*
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."
Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."
Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.
Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."
Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."
Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.
Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar