*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.
Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar