*
”Måste duscha.”
Coral reste sig på darriga ben och stapplade in i badrummet.
Kyle gick in i sovrummet och satte sig på sin säng.
TV:n stod påslagen i vardagsrummet. Kyle hörde sändningen från det årliga nyårsfirandet på torget i Blue Creek. En kör sjöng in det nya året med Auld Lang Syne och någonstans där ute tjöt fyrverkerier på avstånd.
Det plingade till i Kyles iPhone. Han tog upp den och såg på displayen.
Han såg att klockan nu var tolv och att han fått ett röstmeddelande.
Kyle lyssnade på det. Det var Ashlee.
"Hej sötnos! Jag saknar dig redan. Jag hoppas ni har en underbar nyårsafton!
Vi ses snart! Puss, puss!"
Kyle borrade ner ansiktet i kudden och grät.
Han visste inte riktigt hur länge han låg på sin säng och snyftade, men plötsligt kände han Corals hand stryka honom över håret.
Med rödgråtna ögon såg han upp på sin syster.
Corals ansikte var rent från smink, men det var svullet och blåslaget. Hon hade tagit på sig grå sweatpants och en T-shirt.
Kyle såg också att hon skurit sig i handleden igen. Lite djupare än vanligt.
”Jag vet vad du tänker.” sa Coral tyst. ”Men jag tänker inte låta nån läkare sy det här, det vet du. Vi ska aldrig prata om det här. Ingen får veta något!”
”Ja, jag vet det.” mumlade Kyle. ”Inga läkare.”
Coral och Kyle berättade aldrig vad som pågick innanför hemmets väggar och de gick aldrig till läkare med sina skador. Det skulle bara bli en massa frågor och trassel och så skulle de placeras på Blue Creek Hill, ungdomsanstalten.
”Men jag måste fixa det där.” Kyle pekade på Corals handled.
Han böjde sig ner och drog fram sin ryggsäck som han hade under sängen. Han plockade upp en plastlåda. Ur den tog han fram gasbinda, sårsprit och en tub med sårlim. Sårlimmet hade han snott hos skolsköterskan en gång.
Han limmade ihop sårkanterna så noga han kunde och lindade Corals handled med gasbinda.
Coral log ett svagt och strök honom över kinden.
Kyle började gråta på nytt.
”Jag trodde att han skulle döda dig!”
Han slog armarna om Coral.
Coral höll om honom.
”Ibland önskar jag att jag aldrig fötts.” mumlade hon.
”Säg inte så!” sa Kyle förfärat. ”Säg aldrig så mer!”
Coral sa ingenting. Hon bara höll honom i sin famn och kramade honom.
*
”Måste duscha.”
Coral reste sig på darriga ben och stapplade in i badrummet.
Kyle gick in i sovrummet och satte sig på sin säng.
TV:n stod påslagen i vardagsrummet. Kyle hörde sändningen från det årliga nyårsfirandet på torget i Blue Creek. En kör sjöng in det nya året med Auld Lang Syne och någonstans där ute tjöt fyrverkerier på avstånd.
Det plingade till i Kyles iPhone. Han tog upp den och såg på displayen.
Han såg att klockan nu var tolv och att han fått ett röstmeddelande.
Kyle lyssnade på det. Det var Ashlee.
"Hej sötnos! Jag saknar dig redan. Jag hoppas ni har en underbar nyårsafton!
Vi ses snart! Puss, puss!"
Kyle borrade ner ansiktet i kudden och grät.
Han visste inte riktigt hur länge han låg på sin säng och snyftade, men plötsligt kände han Corals hand stryka honom över håret.
Med rödgråtna ögon såg han upp på sin syster.
Corals ansikte var rent från smink, men det var svullet och blåslaget. Hon hade tagit på sig grå sweatpants och en T-shirt.
Kyle såg också att hon skurit sig i handleden igen. Lite djupare än vanligt.
”Jag vet vad du tänker.” sa Coral tyst. ”Men jag tänker inte låta nån läkare sy det här, det vet du. Vi ska aldrig prata om det här. Ingen får veta något!”
”Ja, jag vet det.” mumlade Kyle. ”Inga läkare.”
Coral och Kyle berättade aldrig vad som pågick innanför hemmets väggar och de gick aldrig till läkare med sina skador. Det skulle bara bli en massa frågor och trassel och så skulle de placeras på Blue Creek Hill, ungdomsanstalten.
”Men jag måste fixa det där.” Kyle pekade på Corals handled.
Han böjde sig ner och drog fram sin ryggsäck som han hade under sängen. Han plockade upp en plastlåda. Ur den tog han fram gasbinda, sårsprit och en tub med sårlim. Sårlimmet hade han snott hos skolsköterskan en gång.
Han limmade ihop sårkanterna så noga han kunde och lindade Corals handled med gasbinda.
Coral log ett svagt och strök honom över kinden.
Kyle började gråta på nytt.
”Jag trodde att han skulle döda dig!”
Han slog armarna om Coral.
Coral höll om honom.
”Ibland önskar jag att jag aldrig fötts.” mumlade hon.
”Säg inte så!” sa Kyle förfärat. ”Säg aldrig så mer!”
Coral sa ingenting. Hon bara höll honom i sin famn och kramade honom.
*
2 kommentarer:
Så bra! Så hemskt!
Känner mig oerhört engagerad i dina karaktärer, och uppriktigt orolig för dem! Känns som man vill räcka ut en hand och hjälpa Coral och Kyle. Och slå något hårt i huvudet på deras vidriga pappa! (Vilken förmåga du har!!)
Tusen tack för jättefin kommentar! *rörd!*
Blir glad och stolt att höra att du gillar det jag skriver
och blir så engagerad!
Visste inte ens att jag hade förmågan att förmedla sådana känslor...
*kram!*
Håller med dig: vidriga pappan borde få något *riktigt* jäkla hårt i huvudet!!
Och vi får hoppas att Coral och Kyle får hjälp snart, innan de går under...
Skicka en kommentar