*
Den unga författaren Elliot Kinney avbröts i sitt novellskrivande när något dunsade mot fönsterrutan.
Och eftersom han var så inne i rysligheterna han höll på att skriva om ryckte han till av det plötsliga ljudet.
Herregud… varför skriver jag skräck när alla läskiga tankar gör mig knäpp och paranoid…?
Högljudda barnskratt hördes från trädgården.
Elliot log och skakade trött på huvudet.
”Skitungar…” mumlade han för sig själv.
Han reste sig från sin stol, gick fram till fönstret och öppnade det.
Där ute i vinterskymningens dunkla sken stod några av grannskapets ungar, med stora flin i sina ansikten och snöbollar i händerna.
”Hej, har ni kul?” frågade han.
Han fick mest skratt till svar.
”Vi har träffat alla köksfönster på den här gatan nu!” sa en liten pojke, mäkta nöjd med sig själv.
”Och vi träffade knäppa gamla tantens katt!” skrattade en liten tjej. ”Pow! Helkul!”
Elliot skakade på huvudet åt busigheterna.
”Tror ni att katten tyckte det var lika kul?”
Ungarna brast i gapskratt.
”Alltså, den blev helt: ’meaooooow’!” tjöt flickan i en arg-katt-imitation. ”Skitsur!”
”Låt katten vara.” sa Elliot. ”Jag menar det!”
Han gillade inte granntanten något vidare, hon var ingen trevlig människa, men kattstackarn hade aldrig gjort en fluga förnär.
Flickan tycktes fundera på detta en stund.
”Okej då.” sa hon och ryckte på axlarna.
Hon rättade till sin lite för stora mössa och drog i sina stickade vantar, som förmodligen var blöta och inte alls varma längre. Sedan log hon mot Elliot.
”Skriver du på en bok nu?”
Elliot nickade.
”Tja… jag försöker i alla fall.”
”Vad skriver du om?” ville flickungen veta.
Medan Elliot funderade på detta tittade han ut och fick syn på en snögubbe som någon hade byggt.
Han (Elliot, inte snögubben) flinade mot ungarna.
”Jag skriver om en ond snögubbe som blir levande och börjar äta upp bråkiga små ungar.”
Busungarna sprang därifrån, skrikande av både rädsla och skratt.
Elliot skrattade åt hur lättlurade de var, även om de försökte visa sig tuffa och stora - och inte gulliga, vilket de egentligen var.
Han skulle just stänga fönstret när ett ansikte plötsligt dök upp nära hans.
”Jesus H Christ…!” utbrast han och höll handen för hjärtat, som för att känna om det fortfarande slog efter chocken. ”Åh, hej Mrs. Larson.”
Granntanten såg länge på honom.
”Någon har kastat snöbollar på stackars Barney.” klagade hon - som om det var Elliots fel.
”Mmmm… jag vet. Jag sa åt dom.” sa Elliot och log lite.
Han gjorde ännu en ansats att stänga fönstret, men då tog Mrs. Larson tag om fönsterkarmen och såg honom stint i ögonen.
”Och någon har byggt en obscen snögubbe på min tomt…” sa hon, i ännu mer klagande ton.
”En vaddå…?” sa Elliot, aningens förbryllad.
”En obscen snögubbe!” nästan fräste granntanten och pekade.
Då såg Elliot att snögubben han sett för en stund sedan hade fått lite ovanliga snögubbe-attribut. Istället för morot till näsa hade den fått genitalier - en glad erektion till råga på allt.
”Det är hemskt!” tjöt granntanten förfärat.
Elliot nickade och försökte hålla sig för skratt.
”Men ni kan bara ta bort moroten, Mrs. Larson.” förslog han.
Mrs. Larson såg förskräckt på den unge mannen.
”Jag ska anmäla den till polisen!” nästan skrek den gamla damen. ”Detta är förargelseväckande beteende!”
Elliot log igen.
”Lycka till med det, Mrs. L.” sa han.
Sedan stängde han fönstret, eftersom det började bli riktigt kallt inne i köket nu.
Mrs. Larson gick. Och så fort damen var utom synhåll brast Elliot ut i gapskratt.
Undrar hur polisen reagerar när en tokig kvinna kommer in på stationen och anmäler en obscen snögubbe… Man skulle ju nästan vilja vara med då.
