*
Högre
Sommaren 2014
Colette Hasselgren klättrade högst upp på sanddynen och såg ut över stranden och havet.
"Wow...!" flämtade flickan och det gick inte att missa hur hänförd hon var.
Hennes stora bruna ögon glittrade och kinderna glödde av iver.
Den lilla 11 ½-åringen studsade nästan av glädje där hon stod barfota i den mjuka sanden.
"Ja, visst är det vackert!" sa hennes 17-årige storebror Tony, lika hänförd han.
Helena och Krister Hasselgren såg på sina barn och log.
Semester-resan hit ner till Skåne hade varit en bra idé, precis som de trodde när de började planera den.
Innan Tony och Colette kom till familjen Hasselgren, och blev deras adoptivbarn, hade de inte sett så mycket mer än kvarteret de bodde i med deras gamla fosterfamilj.
Helena och Krister vill ge barnen så många fina upplevelser som möjligt.
Det var underbart att se hur mycket Tony och Colette blomstrade och hur de älskade alla familje-resor.
"Tänk att vi ska bo här i två hela veckor!" tjöt Colette lyckligt. "Det är bättre än man kan drömma om!"
Hon virvlade ner från sanddynen och kastade sig i sin pappas öppna famn.
"Ibland tror jag att jag drömmer när jag ser sånt här vackert." sa hon.
Alldeles rörd av flickans ord lyfte Krister upp Colette och kramade henne länge.
Tony såg allvarlig ut nu, så Helena lade armen om pojkens axlar.
"Hur är det, älskling?" frågade hon lite oroligt.
Tony log lite.
"Jag tror också att jag drömmer. I vårt gamla fosterhem fick vi aldrig följa med på semester - inte ens i Sverige. Men du och pappa vill ge oss allt..."
Pojkens ögon blev blanka och han svalde.
"Jag kan inte säga hur tacksamma vi är för det..."
Helena kunde inte hålla tillbaka tårarna nu.
"Älskade ungen min... inte behöver ni uttrycka er tacksamhet heller."
Krister instämde.
"Ni är våra barn och vi ger er saker och upplevelser för att vi älskar er - och vi vill göra er lyckliga!"
Tony nickade.
"Mmmm... jag vet. Men ibland är det så svårt att släppa hur Colette och jag behandlades i huset från Helvetet, det har ju inte ens gått sex år..."
Krister såg tårögd på sina barn. De fina ungarna hade varit så illa behandlade av de där fruktansvärda fosterföräldrarna.
"Tony och Colette," sa Krister ömt. "ni är så fina och värdefulla. Det får ni aldrig glömma bort."
Colette log.
"Det ska vi inte glömma. Och du Tony, vi är fria nu, du och jag, det får du inte heller glömma."
Tony log också.
Och så kramade han om sin älskade familj och lillasyster.
"Jag älskar er så mycket." viskade han med gråt i rösten.
"Du är bäst, brorsan!" sa Colette ömt och lade armarna om hans hals.
Högre
Sommaren 2014
Colette Hasselgren klättrade högst upp på sanddynen och såg ut över stranden och havet.
"Wow...!" flämtade flickan och det gick inte att missa hur hänförd hon var.
Hennes stora bruna ögon glittrade och kinderna glödde av iver.
Den lilla 11 ½-åringen studsade nästan av glädje där hon stod barfota i den mjuka sanden.
"Ja, visst är det vackert!" sa hennes 17-årige storebror Tony, lika hänförd han.
Helena och Krister Hasselgren såg på sina barn och log.
Semester-resan hit ner till Skåne hade varit en bra idé, precis som de trodde när de började planera den.
Innan Tony och Colette kom till familjen Hasselgren, och blev deras adoptivbarn, hade de inte sett så mycket mer än kvarteret de bodde i med deras gamla fosterfamilj.
Helena och Krister vill ge barnen så många fina upplevelser som möjligt.
Det var underbart att se hur mycket Tony och Colette blomstrade och hur de älskade alla familje-resor.
"Tänk att vi ska bo här i två hela veckor!" tjöt Colette lyckligt. "Det är bättre än man kan drömma om!"
Hon virvlade ner från sanddynen och kastade sig i sin pappas öppna famn.
"Ibland tror jag att jag drömmer när jag ser sånt här vackert." sa hon.
Alldeles rörd av flickans ord lyfte Krister upp Colette och kramade henne länge.
Tony såg allvarlig ut nu, så Helena lade armen om pojkens axlar.
"Hur är det, älskling?" frågade hon lite oroligt.
Tony log lite.
"Jag tror också att jag drömmer. I vårt gamla fosterhem fick vi aldrig följa med på semester - inte ens i Sverige. Men du och pappa vill ge oss allt..."
Pojkens ögon blev blanka och han svalde.
"Jag kan inte säga hur tacksamma vi är för det..."
Helena kunde inte hålla tillbaka tårarna nu.
"Älskade ungen min... inte behöver ni uttrycka er tacksamhet heller."
Krister instämde.
"Ni är våra barn och vi ger er saker och upplevelser för att vi älskar er - och vi vill göra er lyckliga!"
Tony nickade.
"Mmmm... jag vet. Men ibland är det så svårt att släppa hur Colette och jag behandlades i huset från Helvetet, det har ju inte ens gått sex år..."
Krister såg tårögd på sina barn. De fina ungarna hade varit så illa behandlade av de där fruktansvärda fosterföräldrarna.
"Tony och Colette," sa Krister ömt. "ni är så fina och värdefulla. Det får ni aldrig glömma bort."
Colette log.
"Det ska vi inte glömma. Och du Tony, vi är fria nu, du och jag, det får du inte heller glömma."
Tony log också.
Och så kramade han om sin älskade familj och lillasyster.
"Jag älskar er så mycket." viskade han med gråt i rösten.
"Du är bäst, brorsan!" sa Colette ömt och lade armarna om hans hals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar