*
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt
Sun City, California. Våren 2011.
17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.
Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"
Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."
Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt
Sun City, California. Våren 2011.
17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.
Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"
Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."
Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar