Skrivpuff - 26 oktober 2015

*
Ta med

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011

"Jag önskar att du kunde ta mig med när du flyttar över till Sun City High..."
Marissa ser så övergiven och ledsen ut att Cassie nästan börjar gråta.
"Det önskar jag med." säger hon.
Sedan suckar hon och tillägger:
"Fast det är ju inte säkert att jag får byta skola. Det verkar ju inte hända nåt direkt..."
Flickorna sitter tysta en stund.
Ett gäng rosaklädda tjejer går förbi dem i korridoren. De sneglar på Cassie och Marissa, viskar och fnissar lite.
"Vad gör ni?" frågar en av de rosaklädda.
Rösten är bedrägligt sirapslen och leendet är inte precis vänligt.
Cassie tänker först att hon inte ska svara. Pink Girls Club-tjejerna vill ju egentligen inte veta - de vill bara göra narr av det hon säger.

Men Cassie vill inte verka arrogant, så hon säger bara:
"Vi väntar på att lektionen ska börja."
Rösten svajar lite och hon blickar ner på sin skrivbok, hennes diktbok, som hon håller i handen.
Ingen härmar henne med löjliga röster, så där som de brukar göra, och Cassie känner sig lite lättad.

Pink Girls Club-tjejerna får syn på Cassies diktbok.

"Vad är det för bok?" frågar Sabrina.

Cassie trycker boken mot sig, som för att skydda den.

"En anteckningsbok bara." mumlar hon.

"'En anteckningsbok bara'." härmar Hilary.
Där kom det... tänker Cassie och suckar tungt.

Och nu hörs nya små fniss från Pink Girls Club-tjejerna.

Fniss-ljuden skär som små elaka nålar i Cassie och Marissa.

Varför håller dom på så här hela tiden...? tänker Cassie. Vad har vi gjort dom...?
Hon tror att hon vet svaret.
För att vi är vi. Det räcker uppenbarligen som anledning för The Pink Girls Club.
Klumpen i halsen gör ont. Men Cassie vill inte börja gråta.
Inte här och nu.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 4

*
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."

Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."

Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.

Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 3

*
När Cassies mobiltelefon ringde en stund senare spratt hon till. Hon såg på displayen och blev exalterad.
"Det är Marissa!" utbrast hon och skyndade sig att svara.
Holly och Alex lämnade rummet för att låta henne prata med sin vän ifred.
"Marissa! Hur är det med dig?" frågade Cassie.
Marissa suckade tyst. Det hördes att hon också hade gråtit.
"Jag är så ledsen att jag inte har svarat på dina meddelanden. Jag uppskattar dom verkligen, men allt har varit så tungt på sistone bara..."
Cassie sa att hon förstod henne och hon sa att Marissa inte behövde be om ursäkt.
"Jag var så orolig bara. Och nu är jag så glad att höra din röst."

Flickorna pratade länge om allt som hänt dem den senaste tiden.
Sedan berättade Marissa att hon skulle få hemundervisning ett tag.
Cassie berättade då att det var samma sak för henne.
"Jag saknar dig." sa Marissa. "Kan vi inte ses i morgon?"
"Jo, gärna!" svarade Cassie och log. "Jag saknar dig också."
Flickorna bestämde tid och plats och sedan pratade de lite till, om allt mellan himmel och jord.

När de avslutat samtalet kände sig Cassie mycket bättre till mods.
Nu visste hon att hennes kära vän mådde bra, efter omständigheterna.
Alex och Holly hade gått ner i köket, där de gjorde i ordning ett litet mellanmål bestående av hallon-smoothie och oatmeal cookies.
Alex såg länge på sin lillasyster.
"Är du okej?" frågade han.
Cassie slog armarna om sin brors midja.
"Ja, jag mår bättre nu. Det var skönt att prata med Marissa. Och det var skönt att prata med er."
"Bra." sa Alex och log.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 2

*
Cassies storebror Alex såg bekymrat på henne.
"Vad är det, syrran?"
Alex bästa vän Holly lade armen om Cassie.
"Har det hänt nåt, hjärtat? Är det skolan igen?"
Cassie började gråta.
Hon ville inte, men hon kunde inte hålla inne med alla känslor längre.
"Pink Girls Club-tjejerna... Dom ger sig aldrig. Och nu har inte Marissa varit i skolan på en vecka..."
Cassie snyftade och kände sig hemskt osammanhängande.
Hon bad om ursäkt för det, men både Alex och Holly tycktes förstå henne.
"Be inte om ursäkt." sa Alex. "Kom hit, syrran."
Alex höll om Cassie. Det gjorde Holly också.
Och så satt alla tre länge på Hollys säng och lät Cassie gråta ut ordentligt.

När Cassie hade lugnat sig lite kunde hon berätta mer om vad som hänt i skolan och hon sa att hon inte ville gå dit mer.
"Då ska du inte göra det." sa Alex bestämt. "Du kan vara home schooled tills din skola fattar att det är bättre för dig att byta skola."
Holly nickade instämmande.
"Ja, prata med din mamma om det Cass." sa hon och strök bort en tår från Cassies kind. "Din mamma är ju klok och förstående."
Cassie log och nickade.
"Jag ska fråga henne om jag får bli home schooled."
Alex gav sin lillasyster en hård kram.
"Du vet att mamma är på din sida, Cassiebear."

Cassie började gråta igen.
Den här gången för att Alex och Holly alltid var så gulliga mot henne.
"Tack för att ni bryr er om mig." sa hon.
Alex log.
"Det är väl klart att vi gör. Vi älskar ju dig."
"Awww... finaste brorsan." sa Cassie ömt och höll om Alex.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 1

*

Trappa

Sun City, California. Våren 2011.

13-åriga Cassie Spencer hade haft en jobbig dag i skolan.
Hela dagen hade hon hållit inne med alla sina känslor, så att hennes mobbare inte skulle få ännu en anledning att retas. Det verkade glädja dem om hon började gråta.
Idag hade hon (bland annat) fått höra att hon var konstig och onormal för att hon hade två familjer (en biologisk och en fosterfamilj).
Detta var inte det värsta de gjort mot henne, men den senaste tiden hade mobbningen trappats upp och Cassie hade fått nog.

Dessutom var hon orolig för kompisen Marissa, som var mobbad av samma tjejgäng.
Marissa hade inte varit i skolan på flera dagar och Cassie var rädd att hon var benägen att göra något drastiskt...
Hon hade sänt flera textmeddelanden till Marissa, och hon hade ringt, men hade ännu inte fått något svar.
Cassie suckade tungt.

Skrivpuff - 5 April 2015

*
Bäva

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Det var med viss bävan Cassie Spencer drog upp skolporten och klev in i sin korridor.
Flickan såg sig om efter tjejerna i Pink Girls Club, hennes populära klasskamrater som alltid klädde sig i rosa kläder.
I hennes mage hade en otäck klump vid namn "Oro" vaknat. För var dag som gick blev Cassie alltmer nervös på grund av mobbarna.
Sabrina och Hilary och de andra Pink Girls Club-tjejerna hade blivit värre och elakare. De gillade att viska bakom ryggen på sina utvalda och tycktes njuta av att håna och trakassera dem.
Cassie och hennes vän Marissa var två av de mobbade eleverna som råkade allra värst ut. Flickorna kunde bli retade för allt möjligt: de hade från "fel" sorts kläder, de var inte lika coola och utvecklade som de andra tjejerna.

Cassie blev även retad för att hennes familj inte var en "kärnfamilj", som de flesta andra i den idylliska lilla staden.
Många tyckte tydligen att det var märkligt och rentav fel att Cassie och hennes bror Alex utöver mamma och styvfar hade en extrafamilj, bestående av fosterföräldrar och fostersyskon.
Inte nog med detta blev Cassie ofta utstött och pikad för att hennes och Alex biologiska far var död.
Cassie var en känslig och sårbar 13-åring och hon hade ofta svårt att hålla inne med sina känslor, särskilt med gråten. Därför var hon extra tacksam att ge sig på.

Nu syntes inga Pink Girls Club-tjejer till i korridoren.
Cassie antog att de inte hade kommit än. Klockan var bara 8:45, det var femton minuter kvar tills dagens första lektion började.
Eller så sitter de redan i klassrummet... tänkte flickan. Jag hoppas inte det.
Det var jobbigare att gå in i klassrummet när plågoandarna redan fanns där och kunde stirra och fnissa åt henne.
Med en nervös suck öppnade Cassie sitt gula skåp och plockade fram allt som behövdes till lektionen. 
Hon skulle just gå mot klassrummet när hon mindes att hon hade sin ljungfärgade kofta på sig. Inte bra... 
Ljung var visserligen inte baby-rosa, men ändå en slags rosa och därmed farligt nära färgen som bara Pink Girls Club-tjejerna fick bära.
Cassie drog av sig koftan och slängde in den i sitt skåp. Hon stängde snabbt skåpsdörren och låste.
Jag kan åtminstone hindra dem från att skälla ut mig för att bära "deras" kära färg... tänkte hon.

Cassie skyndade sig till klassrummet, kikade in och andades ut. 
Och den här morgonen hade hon tur. Varken Sabrina eller Hilary, eller deras rosa väninnor, hade anlänt än.
Läraren log mot Cassie när hon slank ner vid sin bänk.
"God morgon, Cassidy."
"God morgon, Mrs. Waters." sa Cassie tyst och log mot sin vänliga lärare.
Flera elever strömmade in i klassrummet och Cassie sken upp som en sol när hon fick syn på sina vänner Mara och Finn.
Åh, vad skönt att de är här idag!
Nu behövde hon inte känna sig riktigt så ängslig längre. Finn och Mara var alltid ett stort stöd för henne, i vått och torrt.

Pink Girls Club-tjejerna kom insläntrande i klassrummet klockan 9:03.
Hilary och Sabrina såg på Cassie och fnissade och viskade, som de nästan alltid gjorde.
"Hon har rosa skor...!" flämt-viskade Sabrina.
Cassie såg ner på sina nya rosa Converse.
Åh nej... varför tog jag dem på mig till skolan. Dumt...
"Pink Girls-töntarna äger inte färgen rosa, Cass..." viskade Finn uppmuntrande och kramade Cassies hand. "Och dina skor är snygga."
Cassie log mot Finn och rodnade lite. Sedan suckade hon åt sina belackare.
Mrs. Waters sucakde också åt Pink Girls Club-tjejerna.
"Flickor, ni är sena. När man är sen ber man om ursäkt och så sätter man sig på sin plats, utan att utmärka sig alltför mycket."
De rosaklädda mumlade ett "förlåt att vi är sena" och satte sig slokörade ner på sina platser.
Finn och Mara flinade glatt åt att de snobbiga mobbarna blev "tillplattade". 
Cassie visade inte sin skadeglädje lika tydligt, men hon kände sig väldigt nöjd.
Idag kanske blir en bra dag ändå... tänkte hon. Jag hoppas det i alla fall.