Scar Story - Coral

*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.

För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.

// Coral Collins

December-minnen - 2 December

*
Blue Creek, Minnesota. 2 December 2000

5-åriga Ashlee var ute på stan med mamma Selma.
”Vad ska vi hitta på idag?” frågade flickan och drog lite i mössan som hamnat på sned.
Selma rättade till barnets mössa.
”Vi ska köpa några julklappar.”
Ashlee stannade till. Hennes smaragdgröna ögon blev stora av förvåning.
”Köpa julklappar...? Men mamma, dom kommer ju Tomten med.”
Selma log.
”Ja, men ibland måste vi hjälpa Tomten lite, han hinner inte ordna allt själv.”
 Ashlee nickade.
”Näää, han är upptagen han. Och han kanske inte har råd att köpa allt heller.”

Mamma Selma skrattade.
”Nej, det har du nog rätt i Ashie. Så då är det väl bra att han får hjälp?”
”Då blir han glad.” trodde Ashlee. ”Och vet du, jag ska skicka min önskelista till Tomtemor istället, hon är nog mer organiserad.”
Mamma kvävde ännu ett skratt. Var fick ungen allt ifrån...?

Ashlee sprang ivrigt i förväg mot köpcentret. Hon fnittrade åt snöflingorna som yrde i luften och försökte fånga dem på tungan.
”Mamma, vet du vad?” ropade tösen. ”Jag önskar mig en pulka - en röd!”
”Du får skriva det på din önskelista älskling.” sa mamma.
Den söta lilla flickan skyndade glatt vidare och sjöng på ett medley av julsånger.

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 2

*
Matthew pussade den lilla flickan på kinden.
"Men Ashlee... du kan ändå inte klappa hundar, du är ju allergisk."
Ashlee började gråta.
"Men pappa... jag gillar att krama djur!" snyftade hon.
Hon gled ur sin fars famn och satte sig nära hunden.
Hunden gav den lilla flickan en försiktig slick på kinden, sedan började den gny igen - som om den tyckte synd om Ashlee.

"Se pappa, vovven är snäll!" sa Aslee glatt.
Hon började klia sig i ögonen och gnuggade näsan mot tröjärmen.
"Ja, vovven är jättesnäll lilla gumman." sa Matthew. "Men du tål honom inte, så vi måste tyvärr säga adjö nu."
Lilla Ashlee storgrät när pappa Matthew tog henne i handen och gick in i den stora mataffären. Hon nös och snyftade om vartannat.
"Pappa... jag ska beställa en egen vovve. En som jag inte är allergisk mot."
Matthew lyfte upp flickan i famnen igen.

När de passerade gången med leksaker fick Matthew syn på en hylla med gosedjur. Han plockade ner en mjuk hund och visade den för Ashlee.
"Titta här, lilla hjärtat, den här vovven tål du. Och vet du, jag tror han vill följa med dig hem."
Ashlee torkade sina rödgråtna ögon och studerade gosedjuret. Sedan tog hunden i sin famn och kramade den.
"Jag hörde också att den sa det, att den vill följa med mig hem." sa hon.
Matthew log.
"Då är det bäst att den får det då."
Ashlee nickade och hennes lilla ansikte sprack upp i ett soligt leende.
"Ja, den blir glad då. Och jag blir glad!"

*

Skrivpuff - 7 november 2011 - del 1

Skriv om att beställa.

Blue Creek. Hösten 1999

4-åriga Ashlee såg storögd på hunden som satt fastbunden utanför mataffären.
"Pappa, titta vilken söt vovve!"
Hunden tittade upp på den lilla flickan med de mörka korkskruvarna och de stora gröna ögonen. Den gnydde förtvivlat.
"Och han gråter...!" sa Ashlee sorgset. "Han vill nog ha sin mamma och pappa."
Matthew Hayden nickade.
"Ja, det vill han nog. Hans husse eller matte är nog inne och handlar."
Ashlee såg inte glad ut över detta.
"Man ska inte lämna vovvar. Dom blir jätte-lessna då! Pappa, får jag stanna här och klappa vovven så att han inte behöver vara ensam?"

Matthew skakade på huvudet.
"Nej, Ashlee. Man ska inte bara gå fram till främmande hundar, det vet du. Och man måste fråga ägarna om man får klappa först."
Ashlee plutade fundersamt med munnen.
"Jag kom på en jätte-smartig sak! Jag frågar vovven om jag får klappa honom!"
Matthew skrattade mjukt och lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
"Men hundar kan ju inte prata..."
Ashlee log.
"Näää... det förstås... men han kan lära sig! Och så säger han att han vill bli klappad. Och vet du pappa, jag kan se på djur om dom vill kramas."

foto: Robin M. Ashford

*

Ashlee Grace, 6, om pollen & allergier

*
Ashlee, 6 år, om sina allergier (bla hundar och pollen):

"Jag tycker så här: hundar och alla dumma, äckliga pollen-grejer
kan bli allergiska mot mig, 
så dom får veta hur jobbigt det är att inte tåla saker!"

Hmmm... märks det att min lilla vildängel till syster har humör...? *LOL* ;-)
// (Storebror) Patrick

Blue Creek Memories #11

Pappa Matthew berättar:

En dag när Ashlee var 4 år tog jag med henne på en shopping-runda i vår supermarket.
Plötsligt kom Ashlee bort i den stora mataffären.
Hon gick länge omkring gråtande och letade efter mig.

När jag äntligen (efter vad Ash tyckte var en evighet) hittade Ashlee,
såg hon på mig med sina stora ögon och sa anklagande:
"Du är faktiskt min pappa, du ska hålla reda på mig."

SkrivPuff: Utmaning 2010:331 - 7 december

Skriv om att ha tid.

Eden Park, Georgia 1998.

"Pappa, kom och lek med mig."
"Inte just nu Ashlee Grace."
"Joooo! Snälla pappa!"
3-åriga Ashlee ryckte lätt i sin pappas skjortärm.
Matthew Hayden såg leende på sin lilla dockliknande dotter.
"Jag skulle gärna leka älskling, men jag har inte tid just nu."
Flickan lyfte lite förundrad på ögonbrynen.
"Tid...?"

Barnet sprang iväg på sockbeklädda små fötter och drog ner ett föremål från den gamla byrån som stod i andra änden av rummet.
Matthew såg inte riktigt vad det var. Men så sprang Ashlee tillbaka till honom och lade föremålet i hans hand.
"Detta här är tid, pappa."

Matthew såg ner på det blanka föremålet som nu låg i hans hand.
Han log.
Det var ett gammalt fickur.
*

Blue Creek Memories #10

*
Pappa Matthew minns:
*
När Ashlee precis hade fyllt 4 år var hela familjen på en stor fest
här i Blue Creek. Vi hade då bara bott här i ett par månader,
så vi kände inte så många än.
Någon gick fram till Ashlee och frågade:
"Vem är din mamma då, lilla vän?"
Ashlee pekade bort mot andra sidan av salen, där Selma (plus flera andra kvinnor stod) och sa:
"My mama is pretty."


(Är hon inte rar, vår lilla Ashlee?)

*

Blue Creek Memories #9

*
Storebror Patrick minns:

Ashlee är en unge som alltid har pratat mycket - och ibland
(särskilt när hon var liten) kunde det bli ganska pinsamt för oss andra...
Som den gången då vi pratade om pappas yrke...
Ashlee (då 6 eller 7 år): Vår farbror Andrew i Georgia är också läkare.
Han tittar på nakna damer.

Inte pinsamt alls... *lol*
(btw, Uncle Andrew är gynekolog.)


Kevin, 8 år, kan också stå för pinsamheterna (just ask Ashlee)

Kevin (då 4 år): Varför har inte mamma snopp som pappa?
Ashlee (då 11 år, lite besvärad, för vi var ute bland folk):
Mamma är ju tjej, du vet. Tjejer har inte snopp.
Kevin: Varför har inte tjejer snopp?
Ashlee: Shhhh! Dom har inte det bara.
Kevin (högre): Men varför har inte tjejer snopp...?!
Ashlee (väldigt generad och sammanbiten): Jag vet inte det Kev...
(Kevin öppnar munnen för att fråga igen, men Ash avbryter)
Ashlee: Jag vet inte! Ta det med Gud! Okej?

