*
Förbjuda
Paradise, California. Våren 2011
"Jag förbjuder dig att träffa honom, Nora!"
17-åriga Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie vaknade upp till styvfaderns arga stämma.
Sömndruckna och oroliga kom syskonen ut från sina rum. De gick mot köket där deras mamma satt på en köksstol.
"Vad händer?" frågade Alex, rösten hes efter sömnen och lite grötig på grund av rädd-klumpen i halsen.
Nora drog sina barn intill sig och höll om dem.
"Darryl vill inte att jag ska träffa Keith idag." sa hon så lugnt hon förmådde.
"
Vill...?" spottade Darryl ur sig. "Jag sa att jag
förbjuder dig! Du ska inte träffa andra män!"
Nora suckade trött.
"Men snälla du, var inte så oresonlig. Jag ska bara äta lunch med Keith, inget annat. Han är barnens gudfar och har alltid varit en god vän till familjen."
Darryl skrek åt Nora att hon skulle göra som han sa och varnade henne för att säga emot honom.
"Du kan inte förbjuda min mamma att träffa sina vänner!" sa Alex, rösten full av het ilska.
Darryl närmade sig pojken, tog tag om hans överarmar och såg honom stint i ögonen.
"Kom inte här och stick upp mot mig, lilla skitunge! Jag varnar dig..."
Cassie började gråta.
"Släpp honom, du gör honom illa!"
Styvfadern stannade upp i sin "uppfostran" av pojken och tittade på flickan.
"Såja, stumpan... jag bara lär din bror att inte vara så uppkäftig."
"Men han är faktiskt redan skadad..." snyftade Cassie och pekade på Alex vänstra hand och handled som var inlindade i bandage.
Darryl släppte Alex och så klappade han Cassie mjukt på kinden.
"Jag vet det. Du behöver inte vara orolig, jag ska inte röra din brors små skärsår."
Nu skrockade Darryl, nästan hånfullt. Och det såg ut som han fått en ond idé.
Cassie blev livrädd att det var hon som givit honom idéen.
Åh Gud... tänkte hon.
nästa gång Darryl tar tag i Alex kommer han att göra det där han är skadad...
"Du Cassie," sa Darryl och log elakt. "tala om för din rara lilla bror här att han är korkad som skär sig själv."
Cassie skyndade snyftande fram till Alex och slog armarna om sin älskade storebrors midja.
"Darryl," sa Alex. "du kan kyssa dig själv i röven."
Det var inte utan risk man sa sådana saker till en redan uppretad Darryl. Styvfadern var ganska stor och stark och Alex var liten, lätt och tanig.
Nu fick pojken bråttom att hämta kläder i sitt rum och sedan skyndade han in badrummet där han låste in sig.
Han kände sig som en ynklig liten fegis, trots att han innerst inne visste att detta var för hans eget bästa. Genom att låsa in sig var han ju trygg tills Darryl gick ut på jobbsökaruppdrag.
* * *
En timme senare var Darryl ute och Nora och hennes älskade barn kunde andas ut.
Nästan illafall... Lille Alex var yr av alla mörka tankar som tumlade runt i huvudet på honom.
"Mamma, du kan inte bo med honom längre." sa Alex.
Han funderade på hur många gånger han yttrat just dem orden. Utan resultat.
"När Darryl dricker mycket blir han ju helt sjuk i huvudet..."
Pojkens ögon blev blanka av oroliga tårar.
"Tänk om han dödar dig...! Sånt läser man ju om hela tiden."
Nora log blekt.
"Du läser för mycket, min älskling." sa hon och kramade Alex.
Alex drog sig ur sin mors omfamning.
"Jag menar allvar mamma!" nästan skrek han. "Fattar inte du att Darryl kan bli farlig!"
Nora drog in honom i famnen igen. Hon strök honom över ryggen för att lugna honom.
"Jag vet att du menar allvar, älskade unge. Och jag ska lämna Darryl, men just nu är allt väldigt komplicerat."
"No shit Sherlock..." muttrade Alex torrt.
"Senare ska jag förklara vad jag menar med att saker och ting är komplicerade." lovade Nora. "Men nu tycker jag vi lägger alla tråkigheter bakom oss för en stund och så går vi ut och äter frukost."
Hon kysste sin son på pannan och så drog hon även in Cassie i sin famn.
Barnen slappnade äntligen av. Det kändes bra att vara ensamma med mamma.
Alex ilska rann av honom och han kände sig lite bättre till mods nu (även om mammas löfte om att lämna "skithögen" Darryl var en aning vagt - som vanligt).
"Vet ni hur mycket jag älskar er två?" sa Nora.
Alex ryckte truligt på axlarna.
"Till månen och tillbaka, typ...?"
Nu kunde inte Nora låta bli att skratta varmt. Alex var så söt när han var på det här truliga humöret.
"Ja, lilla gubbe. Jag älskar er till månen och tillbaka... typ."
Cassie fnissade och Alex kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag visste väl det." sa han.
Både Nora och Cassie kramade honom tills han blev alldeles blyg av alla ömhetsbetygelser.
"Tjejer..." muttrade han, lika truligt som förut. "Dom ska bara kramas och pussas hela tiden."
Lillasyster Cassie rufsade om i hans hår.
"Brorsan, ska jag ringa Holly, så du får ännu fler pussar och kramar...?" sa hon, retsamt, men kärleksfullt.
Alex log och rodnade lite. Holly var hans bästa vän och stora kärlek.
"Nä, nu går vi och käkar frukost." sa han bestämt. "Jag är hungrig som en varg."
Den lilla familjen gick till en mysig liten restaurang inne i stan och åt frukost.
När de var mätta och belåtna tog de en långpromenad ända ner till hamnen. Sedan gick de upp till stan igen och tog en liten shoppingrunda.
De åt en sen lunch, med barnens gudfar Keith (trots Darryls förbud mot det) och Noras goda vän Cathy. De hade så trevligt och roligt tillsammans, pratade och skrattade mycket.
Darryl och hans vredesutbrott var långtifrån bortglömda, men varken Nora, Alex eller Cassie ägnade honom en tanke på hela dagen. Och det var skönt.
"Är du okej?" viskade Cassie till Alex när de väntade på att få in sin lunch.
Alex nickade.
"Nu är jag det."
Pojken gned sig diskret på ena överarmen, men slutade tvärt och sträckte sig istället efter brödkorgen när Cathy tittade åt hans håll.
"Hur är det sötnos?" skrattade Cathy mjukt. "Hungrig?"
Alex nickade ivrigt.
"Det han äter fastnar ju liksom inte." log Nora och petade retsamt sin son i revbenen som kändes tydligt genom hans T-shirt. "Eller hur, Alex? Du skulle kunna äta tio gånger om dagen och ändå inte gå upp ett gram."
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Du är verkligen jätteskojig, morsan."
Cathy lade armen om honom.
"Och du är jättefin, gullunge. Och det är din syster också. Er mor ska tacka sin lyckostjärna för att hon har två så fina ungar."
Nora såg tårögt på sina fina ungar.
"Jag tackar min lyckostjärna varje kväll."
Cassie log ömt.
Alex flinade.
"Jaha ja... nu ska ni bli så där sentimentala igen..."
"Skratta du," sa Nora. "men du ska veta att du och Cassie är dom dyraste gåvorna jag nånsin har fått."
Alex nickade.
"Jag vet det, mamma."
Pojkens röst var full av ömhet.
 |
Klicka på bilden för att se en större version
|
