audrey föreslog att de skulle försöka somna om, men hon blev snabbt nerbuad av Maxine.
Barnet skakade på huvudet och visade två tummar ner, samtidigt som hon klart och tydligt mässade ”buuuuu!”.
Jason lyfte bort Maxine från sin mage och lade henne mellan sig och Audrey i sängen.
”Försök sova lite Maxie.”
Maxine slöt ögonen - i två sekunder.
”Nope, min kropp har sovit färdigt!” proklamerade hon när hon slog upp sina stora blå igen.

Hennes mamma suckade. Det skulle nog inte bli någon mer sömn den här morgonen.
Maxine imiterade sucken, på ett överdramatiserat sätt.
Jason skrattade åt det och puffade sin flickvän i sidan.
”Hörru Audrey, det verkar som någon här tycker att du är en sömnig latmask.”
”Sömnig latmask!” fnissade Maxine förtjust.
Jason drog på sig ett par kalsonger under täcket, sedan svängde han benen över sängkanten och svepte upp Maxine i famnen.
”Kom lillskrutten, så går vi och fixar frukost.” sa han och kittlade flickan på magen.
Den lilla fnissade, både förskräckt och glatt på samma gång.

Skrivpuff - 1 maj 2013

Glädjekälla

California. Hösten 1999 

”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.

 ”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”

Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.

Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.

Skrivpuff - 24 november 2012 - del 2

* 
”Vi vet att du är stor och duktig flicka nu Maxie.” sa Audrey mjukt. ”Men med blöja behöver du inte vara rädd för att kissa i sängen på nätterna när du inte hinner gå till toaletten.”
Maxine grät ännu mer. Tårarna sprutade som i en fontän.
Först fick hon bara fram ett långdraget snyftande som mest lät som
"Buäääääääh...!"
innan hon lugnade sig så pass mycket att hon kunde få fram något vettigt.
”Jag ska inte kissa i sängen. Lovar. Jag ska inte kissa aldrig!”
 Audreys pojkvän log.
”Låt ungen slippa den där förnedrande plågan. Vi kan köpa såna där ’kissa-i-sängen’-lakan.”

Nu log Audrey också.
”Men vad ska jag göra med blöjorna då?”
”Jag vet!” sa Maxine glatt. ”Kasta bort! Soptunnan!”
Barnet räckte ljudligt ut tungan åt blöjpaketet.
 Audrey skrattade och svepte upp henne i famnen.
”Okej tigerungen, du vinner.”
”Yaaaay!” jublade Maxine. ”Inga blöjor!”

Skrivpuff - 24 november 2012 - del 1

Skriv om en plåga.

California. Sommaren 1998. 

Maxine stirrade på det plastiga paketet som hennes mamma satte ner på golvet i hotellrummet.
”Huggies...?” sa barnet och rynkade skeptiskt på näsan. ”Jag ska inte ha blöjor!”
Audrey Logan smekte dotterns kind.
”Älskling, du behöver bara ha dom på natten, för det är ju bara då du kissar på dig.”
Maxine ruskade på huvudet så att skruvlockarna dansade.
”Inga blöjor! Jag är faktiskt nästan så här många...” sa hon och höll upp fem små fingrar. ”Jag är torr nu. När jag var två år var jag baby - då hade jag blöja.”

När Audrey förklarade att Maxine ändå behövde ha blöjor på natten - ett tag framöver iallafall - började Maxine skrika och gråta av ilska. Hon kastade sig över blöjpaketet, slog på det med knytnävarna och bet i plasten.
Audreys pojkvän lyfte upp det ilskna lilla barnet i famnen och försökte trösta henne.
”Snälla, säg åt min mamma att jag är stor flicka nu!” bad Maxine.
Hon blängde och pekade anklagande på Audrey.

Skrivpuff - 23 april 2012 - del 3

*
Två timmar senare satt mor och dotter i soffan hos den välkände programledaren.
Audrey och hennes band hade just sjungit och nu skulle hon intervjuvas.
Söta lilla Maxine charmade hela TV-studion och programledaren frågade om hon ville sjunga något,
Och det ville Maxine.
Hon sjöng en låt som hon skulle sjunga i en skoluppsättning av Alice In Wonderland.

"Ska du bli sångerska?" frågade programledaren när applåderna slutat.
Maxine funderade.
"Ja, kanske det. Och fotograf som tar kort på fina djur kanske."
Audrey log, rörd och stolt över sin lilla älskling.
"Får jag hälsa till nån?" frågade Maxine.
Programledare sa att det fick hon så gärna.

Flickan tittade in i kameran.
"Hej alla där hemma i California! Alex, Janie, Jo, Martin, Ricky och Cassie... och Holly! Jag älskar jag er super-mycket!"
Maxine skickade iväg en slängkyss till sin fosterfamilj och bästa vän där hemma.

"Vilken bedårande liten raring hon är." sa programledaren till Audrey.
Audrey log och nickade.
"Tack, det är hon verkligen."

Skrivpuff - 23 april 2012 - del 2

*
Audrey strök Maxine över kinden.
"Det visste jag inte, att du ligger före alla."
Maxine nickade.
"Jo, så är det. Alex ligger också före. Vi är smarta vi."
Flickans humör ändrades snabbt och hon såg glad ut igen.
"Mamma, jag vill följa med dig till TV-studion!"
Hon gled ur sängen och sprang till hotellrummets garderob, där plockade hon fram sina snyggaste svarta jeans och en långärmad T-shirt med glittriga stjärnor på.

Audrey log.
"Barnvakten då?"
Maxine ryckte på axlarna.
"Hon kan väl också följa med?"
Maxine var inget bortskämt barn - tvärtom, men nu ville Audrey låta flickan följa med.
Eftersom var Maxine var fosterbarn hos en familj träffades hon och hennes mor inte så ofta och när de väl sågs ville Audrey se till att flickan fick ha roligt.

"Okej mitt hjärta, du får följa med." sa Audrey och kramade flickungen.
"Yaaaay!" jublade Maxine.
Hon dansade glädjedans och virvlade runt i rummet.

Skrivpuff - 23 april 2012 - del 1

Skriv om motivation.

New York City. Hösten 2003

Audrey Logan gjorde sig i ordning för kvällens uppträdande på en känd talkshow som skulle sändas i TV.
Hon sneglade på sin 10-åriga lilla dotter som låg på mage på hotell-sängen och bläddrade i ett glossigt magasin.
"Maxine, gör dina läxor nu. Du får inte komma efter i skolan."
"Jag kommer inte efter." svarade flickungen och skakade på sitt mörklockiga huvud.

Audrey suckade.
"Jag vill att du är klar med skolarbetet när barnvakten kommer. Även om du är med mig på resor så måste du göra läxor."
Maxine stängde igen filmstjärne-magasinet och såg på sin mor.
"Jag är inte motiverad."

Audrey gav sin dotter en sträng blick.
"Sån attityd vill jag inte höra från dig Maxine."
Maxine satte sig upp och sparkade irriterat med fötterna mot sängens kortsida.
"Men jag ligger före nästan hela klassen. Om jag gör alla läxor nu får jag bara sitta och glo på lektionerna. Tror du det är kul eller?"