Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Thanatos
Av Eli Sawyer
Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar