”Piss-ungen”

*
En början: #844
Tack fina Anitha för din ”börja”! :) 

Någonstans i en liten svensk småstad. Juni 1975

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak.
"Där fick du, dumma unge.” mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt…” sa Petra och ställde upp cykeln.
”Näe.” sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel?” viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

Maria himlade med ögonen, så överdrivet mycket att Petra nästan trodde att ögongloberna skulle försvinna in i skallen på henne.
”Näe… han är dum i huvudet, det vet du väl.” förklarade Maria. ”Han fattar ju ingenting och det är hans fel att lektionerna tar så lång tid.”
Nu var det Petras tur att himla med ögonen och hon suckade djupt.
”Tim är inte dum i huvudet! Det är väl inte hans fel att han tycker att skolan är svår?”
Maria fnyste.
”Snälla nån… han är ju efterbliven. Och han luktar illa.”
Nu kokade Petra av ilska.
”Näe, vet du vad…!” fräste hon. ”Undrar just vem det är som är dum här…"
Petra tillade:
"Och du är så elak, så jag vill inte vara vän med dig mera!”

Maria verkade inte bry sig om kompisens arga ord. Hon hade nu fått syn på en mager liten gestalt i slitna kläder borta vid cykelställen.
Med ett stort flin i ansiktet och bestämda steg gick hon fram till pojken.
”Varför har du en sån där ful blå cykel, stinkis?” sa hon i riktigt försmädlig ton.
Pojken svarade inte. Han bara tog sin gamla cykel och ledde den medan han gick bort mot skolgrindarna.
”Ajöss piss-unge!” ropade Maria efter honom.
Tim skyndade sig bort från skolgården. Han ville inte att någon skulle se att han grät.

* * *

På bron över ån stannade Tim och såg ner i vattnet. Det ilade i magen och hans fingrar kramade broräcket.
Ingen kommer att sakna mig och min cykel om vi försvinner ner där… Jag är ju bara en piss-unge…
Han slängde ner cykeln först. Den lands med ett stort plask och sjönk.
Ännu en snyftning riste pojkens kropp.
Snart följer jag efter.
Men just som han samlade mod för att klättra över broräcket kände han en varm hand på sin.
”Tim, vill du gå och äta glass?” frågade flickan som nu stod intill honom.
”Jag… jag har inga pengar…” sa Tim skamset och såg ner i vattnet igen.
Petra tog milt tag om hans axlar och vred honom mot sig.
”Men det har jag.” sa hon och log sitt fina leende. ”Vill du ha glass så bjuder jag såklart.”
Tim snyftade till igen.
”Ingen har bjudit mig på glass förut. Ingen i skolan i alla fall.”
Petras ögon blev blanka och hon bet sig hårt i läppen. Tim undrade om hon också var på väg att börja gråta.
Men istället log hon igen.
”Då är det på tiden!” sa hon.
Och så slog hon armarna om Tim och kramade honom.

* * *

En stund senare gick två små 10-åringar hand i hand mot glasskiosken på torget.
Försommar-solen lyste varmt på barnen och luften var full av glädje.
Nu när Tim gick här med Petra mådde han bra. En känsla han inte var van vid.
Petra var så snäll, det hade hon alltid varit.
När Tim sedan tänkte på en djupa åns vatten ryste han.
”Tim…” sa Petra, eftertänksamt och allvarligt. ”Du får aldrig hoppa från bron. Lova det. Mitt hjärta kommer att gråta för alltid om du dör.”
En tår föll ner på Petras kind.
Tim såg på henne, alldeles storögd.
Åh Petra… fina Petra. Tänk att hon vill vara snäll mot mig - en liten piss-unge…!
Tim samlade mod och tog ett djupt andetag.
Sedan kramade han Petra.
”Jag vill inte att ditt hjärta ska gråta för alltid.” viskade han med en stor gråtklump i halsen.

En regnig höst-morgon

*
En början: #830 
Tack fina Anitha för din ”börja”! :)

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket?” sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det!” ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade.
"Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då.” sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till O’boy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan. 
"Tack, mamma. Du är en ängel."

Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. 
De gjorde alltid så här och han var trött på det. 
Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. 
Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. 
"Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack? Jäkla unge. Alltid samma visa." 
Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.