Den unga författaren Elliot Kinney avbröts i sitt novellskrivande när något dunsade mot fönsterrutan.
Och eftersom han var så inne i rysligheterna han höll på att skriva om ryckte han till av det plötsliga ljudet.
Herregud… varför skriver jag skräck när alla läskiga tankar gör mig knäpp och paranoid…?
Högljudda barnskratt hördes från trädgården.
Elliot log och skakade trött på huvudet.
”Skitungar…” mumlade han för sig själv.
Han reste sig från sin stol, gick fram till fönstret och öppnade det.
Där ute i vinterskymningens dunkla sken stod några av grannskapets ungar, med stora flin i sina ansikten och snöbollar i händerna.
”Hej, har ni kul?” frågade han.
Han fick mest skratt till svar.
”Vi har träffat alla köksfönster på den här gatan nu!” sa en liten pojke, mäkta nöjd med sig själv.
”Och vi träffade knäppa gamla tantens katt!” skrattade en liten tjej. ”Pow! Helkul!”
Elliot skakade på huvudet åt busigheterna.
”Tror ni att katten tyckte det var lika kul?”
Ungarna brast i gapskratt.
”Alltså, den blev helt: ’meaooooow’!” tjöt flickan i en arg-katt-imitation. ”Skitsur!”
”Låt katten vara.” sa Elliot. ”Jag menar det!”
Han gillade inte granntanten något vidare, hon var ingen trevlig människa, men kattstackarn hade aldrig gjort en fluga förnär.
Flickan tycktes fundera på detta en stund.
”Okej då.” sa hon och ryckte på axlarna.
Hon rättade till sin lite för stora mössa och drog i sina stickade vantar, som förmodligen var blöta och inte alls varma längre. Sedan log hon mot Elliot.
”Skriver du på en bok nu?”
Elliot nickade.
”Tja… jag försöker i alla fall.”
”Vad skriver du om?” ville flickungen veta.
Medan Elliot funderade på detta tittade han ut och fick syn på en snögubbe som någon hade byggt.
Han (Elliot, inte snögubben) flinade mot ungarna.
”Jag skriver om en ond snögubbe som blir levande och börjar äta upp bråkiga små ungar.”
Busungarna sprang därifrån, skrikande av både rädsla och skratt.
Elliot skrattade åt hur lättlurade de var, även om de försökte visa sig tuffa och stora - och inte gulliga, vilket de egentligen var.
Han skulle just stänga fönstret när ett ansikte plötsligt dök upp nära hans.
”Jesus H Christ…!” utbrast han och höll handen för hjärtat, som för att känna om det fortfarande slog efter chocken. ”Åh, hej Mrs. Larson.”
Granntanten såg länge på honom.
”Någon har kastat snöbollar på stackars Barney.” klagade hon - som om det var Elliots fel.
”Mmmm… jag vet. Jag sa åt dom.” sa Elliot och log lite.
Han gjorde ännu en ansats att stänga fönstret, men då tog Mrs. Larson tag om fönsterkarmen och såg honom stint i ögonen.
”Och någon har byggt en obscen snögubbe på min tomt…” sa hon, i ännu mer klagande ton.
”En vaddå…?” sa Elliot, aningens förbryllad.
”En obscen snögubbe!” nästan fräste granntanten och pekade.
Då såg Elliot att snögubben han sett för en stund sedan hade fått lite ovanliga snögubbe-attribut. Istället för morot till näsa hade den fått genitalier - en glad erektion till råga på allt.
”Det är hemskt!” tjöt granntanten förfärat.
Elliot nickade och försökte hålla sig för skratt.
”Men ni kan bara ta bort moroten, Mrs. Larson.” förslog han.
Mrs. Larson såg förskräckt på den unge mannen.
”Jag ska anmäla den till polisen!” nästan skrek den gamla damen. ”Detta är förargelseväckande beteende!”
Elliot log igen.
”Lycka till med det, Mrs. L.” sa han.
Sedan stängde han fönstret, eftersom det började bli riktigt kallt inne i köket nu.
Mrs. Larson gick. Och så fort damen var utom synhåll brast Elliot ut i gapskratt.
Undrar hur polisen reagerar när en tokig kvinna kommer in på stationen och anmäler en obscen snögubbe… Man skulle ju nästan vilja vara med då.
