Skrivpuff - 14 Augusti 2016 - del 4

*
Denny klättrade upp och ställde sig på det provisoriska bordet, mitt i ett virrvarr av fiskkupor av glas med fiskar som simmade och en del fiskar som aldrig skulle simma mer.
Sedan ropade pojken ut över piren att Win A Goldfish-snubben var en lurendrejare.
Alex följde Dennys exempel och klättrade också upp på brädbordet och varnade pirens besökare för detta spel.
Win A Goldfish-snubben gnisslade tänder av ilska och försökte dra ner pojkarna från bordet.
"Ge er iväg, skitungar!" väste han.
"Inte förrän alla du har lurat får sina pengar tillbaka!" skrek Denny.
"Just det!" instämde Alex.
Pojkarnas uppmaningar fungerade. Snart var båset nästan omringat av upprörda tivolibesökare.

"Vad händer här?"
En kvinna klädd i jeans och en tuff kavaj kom fram till dem.
"Hej, Cathy!" sa Alex och Denny unisont och vinkade.
Cathy var vän med deras föräldrar.
"Hej killar!" sa hon glatt. "Jag tyckte väl att det var era röster jag hörde."
Alex flinade.
"Yep!" sa han och hoppade ner på marken.
Denny hoppade efter.
"Nånting är fishy* i staden Paradise..." sa han med mystisk stämma som förklaring på Cathys fråga.
Cassie fnissade åt hans parafras på Hamlet-citatet ”Something is rotten in the state of Denmark”.
Cathy log.
"Mycket roligt, Denny." sa hon roat och rufsade om pojkens mörkbruna hår. "Men berätta nu vad som händer."
Ungdomarna berättade, ivrigt och ganska upprört, vad som pågick.

Cathy såg länge på Win A Goldfish-snubben och snart lekte ett belåtet litet leende i hennes mungipa.
"Så du är på gång igen? Sa jag inte i höstas att jag skulle arrestera dig om jag nånsin fick se dig i den här stan igen...?"
Cathy höll upp sin polisbricka.
Mannen svalde. Och i nästa sekund gjorde han en ansats att fly.
Men Cathy var snabb. Hon grep mannen och lät sin kollega ta med honom till polisbilen.
"Sådär ja, då var det dags för den där nedriga skurken att slå igen sin verksamhet." sa hon och lät oerhört nöjd över det.
"Yesss!" utbrast Denny och Alex, med en blandning av iver och skadeglädje.
Cathy log brett och lade armen om pojkarna.
"Jaha grabbar, så har ni varit med och fångat skurkar idag då." sa hon stolt.
Denny och Alex skrattade och såg ganska nöjda ut.
Cassie kramade om killarna.
"Ni är såååå awesome!" utbrast hon.
Det tyckte tydligen de övriga tivolibesökarna också. För de jublade och applåderade åt pojkarna.

Skrivpuff - 14 Augusti 2016 - del 3

*
Denny funderade i någon sekund, sedan gick han fram till den lilla flickan och sträckte fram handen mot fisk-påsen.
"Får jag kolla lite på den där?"
Flickan nickade och gav honom påsen.
"Kan du väcka Goldie?" frågade hon förhoppningsfullt.
Denny såg en stund på guldfisken och förstod snabbt att Goldie nog inte skulle vakna mer.
"Jag kommer strax tillbaka." ursäktade han sig och så gick han bort mot båset där alla fiskskålarna stod.
Alex och Cassie följde med honom.
"Pappa," sa lillflickan. "den där söta pojken ska hjälpa min fisk."
Pappan log mot henne. Han hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. Inte än.

Mannen som skötte Win A Goldfish-båset höjde förvånat på ögonbrynen när han fick syn på tonårspojken, som nu sträckte fram en påse med en fisk i mot honom.
"Ja, kan jag hjälpa dig?"
"Den här fisken är död." sa Denny.
Mannen tog emot påsen, såg en stund på fisken och flinade nervöst.
"Död? Nej du grabben, den vilar sig bara."
Denny fnyste skeptiskt.
"Vilar sig...?"
Mannen nickade.
Denny vände sig till Alex och log ett snett litet leende.
"Den där snubben är ju som han i Monthy Pyton-sketchen med den döda papegojan...!"
"Eller hur...!" utbrast Alex och skrattade åt liknelsen.

"Grabbar," sa guldfisk-snubben. "om ni inte ska spela föreslår jag att ni sticker härifrån."
Denny spände blicken i honom.
"Och jag föreslår att du slutar att lura folk." sa han kallt, för nu hade han kollat ner i flera fiskskålar och gjort en ganska sorglig upptäckt.
Flera av fiskarna var döda.

Skrivpuff - 14 Augusti 2016 - del 2

*
Cassie stannade till vid båset där man skulle kasta en ping pong-boll i en fiskskål. Om man lyckades träffa rätt vann man en guldfisk. Ett klassiskt tivoli-spel.
Flera ungar i alla åldrar kastade bollar och hoppades på att vinna ett litet simmande orange husdjur.
Cassie såg dock inte så förtjust ut.
"Jag tycker rätt synd om fiskarna."
Denny nickade instämmande.
"Mmmm... dom lever nog inte ett så kul liv i dom där skålarna. Det är bättre att ha fiskar i ett akvarium, så dom får mer utrymme."

Då fick de syn på en glad liten flicka som just vunnit en guldfisk. Hon höll upp plastpåsen, som var till hälften fylld med vatten, och studerade sin nya vän.
"Pappa... min fisk sover..." sa hon fundersamt efter en stund.
Flickan knackade lätt på påsen för att väcka fisken.
"Eh..." mumlade pappan lite besvärat.
"Kan du väcka honom?" bad flickan och höll fram plastpåsen mot sin far.
Pappan såg nu om möjligt ännu mer besvärad ut.

Skrivpuff - 14 Augusti 2016 - del 1

*
Slå igen

Paradise, California. Våren 2011.

Det så kallade tivolit på Paradise Pier var egentligen ganska oansenligt och hade bara två åkattraktioner, ett pariserhjul och en gammal karusell.
Men på piren fanns det även gott om tivolistånd med spel och många läckra (och sockriga) godsaker att äta, så det var ändå lite av en drömplats för många Paradise-invånare - särskilt barn och ungdomar.

Kompisarna Alex och Denny, samt Alex lillasyster Cassie tyckte mycket om Paradise Pier. För de tre tonåringarna var det en härlig plats att vistas på. En fristad där de för en stund fick glömma allt jobbigt som de tvingats utstå den senaste tiden; mobbning i skolan och andra svåra saker.
Nu hade Cassie famnen full med gosedjur och andra prylar hon hade vunnit i spelstånden. Killarna bar på varsin påse med läsk och tivoli-snacks, som de skulle ta med sig hem.
"Jag tycker att du har vunnit lite få saker, syrran..." sa Alex sarkastiskt och flinade busigt. "ska du inte spela nåt mer?"
Cassie skrattade glatt och puffade lättsamt till sin storebror.
"Sluta vara kaxig och skaffa nåt som jag kan bära allt i istället." log hon.

Det gjorde Alex, som aldrig var sen med att hjälpa sin lillasyster med saker. Han gick in i souvenir-shoppen och köpte en stor färgglad presentkasse åt Cassie.
"Vilken tur jag har, som har världens bästa storebror!" sa Cassie.
Alex log.
"Yep, det har du." sa han, och lät lite kaxigt självsäker, fastän han i själva verket var rörd av sin systers ord.
Cassie skrattade igen och gav honom en kram.

Skrivpuff - 26 April 2015

*
Intim

Paradise, California. Våren 2011.

Denny

Alla sa att jag var så modig när jag berättade för mina föräldrar och poliserna vad jag varit med om. Och alla sa att det var så bra gjort att anmäla förövarna.
Nja, inte riktigt alla... Inte de som var anklagade.
Att anklaga folk för övergrepp var riskfyllt. Och dessutom råkade den senaste personen jag anklagat vara polis i vår lilla stad.
Varje gång jag gick ensam någonstans var jag noga med att se mig omkring, ifall jag var förföljd.
Men trots att jag var vaksam måste jag ha missat honom, för en sen eftermiddag kände jag plötsligt hans starka armar om mig.
"Så du bestämde dig för att skvallra trots allt...?" sa han.
Jag såg ett leende leka i hans ansikte, men han var inte så värst glad.
"Sa jag inte åt dig att hålla tyst?"
Jag svalde hårt. Jo, han hade sagt det. Men jag hade "skvallrat" ändå.
Min vän Cheryl hade rätt; jag lever farligt.

Den starka polismannen höll om mig, som en kram. Men även om det kändes intimt var det sannerligen ingen ömhetsbetygelse. 
Han ville se till att jag inte kunde springa iväg.
"Ta tillbaka dina anklagelser, Denny." nästan väste han. "För du vill väl inte att det ska hända Cathy något..."
Jag svalde hårt igen. Cathy var en av hans kollegor och en god vän till min familj.
"Du rör inte Cathy!" morrade jag.
Han skrockade ondskefullt.
"Det är upp till dig." sa han.
Sedan började han muddra min kropp, utanpå kläderna visserligen - men ändå, hans händer var överallt.
Jag kved av obehag och försökte skruva mig ur hans grepp.
"Lugn, jag ska bara se om du har nåt på dig."
Jag visste att han inte bara kollade efter narkotika, det var även hans drifter som styrde. Han flämtade tyngre och tyngre när hans händer rörde sig över hela mig och jag hade känt hans reaktion när han kramade mig förut.

"Har du nåt på dig?" frågade han.
"Nej!" fräste jag och var djupt tacksam för att jag inte hade en joint i byxfickan den här dagen.
Jag rökte väldigt sällan gräs, det var bara ibland, när jag måste bedöva mina mörka tankar som jag gjorde det.
Han visste inte om att jag rökte på ibland, han bara chansade. 
Kanske ville han försöka sätta dit mig för något, förstöra min trovärdighet?
När han var klar med muddrandet såg han mig rakt i ögonen och flinade och så gjorde han en ansats att knäppa upp mina byxor.
Då slet jag mig lös och sprang det fortaste jag kunde.
Jag stannade inte förrän jag var framme vid den vackra innergården vid det lilla lägenhetshetskomplexet där min storasyster bodde.
Flämtande tog jag två doser av min astmamedicin och gick fram till hennes ytterdörr.

"Nämen hej, Denny! Cordelia är inte hemma än."
Jag såg upp mot den äldre mannen, syrrans granne, som stod utanför sin lägenhet en trappa upp.
"En chansning bara." sa jag och suckade bedrövat.
Den snälla mannens (lika snälla) fru såg bekymrat på mig.
"Lilla raring... vad har hänt? Du ser ut som du har djävulen efter dig..."
Ja du, bra jäkla nära... tänkte jag.
Den gamla damen sträckte ut en hand mot mig.
"Kom upp till oss en stund, lilla gubben."
Jag gick uppför trappan som ledde till deras lilla loftgång och hälsades av en varm kram från damen.
"Söta lilla Denny, du ser helt slut ut... kom in och drick lite läsk och vila lite."
Jag tackade för det fantastiska gamla parets vänlighet och följde med dem in.
Först nu vågade jag andas ut.
"Här hos oss är du trygg." sa damen och strök mig över håret.
Jag log och nickade mot henne.
Jag kände mig verkligen trygg här.

SkrivPuff - 17/1 2015 - Blodigt allvar - 2

*
När Hank tog tag om mina axlar och började skaka om mig knuffade jag undan honom.
"För helvete Hank!" röt jag. "Jag kunde inte ljuga för Cathy!"
Cathy är en polis vi känner. Hon är världens coolaste och schysstaste.
För mig och min bästa vän Alex är hon som en familjemedlem.
Men Hank hatar alla snutar.
Han blängde argt på mig igen.
"Lilla jävla skvallrande rått-unge..." väste han.
"Tro mig, jag försökte verkligen." mumlade jag och satte mig ner i gräset.
"Men det går inte att ljuga för henne... Dessutom hade dom ju bevis - alla bilder."
Jag suckade tungt och tryckte händerna mot min blödande näsa.

Mitt huvud började bulta. Det berodde inte bara på slaget, utan även på minnena från sommarlägret.
Fan också! Jag ville inte ständigt påminnas om allt det där mörka - det gjorde mig illamående och jag kände mig äckllig...
Jag försökte glömma, men det var stört omöjligt.

"Du tror väl inte att jag ville berätta...?" sa jag efter någon minut. "Det ville inte Alex heller. Vi ville ju inte att nån skulle få reda på vad som hände oss på sommarlägret...!"
Jag stirrade ner på min T-shirt och mina jeans, som hade fått röda fläckar.
Lite blod rann ner i svalget på mig. Äckligt! Jag spottade ut det i gräset.
Sedan reste jag mig på darrande ben och gick hemåt.
"Rått-unge!" ropade Hank efter mig.
"Dra åt helvete!" kontrade jag.
Scott, som gått i fatt mig, flinade och gjorde tummen upp mot mig.
Sedan lade han armen om mina axlar.
"Gör den mycket ont, näsan?" frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Det börjar kännas rätt så bedövat." muttrade jag.
"Hank är en idiot." sa Scott.
"Ja, jag vet."

---

Skrivpuff - 20 Augusti 2014

*
Förbjuda

Paradise, California. Våren 2011

"Jag förbjuder dig att träffa honom, Nora!"
17-åriga Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie vaknade upp till styvfaderns arga stämma.
Sömndruckna och oroliga kom syskonen ut från sina rum. De gick mot köket där deras mamma satt på en köksstol.
"Vad händer?" frågade Alex, rösten hes efter sömnen och lite grötig på grund av rädd-klumpen i halsen.
Nora drog sina barn intill sig och höll om dem.
"Darryl vill inte att jag ska träffa Keith idag." sa hon så lugnt hon förmådde.
"Vill...?" spottade Darryl ur sig. "Jag sa att jag förbjuder dig! Du ska inte träffa andra män!"
Nora suckade trött.
"Men snälla du, var inte så oresonlig. Jag ska bara äta lunch med Keith, inget annat. Han är barnens gudfar och har alltid varit en god vän till familjen."
Darryl skrek åt Nora att hon skulle göra som han sa och varnade henne för att säga emot honom.

"Du kan inte förbjuda min mamma att träffa sina vänner!" sa Alex, rösten full av het ilska.
Darryl närmade sig pojken, tog tag om hans överarmar och såg honom stint i ögonen.
"Kom inte här och stick upp mot mig, lilla skitunge! Jag varnar dig..."
Cassie började gråta.
"Släpp honom, du gör honom illa!"
Styvfadern stannade upp i sin "uppfostran" av pojken och tittade på flickan.
"Såja, stumpan... jag bara lär din bror att inte vara så uppkäftig."
"Men han är faktiskt redan skadad..." snyftade Cassie och pekade på Alex vänstra hand och handled som var inlindade i bandage.
Darryl släppte Alex och så klappade han Cassie mjukt på kinden.
"Jag vet det. Du behöver inte vara orolig, jag ska inte röra din brors små skärsår."
Nu skrockade Darryl, nästan hånfullt. Och det såg ut som han fått en ond idé.
Cassie blev livrädd att det var hon som givit honom idéen.
Åh Gud... tänkte hon. nästa gång Darryl tar tag i Alex kommer han att göra det där han är skadad...

"Du Cassie," sa Darryl och log elakt. "tala om för din rara lilla bror här att han är korkad som skär sig själv."
Cassie skyndade snyftande fram till Alex och slog armarna om sin älskade storebrors midja.
"Darryl," sa Alex. "du kan kyssa dig själv i röven."
Det var inte utan risk man sa sådana saker till en redan uppretad Darryl. Styvfadern var ganska stor och stark och Alex var liten, lätt och tanig.
Nu fick pojken bråttom att hämta kläder i sitt rum och sedan skyndade han in badrummet där han låste in sig.
Han kände sig som en ynklig liten fegis, trots att han innerst inne visste att detta var för hans eget bästa. Genom att låsa in sig var han ju trygg tills Darryl gick ut på jobbsökaruppdrag.

* * *

En timme senare var Darryl ute och Nora och hennes älskade barn kunde andas ut.
Nästan illafall... Lille Alex var yr av alla mörka tankar som tumlade runt i huvudet på honom.
"Mamma, du kan inte bo med honom längre." sa Alex.
Han funderade på hur många gånger han yttrat just dem orden. Utan resultat.
"När Darryl dricker mycket blir han ju helt sjuk i huvudet..."
Pojkens ögon blev blanka av oroliga tårar.
"Tänk om han dödar dig...! Sånt läser man ju om hela tiden."
Nora log blekt.
"Du läser för mycket, min älskling." sa hon och kramade Alex.
Alex drog sig ur sin mors omfamning.
"Jag menar allvar mamma!" nästan skrek han. "Fattar inte du att Darryl kan bli farlig!"

Nora drog in honom i famnen igen. Hon strök honom över ryggen för att lugna honom.
"Jag vet att du menar allvar, älskade unge. Och jag ska lämna Darryl, men just nu är allt väldigt komplicerat."
"No shit Sherlock..." muttrade Alex torrt.
"Senare ska jag förklara vad jag menar med att saker och ting är komplicerade." lovade Nora. "Men nu tycker jag vi lägger alla tråkigheter bakom oss för en stund och så går vi ut och äter frukost."
Hon kysste sin son på pannan och så drog hon även in Cassie i sin famn.
Barnen slappnade äntligen av. Det kändes bra att vara ensamma med mamma.
Alex ilska rann av honom och han kände sig lite bättre till mods nu (även om mammas löfte om att lämna "skithögen" Darryl var en aning vagt - som vanligt).

"Vet ni hur mycket jag älskar er två?" sa Nora.
Alex ryckte truligt på axlarna.
"Till månen och tillbaka, typ...?"
Nu kunde inte Nora låta bli att skratta varmt. Alex var så söt när han var på det här truliga humöret.
"Ja, lilla gubbe. Jag älskar er till månen och tillbaka... typ."
Cassie fnissade och Alex kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag visste väl det." sa han.
Både Nora och Cassie kramade honom tills han blev alldeles blyg av alla ömhetsbetygelser.
"Tjejer..." muttrade han, lika truligt som förut. "Dom ska bara kramas och pussas hela tiden."
Lillasyster Cassie rufsade om i hans hår.
"Brorsan, ska jag ringa Holly, så du får ännu fler pussar och kramar...?" sa hon, retsamt, men kärleksfullt.
Alex log och rodnade lite. Holly var hans bästa vän och stora kärlek.
"Nä, nu går vi och käkar frukost." sa han bestämt. "Jag är hungrig som en varg."

Den lilla familjen gick till en mysig liten restaurang inne i stan och åt frukost.
När de var mätta och belåtna tog de en långpromenad ända ner till hamnen. Sedan gick de upp till stan igen och tog en liten shoppingrunda.
De åt en sen lunch, med barnens gudfar Keith (trots Darryls förbud mot det) och Noras goda vän Cathy. De hade så trevligt och roligt tillsammans, pratade och skrattade mycket.
Darryl och hans vredesutbrott var långtifrån bortglömda, men varken Nora, Alex eller Cassie ägnade honom en tanke på hela dagen. Och det var skönt.

"Är du okej?" viskade Cassie till Alex när de väntade på att få in sin lunch.
Alex nickade.
"Nu är jag det."
Pojken gned sig diskret på ena överarmen, men slutade tvärt och sträckte sig istället efter brödkorgen när Cathy tittade åt hans håll.
"Hur är det sötnos?" skrattade Cathy mjukt. "Hungrig?"
Alex nickade ivrigt.
"Det han äter fastnar ju liksom inte." log Nora och petade retsamt sin son i revbenen som kändes tydligt genom hans T-shirt. "Eller hur, Alex? Du skulle kunna äta tio gånger om dagen och ändå inte gå upp ett gram."
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Du är verkligen jätteskojig, morsan."
Cathy lade armen om honom.
"Och du är jättefin, gullunge. Och det är din syster också. Er mor ska tacka sin lyckostjärna för att hon har två så fina ungar."
Nora såg tårögt på sina fina ungar.
"Jag tackar min lyckostjärna varje kväll."
Cassie log ömt.
Alex flinade.
"Jaha ja... nu ska ni bli så där sentimentala igen..."
"Skratta du," sa Nora. "men du ska veta att du och Cassie är dom dyraste gåvorna jag nånsin har fått."
Alex nickade.
"Jag vet det, mamma."
Pojkens röst var full av ömhet.

---

Klicka på bilden för att se en större version

Alex hemlighet (del 5)

*
Nora höll om pojken hårdare och kramade honom.
"Du behöver inte berätta mer nu, älskling." sa Nora mjukt. "Bara sitt här, så att jag får krama och trösta dig lite..."
Alex sjönk ihop i sin mammas famn och lät henne krama och stryka honom över håret.
Nora grät.
"Jag skulle aldrig ha låtit dig gå till fritidsgården, till honom... Om jag hade varit en bättre mamma hade det här aldrig hänt... Då hade det där äcklet aldrig fått göra dig illa..."
"Du får inte klandra dig själv för det här, Nora." sa Joanne. "Det finns bara en som bär skuld, och den mannen ska åka in i fängelse nu."
Alex kramade Nora.
"Det är inte ditt fel mamma, säg inte så."
"Nej, det är absolut inte ditt fel." sa Joanne.
Hon kramade om Nora och sedan höll hon om Alex.
Cathy tänkte att pojken hade tur som hade en så fin och trygg familj. Han skulle få mycket stöd från dem.

Just då kom Martin och Maxine hem från sjukhuset.
Maxine såg trött och blek ut, men var glad över att vara hemma. Hon såg oroligt på Cathy och sedan på Alex som satt uppkrupen i soffan.
"Vad gör Cathy här? Vad har hänt...?!" frågade hon förskräckt.
Maxine pressade sig ner mellan Alex och Joanne.
"Alex... är du okej?"
Alex såg på sin syster och skakade på huvudet.
"Du vet när vi var på sjukhuset hos dig häromdagen, och du märkte att det var nåt jag inte ville berätta...?" sa han.
Maxine nickade.
"Jag ljög lite..." mumlade Alex.
Maxine strök sin bror mjukt över kinden. Han var brännhet.
"Jag visste att du ljög..." sa Maxine. "Märkte det på dig. Vad har hänt?"
"Det hände när jag var 12..." sa Alex. "Du vet på den tiden när jag brukade hänga på Paradise Recreation Center."
Maxine stirrade på honom.
"Var det nån som gjorde dig illa...?"
Alex kved och nickade sakta.
Maxine drog in honom i sin famn och strök honom över håret.
"Herregud... min fina lilla bror... Har du gått och burit på det i fem år...?"
Alex kved igen och nickade. Han såg gråblek ut i ansiktet nu.
"Jag mår illa..." sa han kvävt.
Joanne reste sig snabbt och drog försiktigt upp Alex ur soffan.
"Kom älskling, jag hjälper dig till badrummet."

Maxines ögon fylldes med tårar och hon knöt nävarna.
"Åh Gud vad jag vill döda den som har gjort Alex illa...!" sa hon.
Cathy lade armen om Maxines axlar.
"Vi ska se till att mannen får ett rejält straff, det lovar jag."
"Vill döda honom iallafall..." mumlade Maxine.

Alex hemlighet (del 4)

Alex hemlighet är fortsättning på skriv-puffarna från
17/8 (del 1), 18/8 (del 2) & 19/8 (del 3)

Sun City, CA. Våren 2011

"Måste jag vittna i rätten?" frågade Alex.
Pojken satt mellan Nora och Joanne i soffan hemma hos Joanne och Martin och petade nervöst på sitt klockarmband.
"Du måste inte." sa polisen Cathy. "Jag kan inte tvinga dig, men om fler av er som blev utsatta vittnar, kan vi lättare sätta dit förövaren."
Alex suckade.
"Men jag minns inte så mycket..."
Cathy drog fram en köksstol mot soffan och satte sig mittemot Alex.
"Är du säker på det, vännen...?"
Alex svarade inte. Han bet ihop käkarna och stirrade ner på mattan.
Nora strök Alex över ryggen.
"Älskling, hur mycket minns du?"
Alex ryckte på axlarna.
"Ibland var vi flera där och ibland var det bara jag och... han..."
Pojken skruvade lite på sig av obehag. Det märktes tydligt att han mindes mycket mer än han ville säga.

"Häromdagen nämnde du att han drogade dig." sa Cathy. "Kan du berätta lite om det?"
"Han la nåt i läsk, så man blev lite dåsigt. Man var liksom bara vaken till hälften..."
Cathy nickade.
"Hände detta fler gånger?"
Alex nickade.
"Berätta mer." bad Cathy.
Alex drog efter andan.
"Första gången så... klädde han av mig, andra gånger ville han av vi skulle klä av oss själva, medan han tittade på. Och så tog han bilder."
Alex kröp ihop i soffan. Han böjde ner huvudet och drog upp knäna till hakan.
Cathy tänkte att det var som ett beskydd, som när en igelkott rullar ihop sig till en boll.
"Det var allt." tillade Alex snabbt.
"Du är verkligen modig som berättar allt det här." sa Cathy.
"Jag ville inte var med på dom där bilderna eller filmerna...!" mumlade Alex utan att titta upp.