***

Leo satt kvar inne i garderoben. Det var ganska varmt att sitta där iklädd gummistövlar, galonbyxor och regnjacka. Men om han stannade där kanske han skulle slippa åka till skogen.
När han hörde pappa ropade där utanför tryckte han sig närmare väggen och andades så tyst han kunde. Pappa lät inte glad.
Plötsligt slet garderobsdörren upp och Leo blinkade mot lampskenet och faderns gestalt.
"Du ska komma när jag ropar på dig!" röt pappa.
Leo darrade och kände hur mjukisbyxorna under galonisarna blev blöta.

***

Vera hörde hur Jonas skrek på deras son och hjärtat gjorde dubbla volter när hon sprang fram mot dem.

Jonas höll hårt om Leos överarmar och skakade 6-åringen våldsamt.

Pojken skrek och grät och försökte vrida sig loss.

"Jonas! Sluta!" vrålade Vera.

Men Jonas slutade inte, han blev istället alltmer våldsam mot sin lille son.

Linn stod alldeles stilla och stirrade på sin far och på sin lillebror. Hon bet febrilt på en fingernagel.

Inte förrän Leo såg bedjande på henne slets hon ur sin trans.

Med het beslutsamhet rusade den 14-åriga flickan ut i köket och slet åt sig den största kniv hon kunde hitta.

Jag kunde inte hindra honom från att röra mig... men han ska inte få skada min lillebror...!

Med ett skri av vrede rusade hon fram mot sin far och började hugga med kniven.

Hon hörde hur Leo skrek av skräck, men det hindrade henne inte.

Han ska inte skada nån av oss mer nu!

***

Trots sitt chocktillstånd lyckades Vera agera rationellt. Vad hon ansåg var rationellt, just då i alla fall.

Hon slet kniven ur dotterns hand, såg till att hennes egna fingeravtryck hamnade på den innan hon släppte den i golvet.

Sedan föste hon ut Linn och Leo i bilen och satte sig själv bakom ratten.

"Vi ska åka och hämta hjälp." flämtade hon och kastade en blick på sina två barn som satt i baksätet, tilltufsade, svettiga och alldeles förgråtna.

"Jag dödade pappa...!" sa Linn, som nu verkade helt chockad över vad hon gjort.

"Mamma, jag har kissat på mig..." sa Leo, tyst och skamset.

***

I huset rådde tystad och stillhet.
Jonas låg stilla på golvet, livlös och blodig.
Och alldeles ensam på fönsterbrädan inne i vardagsrummet satt en bortglömd liten krabat: familjens minsting, 2-årige Loke.
Den lille parveln, fortfarande klädd i pyjamas och blöja, tittade ut genom det stora fönstret.
Hans blick följde intresserat regndropparna som slingrade sig ner på glaset.
"Vatten!" sa han, till allt och ingen. "Jengnar!"
Ingen svarade honom, något som han annars var van vid.
Loke kravlade sig ner från fönsterbrädar och vidare ner på stolen han använt som klätter-hjälpmedel. Ta sig ner på golvet var lite svårare, men det gick bra det med.
"Maaaamma!" ropade Loke.
Fortfarande inget svar.
Lilleman tultade ut mot hallen. Hans gångstil var en aning ostadig.
För några månader sedan hade Loke opererats för en elak hjärntumör, vilken hade påverkat hans talförmåga och gång.

Ute i hallen fick Loke syn på pappa. Han låg på golvet.
Det var konstigt, tyckte Loke. Inte kunde man ligga på golvet och vila heller...
"Baba?"
När han inte fick något svar från pappa satte han sig på huk intill den livlösa kroppen.
"Baba sova?" undrade han.
Pojken skakade på huvudet.
"Inte sov!"
Nej, pappa skulle inte ligga här och sova - de skulle ju gå åka till skogen idag, det hade mamma sagt.

