*
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.
Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.
Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.
"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...
En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.
"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.
Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.
Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.
"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...
En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.
"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."