De vuxna såg på varandra. Hade han sagt filmer också...?
"Sa du filmer, Alex?" sa Cathy. "Filmade han er...?"
Alex tittade snabbt upp. Han rodnade häftigt.
"Bilder." sa pojken snabbt.
Han blev alldeles stel i kroppen när han insåg att han avslöjat det han inte vill berätta.
"Jag sa bilder!"
"Du sa bilder och filmer, vännen." sa Cathy mjukt.
Alex ansikte blev ännu varmare och han skakade häftigt på huvudet.
Nora höll om sin skakande son.
"Jag vill inte prata mer!" sa Alex.
Han försökte resa sig för att rusa upp på sitt rum.
Som han brukar göra när han är upprörd, tänkte Joanne.
"Jag vill inte komma ihåg eller prata om det här! Fattar ni inte det!" skrek Alex.

Skrivpuff - 17 augusti 2011

Skriv om att förhöra.

Paradise, California. Våren 2011

Alex

Jag stannade till i dörröppningen när jag såg mamma sitta vid köksbordet och prata med en kvinnlig polis.
Det var Cathy, en polis som vi känner, men eftersom Cathy nu bar uniform, förstod jag att hon inte var där för att ta en fika...
"Hej Alex!" hälsade Cathy.
Hon log mot mig, men något ångestladdat dolde hennes glädje.
"Vad har hänt frågade jag? Är det nåt med Cassie...?"
Tanken på att något hänt min lillasyster gjorde mig skakig och illamående.
Polisen skakade på huvudet.
"Det är ingen fara med Cassie. Det jag är här för handlar om dig."
"Mig. Vad har jag gjort...?"
"Du har inte gjort något älskling." sa mamma. "Kan du sätta dig här lite, vi måste prata om något."
Hon klappade med handen på en av stolarna.
Mamma lät så konstig. Liksom ledsen, förfärad och äcklad på samma gång.
Jag satte mig sakta ner. Då fick jag syn på dem, fotografierna.
De låg på bordet framför Cathy och mamma höll ett av dem i handen.
"Vad är det där för bilder...?" frågade jag.
Precis när jag ställt frågan insåg jag vilken bild mamma höll i och vilka de andra bilderna var.
Ångesten slog sin stora klibbiga knytnäve i magen på mig. Jag började bli skakig och yr.
I fem år, sedan jag var 12, hade jag försökt glömma bort de där bilderna och allt som hände i samband med fotosessionen.
Jag ville inte att någon skulle få veta! Men nu hade burken öppnats och det var maskar överallt, som ordspråket* säger.

Jag slet fotografiet ur mammas hand och de som låg på bordet vände jag på, så att baksidan hamnade uppåt. Ville inte att de skulle se mig så där.
Det hade de i och för sig redan gjort - men man handlar inte alltid rationellt när man är chockad och upprörd.
"Alex, du kan väl berätta om när det här hände?" frågade Cathy.
Jag reste mig från stolen och skakade på huvudet.
"Det är viktigt raring." sa Cathy mjukt. "Ju mer du berättar desto lättare blir det att sätta dit kräket som gjort detta med dig."
Jag svalde grötigt.
"Jag... jag minns ingenting..." sa jag och hoppades att hon inte genomskådade min lögn. "Jag var drogad."

Mamma började gråta.
Jag hade sagt för mycket. Jag ville ju inte att någon skulle veta vad som hänt de där gångerna!
I ett dåligt försök att inte avslöja något blev jag arg istället.
"Jag tänker inte bli förhörd!" skrek jag och störtade ut ur huset.



Nora

Jag gick ut och hittade Alex på trappan.
Han satt uppkrupen, med armarna om benen och hakan lutad mot knäna.
Jag höll om min älskade pojke och strök honom över ryggen.
Han var stel som en pinne och skakade lite.
"Min älskling... varför har du inte berättat något för mig...?"
Alex bara kved.
"Kan inte berätta..." nästan viskade han. "Då får ju alla veta..."

* Open a can of worms = att skapa en situation som kommer att 
orsaka problem eller vara obehaglig/otrevlig