Ytterdörren gnällde och två människor klev in i hallen. Poliser.
Loke log som ett solsken, för dessa två kände han ju! Det var Johan och Camilla, kompisar till mamma.
Den lille pojken sträckte ivrigt sig mot Johan, som kom fram och lyfte upp honom.
"Hej Loke." sa Johan Simonsson ömt.
"Baba sova." förklarade Loke och pekade på sin pappas kropp.
Camilla slog handen för munnen och kämpade med både gråten och illamåendet.
Johan tryckte milt pojkens ansikte mot sitt bröst.
Hur mycket Loke förstod av allt som hänt visste inte Johan, men han ville inte att pojken skulle behöva se sin far i detta otäcka skick.
Loke lyfte på huvudet och såg på polismannen med nyfikna och lite undrade ögon.
”Ut?" frågade han. "'kogen?”
"En annan dag ska vi åka till skogen, lilla gubben." sa Johan mjukt. 
Han höll barnet tätt intill sig och smekte lugnande det trassliga, men mjuka rödbruna håret.
2-åringens hasselnöts-bruna ögon var stora och blanka.
Pojken tycktes fundera på vad som försiggick här.
Han stoppade tummen i munnen.

© auzgos / Flickr

Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha: 
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.

•••••••••••••••

Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.

•••••••••••••••

I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.

•••••••••••••••

En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.

•••••••••••••••

En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

•••••••••••••••

Mirakel-flickan

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)

“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska. 

Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen. 
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt. 
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta. 
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…” 
Han skakade på huvudet och log mot mig. 
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”

Jag tog ett steg tillbaka. 
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag. 
Mannen nickade. 
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.” 
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel. 
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”

Aidan mjukt log och tillade: 
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...” 
Jag började gråta. 
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!” 
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade: 
”Flickan här är ett mirakel!” 
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.

Selena & rosen - del 2

*
”Vad är det?” sa Aidan skrattande. ”Trodde du att männen i vita rockar skulle komma och hämta dig eller.”
Selena skrattade också.
”Mmmm… precis, en förstaklass-biljett till isoleringscell och tvångströja.” sa hon.
Sedan grävde hon in fingrarna i Aidans midja och skrockade glatt när han försökte skruva sig ur hennes grepp.
När han äntligen lyckades frigöra sig från Selenas kittlingsattack gick han och satte sig på trappan igen.

Selena slog sig ner intill honom, lade rosen i knät och tittade på den.
”Jag förstår inte…” sa hon. ”Den var ju helt… död. Och nu…”
Aidan log och ryckte på axlarna.
”Du är väl magisk eller nåt.” sa han och pussade Selena på kinden.
Selena smakade på ordet.
Magisk.
Kunde det verkligen vara så?

Selena & rosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Rosen Selena höll i handen liknade inget hon sett förut.
Det såg ut som en sagoros, grandios, vacker och rosa. Märkligt… för när de kom till den här trädgården vid den gamla övergivna herrgården för en stund sedan låg rosen på marken, ensam och vissnad. Men så fort Selena plockat upp blomman blev den frodig och levande igen.
Plötsligt gnistrade det till i rosen, som små diamanter som glittrar i solsken.
Selena gav ifrån sig ett litet skrik och släppte ner den glittrande blomman på gruset.

Hon hörde Aidan skratta roat åt henne.
”Typiskt tjejer att bli rädd för en liten insekt.”
Selena såg leende på honom där han satt på nedersta trappsteget på herrgårdens stentrappa.
”Du, det var faktiskt ingen insekt. Det var…”
Hon hejdade sig. Vad var det egentligen som hade skrämt henne? Hon kunde väl inte säga till de andra att rosen plötsligt hade börjat glittra. Tokigt. Riktigt tokigt.
Hon tog upp rosen igen och stirrade på den. De små glitterdiamanterna glimmade fortfarande.

”Underligt…” muttrade hon.
Aidan reste sig från trappan och kom fram till henne, lade en arm om hennes axlar.
”Vad är underligt?”
Selena visade rosen.
”Ser du något speciellt?”
”Hmmm…” sa Aidan fundersamt och studerade rosen.
Hans ögon blev stora av förvåning.
”Jäklar…!” utbrast han. ”Den glittrar ju…!”
”Du ser det också…?” frågade Selena.
Hon andades ut, började nästan gråta av lättnad.
Jag är inte galen.

Arachnophobia… del 3

*
”Förlåt mig Blue.” viskade Jessica.
Blue nickade.
”Du menade inget illa.” sa han.
Han drog sig generad ur hennes famn och såg på de andra patienterna.
Alla tittade på honom.
Blue suckade.
”Jag är ett sånt jävla freak…!” mumlade han.
Jessica höll hans ansikte mellan sina händer och såg honom djupt i ögonen.
”Det är du inte alls! Säg inte så!”
Hon drog in honom i en kram igen.

Efter mer än en halvtimme kände sig Blue lugnare och kunde sätta sig på sin stol igen.
”Vad kallas fobin du har nu igen?” frågade en tjej.
”Arachnophobia.” svarade Blue.
”Latin?”
Blue skakade på huvudet.
”Grekiska. Men nu pratar vi om nåt annat.” sa han besvärat.
Det kändes fortfarande som om något kröp innanför huden på honom.
De elaka spindel-hallucinationerna var tillbaka och det skulle bli svårt att bli av med dem.

Blue reste sig och gick mot dörren, ryckte i dörrhandtaget.
”Jag kan inte vara här mer.” kved han.
Psykiatern log.
”Du får gå när vi är klara här.” sa han. ”Vi har trettiofem minuter kvar.”
Blue stirrade på den döda spindeln som nu låg på linoleumgolvet. Den stirrade tillbaka.
Jag klarar inte det här… tänkte Blue.

”Det är din tur att prata nu Blue.” sa psykiatern. ”Har du nåt du vill säga?”
Blue nickade.
”Jag måste härifrån - nu.”

Arachnophobia… del 2

*
”Det är bara en fånig spindel.” sa en av patienterna.
Blue såg ändå skakad ut och han började hyperventilera.
”Är du rädd för spindlar Blue?” frågade Jessica.
”Näää, han älskar dom ser du väl.” skrockade någon.
Psykiatern lade en hand på Blues axel.
”Är du okej grabben? Vet du, ibland är det bra att utsätta sig för något man har fobi för, en del botas då.”
”Nej!” skrek Blue.
Tårar steg upp i hans ögon och han rusade bort från cirkeln av stolar mitt på golvet och gick fram till fönstret. Han stirrade ut på sommargrönskan och försökte tänka på något annat än spindlar, trots att det nu började krypa under huden på honom.

En av patienterna tog spindeln från Jessica och gick fram till Blue med den, lade den på fönsterbrädan.
”Hörde du inte vad doktorn sa, Blue?” sa han illvilligt. ”Det är bra att utsätta sig för något man har fobi för.”
”Nej! Ta bort den!” skrek Blue, helt panikslagen nu.
Han gled ner på golvet och där blev han sittande med armarna om huvudet. Han blundade för att slippa se allas blickar.

Jessica skyndade fram till fönstret. Hon sopade ner spindeln på golvet och borstade av händerna.
Sedan satte hon sig intill Blue och slog hon armarna om honom.
”Förlåt vännen. Jag tänkte inte på din fobi. Jag är dum i huvudet. Kan du förlåta mig?”
Blue lade armarna om hennes hals och Jessica hörde att han snyftade lite.
Hon strök honom över det rufsiga, halvlånga håret och höll honom länge i famnen.

Arachnophobia… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

New York. Sommaren 2011.

"Tji fick du ditt ludna äckel", sa Jessica och tryckte ihop den svarta åttabenta spindeln. "Mig skrämmer du inte."
Hon höll spindeln på handflatan och visade stolt upp den. Men de andra väntade otåligt på att gruppterapi-sessionen skulle börja och verkade inte bry sig så mycket om hennes lilla stordåd.
”Okej spindelkvinnan, kan du komma och sätta dig nu?” suckade en av patienterna, en man i 40-årsåldern, spydigt.
”Men kolla då!” sa Jessica. ”Det är ju värsta monstret.”
Mannen suckade igen.
”En helt vanlig jävla spindel… Kom igen när du har dödat en anakonda eller nåt…!”
De andra skrattade.
Men Jessica envisades med att alla skulle kolla på spindeln i hennes hand och några gjorde så - för artighets skull.

”Ta bort den.” hördes en uppskrämd liten röst.
Jessica vände sig om och såg på Blue, institutionens yngste patient.
En söt kille med de blåaste ögon och de längsta ögonfransar Jessica någonsin hade sett på en pojke.
Blue var i 20-årsåldern, men såg lite yngre ut.
Han började skruvade på sig och blicken flackade panikartat nu.
”Ta bort den.” upprepade han.