(Pappa och jag hade ganska svårt för att hålla oss för skratt...
det gjorde inte Ashlee på bättre humör precis *lol*)


// Patrick Hayden
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 3

*
Familjen Hayden satt ute och åt sin mat.
Ashlee ställde sina vinylfigurer framför sig på bordet och matade dem med pommes frites.
”Får du i dig något själv nu?” skrattade hennes pappa.
Han rufsade om sin lilla dotters svarta hår.
”Ja då.” fnissade Ashlee. ”Ska dricka lite nu.”
Ashlee drog åt sig sin mugg med läsk.
”Gott med läsk, va?” log Selma. ”Skämmer pappa bort er nu när det är sommarlov?”
Patrick nickade.
”Alltid.”
Han såg leende på sin lillasyster. Ashlee höll sin vaxade pappersmugg med båda händerna och drack lite ur det genomskinliga sugröret.
”Extra lyxigt för Ashlee att få läsk.” sa Patrick. ”Hon får ju aldrig det annars.”
”Jag ville ha vatten,” sa Ashlee. ”men jag kunde inte låta bli att säga Sprite.”
Hennes föräldrar och storebror skrattade.
Ashlee strök bort några hårslingor ur ansiktet och såg förvånad på sin familj.
”Vad är så roligt?”
”Vi tyckte att din kommentar var så rolig och gullig.” log Selma.
”Jaha.” sa Ashlee och fortsatte att dricka sin Sprite.
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 2

*
Nu när Ashlee var nästan 5 år var hon inte längre rädd för McDonald’s clown, men hon föredrog Burger Boy-maskoten.
”Han ser ju så snäll och glad ut - då måste man gilla honom!” sa hon när hon pratat med maskoten en stund och kramat den.
”Ja ja.” sa Patrick. ”Jag är hungrig. Kan vi gå in och beställa nu?”
”Ja, nu går vi in och beställer.” sa pappa Matthew.
”Jag vill ha cheeseburger!” sa Ashlee ivrigt. ”Och ketchup och pommes frites!”
”Ta det lugnt.” skrattade Patrick. ”Du ska få mat.”

När Matthew, Selma och barnen kom fram till disken för att beställa fick de en övveraskning.
”Gratulerar!” hojtade killen bakom disken. ”Ni är dagens tjugonde familj!”
”Vad betyder det?” frågade Ashlee.
”Det betyder att ni får valfri desert och ni ungar får ett Burger Boy-paket!”
Killen räckte Patrick och Ashlee varsin färgglad box.
Den innehöll: vit T-shirt med glad tecknad hamburgare på, ritblock och kritor, samt två 15 centimeter höga vinyldockor föreställande den glada hamburgaren och Burger Boy.

Ashlee blev överlycklig.
”Man kan nästan tro att det är min födelsedag idag!” jublade hon.
När hon fick välja en mjukglass till dessert utbrast hon:
”Presenter och ice cream sundae! Vilken dag!”
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 1

*
Juli, 2000

Det var en solig och het sommardag. Matthew och Selma Hayden var på bilresa med Patrick och lilla Ashlee.
De skulle åka ända ner till Georgia, en resa de gjorde varje sommar.
Eftersom resan tog över 20 timmar stannade de flera gånger på vägen så att de kunde sträcka på benen, äta, fika och titta på omgivningarna - och bada om vädret tillät.

Vid lunchtid stannade de till vid en Burger Boy för att få lite mat i magarna.
Som alltid när de kom till Burger Boy hälsade Ashlee på restaurangens maskot, en två meter hög pojke med runt, leende ansikte.
Första gången hon såg Burger Boy var hon drygt två år gammal, då gick hon fram till statyn och omfamnade den.
Sedan hade hon tittat upp på dess glada ansikte och sagt:
”Du är snäll, dig är jag inte rädd för.”

Ronald McDonald’s däremot hade hon blivit livrädd för och vägrade att titta på den långe clownen.
”Nej, han är farlig!” hade hon sagt en gång. ”Ta bort honom!”

Det var ren tur att Ashlee inte fått syn på killen som gick omkring utklädd till Ronald McDonald’s just den dagen och delade ut ballonger.
”Hennes rädsla hade nog inte blivit botad av att få se en levande clown.” hade Patrick senare sagt till sina föräldrar.
Och det hade han nog rätt i.
*

Blue Creek Memories #8

*
Pappa Matthew minns:

Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.

Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter.  Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?

Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.

Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"

Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.

*

Blue Creek Memories #7

Blue Creek. Sommaren 2001

Mamma Selma minns:
Kyle och Ashlee (5 ½ år) & Coral (6 ½ år) 
sitter och tittar på en kattmamma och hennes nyfödda ungar.

CORAL (fascinerad): Vad duktig mamma katt är med sina ungar!
Tänk att hon vet hur man ska göra!

KYLE: Ja, men pappa katt syns inte till nånstans.

ASHLEE: Nej...

(Ash funderar en stund)

ASHLEE: Dom kanske har tagit ut skilsmässa.
*

Blue Creek Memories #6

Georgia, maj 1999
*
Mamma Selma berättar:
*
En vårdag är jag i mataffären och storhandlar med Ashlee, då 3 ½.
Vi ser en pojke, ca 5-6 år, som stirrar på en ganska bastant äldre dam.
Plötsligt utbrister han:
"Oj... Guuuud vilken stor rumpa den tanten har!"
Jag ser att Ashlee också har tittat länge på damen.
"Snälla lilla barn, säg ingenting..." ber jag tyst.
Plötsligt utbrister Ashlee, med hög och klar röst, och pekar på damen:
"Min granne har en precis likadan!"

Gud... tänker jag. Vågar man fråga...?
"Likadan vad då, älskling?" frågar jag.
"Ser du inte det mamma?" säger Ashlee och pekar ivrigare. "Likadan!"
"Likadan vad?" frågar jag.
Alla tittar på oss - naturligtvis nyfikna på vad som ska komma ur flickebarnets mun - och jag känner att det nu börjar bli riktigt pinsamt...
"Oh Lord, Mama..." säger Ashlee, på bred sydstatsdialekt och suckar. "Det ser du väl...? Likadan handväska!"
*

Blue Creek Memories #5

Blue Creek. Oktober 2000.
*
Pappa Matthew berättar:
*
Ashlee, 5 år och storebror Patrick, 14 år, sitter och tittar i en bok som beskriver om hur barn blir till.
Ashlee pekar på en spermie och storskrattar porlande.
"Ha! Tänk om jag hade sett ut så där när jag kom ut...!"
Hon skrattar ännu mer.
"Då skulle ni blivit lite chockade!"
Vi vuxna och Patrick torkar skratt-tårar ur ögonen.
"Ja, det var tur att du inte såg ut så där, Ashie." skrattar Patrick.
"Jaaaa!" säger lilla Ashlee med eftertryck. "Det var verkligen tur att jag kom ut söt!"
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 2)

*
Brent och Jerry och två av deras kompisar försökte hela dagen att provocera Ashlee till att vräka ur sig svordomar och de retade henne för hennes tvångsmässiga beteenden.
Ashlee blev alldeles spänd när hon kämpade för hålla tillbaka sin ilska och OCD.
Mot slutet av skoldagen var Ashlee så spänd och varm att deras lärare var rädd att flickan var sjuk. Hon skickade Ashlee till skolsköterskan.

När Ashlee gick förbi Brent, som satt närmast dörren, väste Brent:
”Lilla papegojaaaan... säg kukhuvud.”
Max, som satt bakom Brent, sträckte sig fram och knuffade till Brent i ryggen.
”Låt Ashlee vara ifred, Brent!” fräste han.
Brent bara flinade.
Ashlee skakade på huvudet för att visa hur patetisk Brent var.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 1)

Blue Creek Junior High School.
Oktober 2007

”Ashlee, säg skithög.” Brent flinade mot Ashlee.
Det enda Brent lyckats lära sig om Tourettes Syndrom var fördomarna; att personer som hade TS ofta svor.
Ashlee hade inte den sortens verbala tics, men det hände att hon ibland härmade det folk sa.
Elaka tungor, både barn och vuxna, brukade säga att Ashlee hade ”Papegoj-sjukan”.

”Säg skithög då, lilla papegojan!” flinade Brent.
Ashlee gav honom en irriterad min.
”Lägg av!” fräste hon.
Hon vände sig om för att gå därifrån, men Brent ställde sig snabbt i vägen för henne.
”Lilla papegojan, säg 'kukhuvud' då.”
Brent och hans kompisar skrattade, de tyckte det var jätteroligt att försöka få Ashlee att säga fula saker.
”Jättemoget.” sa Ashlee och himlade sig. ”Det märks verkligen att ni är tolv och tretton år - verkligen.”
Skolklockan ringde. Rasten var slut.
”Säg det då!” envisades Brent. ”Fort, innan vi måste gå in!”
Ashlee svarade med att visa Brent ett uppsträckt långfinger.
*