Fler onda förnimmelser… del 3

*
”Jag tror det var en föraning…” sa Esther grötigt efter en stund.
Nathan nickade.
”Jag är inte galen.” sa Esther med hetta i rösten.
Hennes farbror kramade henne igen.
”Det tror jag inte heller Esther. Vet du vad? Nu åker vi in till stan och äter en tidig frukost. Du behöver få nåt annat att tänka på.”
Esther nickade och reste sig på darriga ben.
Hon gick in i huset, tog en snabb dusch och klädde sig.

En stund senare satte sig hon och farbror Nathan i hans bil och åkte till Lucy’s Diner.
Lucy, kvinnan som ägde stadens diner, sken upp när hon såg dem.
”Nämen titta, här kommer ju två av mina favoritpersoner!” sa hon glatt.
Hon gick fram till Esther och Nathan och gav dem varsin stor kram. Sedan bjöd hon dem på frukost.

”Mår du lite bättre nu?” frågade Nathan när de åt.
Esther nickade och hällde lite lönnsirap över sina pannkakor. Men hon gav sin farbror en ängslig blick.
”Vad är det hjärtat?” sa Nathan.
”Lova mig att vara försiktig.” sa Esther. Det var nästan en viskning. ”Du måste vara försiktig.”
Sedan tillade Esther tyst, nästan ohörbart.
”Dom säger att tiden är inne nu.”

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 2

*
”Esther!”
Nathan Brennan skakade försiktigt sin brorsdotter och såg på henne med oro i blicken.
Esther vaknade upp ur sin drömlika trans och blinkade sömndrucken mot den tidiga morgonens starka solsken.
”Vad gör du här ute hjärtat?” sa Nathan mjukt.
Han hade sett henne när han tittade ut genom sitt sovrumsfönster på husets övervåning en stund tidigare. Genast hade han sprungit ut till henne.
”Hade du en sådan där dröm igen?”
Ända sedan hon var liten hade Esther haft en tendens att hamna i ett sådant här drömliknande tillstånd och ibland gick hon i sömnen.

Esther såg på sin farbror och nickade sakta. Men sedan skakade hon på huvudet.
”Det var inte precis en dröm, det var…”
Rösten bröts och Esther föll i gråt. Hon föll in i sin älskade farbrors famn.
”Det var ingen dröm, farbror Nathan…!”

Nathan höll om henne.
”Så ja ‘baby girl’, allt är bra nu. Jag vet att dina syner är otäcka, men nu är du trygg.”
Han pussade henne på pannan och torkade hennes tårar.
”Vill du berätta vad du såg?”
Esther ruskade häftigt på huvudet och började gråta igen. Nathan höll henne länge i famnen och kände hur hon skakade.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Iowa. Sommaren 2011

Smärtan riste genom mig, och då jag slog upp ögonen insåg jag att någon knutit fast mitt hår i sänggaveln, och dessutom flätat det.
I panik famlade jag med fingrarna i håret för att lösa upp flätorna. Då kände jag inte bara mitt hår, utan också majsblad som blivit flätade till något slags hårband.
Jag slet och lirkade så mycket jag kunde för att få loss bladen och håret. Det var inte lätt, jag såg inte riktigt vad jag gjorde och armarna började värka på grund av det konstiga vinkeln jag var tvungen att hålla dem i medan jag kämpade med att lösa upp flätorna.

Till slut kom jag äntligen loss.
Jag föste ner majsbladen på golvet och såg mig om i mörkret.
Ingen där. Allt var tyst och stilla.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde klev jag ur sängen och smög ner på undervåningen och fortsatte ut på verandan.
Månskenet lyste upp majsfältet och fick allt att se kusligt ut. Jag ryste till och kände mig illa till mods.
Jag skulle just vända och gå in i huset igen när jag hörde knarrande steg i trappan där inne.
Med hjärtat förskräckt bultande sprang jag ner från verandan och ut på fältet.

I ren panik sprang jag rakt in i fågelskrämman. Den kändes kusligt mänsklig och när jag tittade upp i dess ansikte upptäckte jag flämtande av skräck att det var precis vad den var.
När jag såg vem det var skrek jag högt.
Någon tog tag i mig.
”Tiden är inne.” sa en sträv mansröst.
Jag var så rädd att jag inte kunde skrika mer. Jag bara grät.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

En brygga i solskenet

*
Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Iowa. Sommaren 2011

Vågorna kluckade mot den tjärstinkande ekan och ljudet från slagen mot bryggan ekade över viken.
Nathan Brennan lade pustande ner hammaren. Det kanske inte hade varit så smart att välja en sådan här varm till att laga bryggan, men det måste göras.
Han torkade svetten ur pannan med skjortärmen och såg på sin brorsdotter som kom ut på bryggan. Hon var barfota, tygskorna bar hon i handen.
”Var försiktig så du inte trampar på något.” sa Nathan.
Esther log mjukt och nickade. På lätta fötter klev hon över bryggspikar och gamla trasiga brädor fulla med stickor.
Hon satte sig längst ut på bryggan och lät fötterna dingla över vattenytan på den lugna sjön. Solen fick hennes kopparröda hår att skimra som guld.
”Jag känner mig fri när jag är här nere vid vattnet.” mumlade hon.

Nathan gav upp sitt jobb med bryggan - han var ju ändå nästan klar - och gick bort till Esther och slog sig ner intill henne.
”En dag ska du få känna dig fri var du än är, Esther. Det lovar jag dig. Jag ska ta dig ifrån det här livet.”
Esther fick tårar i ögonen och slog armarna om sin farbrors hals.

”Du kan råka illa ut om du tar mig från stan.” sa Esther efter en stund. ”Far har ju domaren och allt det där på sin sida…”
Nathan suckade tungt.
”Det skiter jag i Esther. Din far och dom andra äger inte dig. Du är ingen barnunge längre och du förtjänar ett eget liv. Eller hur?”
Esther nickade bara.
”Jag ska fixa ny bil och lite andra grejer, men vi kan nog sticka till helgen.” sa Nathan. ”Hur låter det tycker du?”
Esther sken upp.
”Det låter toppen!”
Nathan kramade henne.
”Bra mitt hjärta. Och du, allt ska bli bra.”

Solrosen - del 4

*
Ernst hjälpte Åsa upp och kramade om henne.
”Stackars tös. Men du är trygg nu. Han kan inte skada dig mer.”
Åsa stirrade på sin makes livlösa kropp.
”Är han…?”
Ernst kramade henne hårdare.
”Aldrig mer.”

~ ~ ~

Två små änglar satt på ett moln uppe i himlen och log mot varandra.
”Mamma är trygg nu.” sa Elias. ”Pappa kan aldrig slå henne mera.”
”Vad bra att vi sände henne en skyddsängel.” sa Tomasine.

Solrosen - del 3

*
Radion spelade den där käcka låten om Beatles. Den hade visst kommit på en sjätteplats i Eurovision Song Contest för någon månad sedan.

"Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr
Och George och Paul och John"

Ernst Falk skruvade ner ljudet på radion när han hörde skrik från Lundbergs trädgård.
”Den satans karl’n är på henne igen.”
Den gamle mannen reste sig sammanbitet och gick ut i redskapsskjulet och hämtade en stor spade.

Just som Klas måttade en spark mot sin hustrus oskyddade kropp höjde Ernst spaden och drämde den i huvudet på sin granne.
Blodet rann när Klas föll till marken.
”Du ska aldrig mer bära hand på din älskade.” sa Ernst.
Klas ögon såg med skräck på grannen.
Sedan drog han sitt sista andetag.

Solrosen - del 2

*
”Du bryr dig bara om din jävla blomma.” morrade Klas. ”Om du hade tagit ögonen ifrån ogräset en enda sekund den där dagen hade du kunnat förhindra att någon förde bort och mördade våra barn.”
Han bröt söner solrosens långa skaft, slängde den trasiga växten i marken och stampade på den.

Åsa blev torr i munnen.
”Det… det var du som var hemma med Elias och Tomasine dagen då dom försvann.” sa hon med darrig röst.
Pang! 
Örfilen kom snabbt.
Åsa stapplade baklänges och snubblade i gräset. Hon föll och landade på mage.

”Om du inte var en så värdelös morsa hade våra ungar levt idag!” vrålade Klas.
Han sparkade och sparkade på det snyftade byltet i gräset.
Åsa kände hur livet i magen slutade att sparka.
På bara några veckor hade hon nu förlorat tre barn.