Julkalendern 2017 - Del 19

*
New York City
Torsdag, 19 December 2002

"Vi kanske ska att ta in julgranen från balkongen idag." sa Jack.
Hans sambo Jeffrey skrattade.
"Ja, det kanske är dags nu."
3-årige Zack började studsa av lycka när han hörde ordet "julgran". Han gillade alla färglada och glittrande saker i granen. När han några veckor tidigare hade fått se den stora julgranen vid Rockefeller Center hade han sett alldeles hänförd ut.
"Inte en dag för tidigt, om ni frågar Zack." sa 15-åriga Angel och skrattade åt sin lillebrors iver.
"Julgran!" jublade Zack och pekade mot balkongen. "Juuul!"
Lillkillens glädje gjorde Angel lycklig.
För några månader sedan hade Zack knappt pratat alls och han hade varje ganska ängslig. Om det berodde på autistiska drag eller traumatiska upplevelser var läkarna lite osäkra på. Förmodligen på grund av båda dessa faktorer.
Men för var dag i Jack och Jeffreys beskydd utvecklades Zack mer och mer och under den senaste månaden hade han börjat leva upp och var oftast en väldig sprallig liten unge.
Under det senaste läkarbesöket hade läkaren sagt att pojken hade kunnat utvecklas så här bra tack vare Jack och Jeffrey som tog hand om honom så bra. Och storasyster Angel förstås.

Angel lyfte upp nu upp lillebror i famnen.
"Tur att du är så liten och oskyldig och älskar allt med julen fortfarande." sa hon, nästan sorgset, och kramade lillebror.
Tårar glittrade i Angels ögon.
Jack gick fram och höll om henne.
"Älskling..." sa han ömt och kysste sin guddotter på kinden. "Du får säga till om det blir för mycket för dig."
Angel skakade på huvudet och försökte le.
"Nej. Jag vill fira jul i år. Jag vill inte förstöra julen för er andra i år igen. Se hur upprymd Zackie är...!"
"Angel, lilla hjärtat..." sa Jeffrey, mycket berörd av flickans ord. "Du förstör ingenting för nån. Vi förstår att julen är en jobbig högtid för dig - och vi vill inte att du ska bli ledsen."
De senaste åren hade varit svåra för Angel.
Förra sommaren, när hon fyllde 14 år, blev hennes pappa dödad av en rånare och den här sommaren hade hon blivit utsatt för övergrepp och väldigt svår misshandel av sin mammas pojkvän, hon hade närapå dött.
Nu höll flickan som bäst på att läka sina fysiska och själsliga sår.

Zack klappade sin storasyster på kinden. Han förstod inte riktigt vad som hänt med henne, men han uppfattade hennes sorgsna känslor.
"Angel lessen..." sa han.
Och så pussade han henne på munnen.
Angel tryckte lillebror intill sig.
"Tack, baby." sa hon och och började snyfta.
Zack såg storögd på henne och strök henne över kinderna.
"Baby." ekade han, det var så han lärde sig ord, genom att härma dem. "Min baby."
Angel log.
"Är jag din baby?"
Zack nickade.
"Min baby!" sa han glatt.
Och så pekade han ivrigt mot balkongen igen.
"Där! Julgran!"
Angel gav honom en puss.
"Vet ni vad, jag vill nog fira jul i år."
Jack och Jeffrey omfamnade henne.
"Vi firar på vårt sätt och tar det bara lugnt." tyckte Jeffrey. "Inte en massa stress och tonvis med mat, utan bara sånt vi verkligen vill äta. Och så ska vi bra umgås och han det trevligt."
Det lät bra, tyckte Angel. Nu kändes julen plötsligt bra igen.
Det skulle aldrig bli som förr, nu när inte pappa var med dem längre... Men hon skulle i alla fall få fira jul med människorna hon älskade mest; sin lillebror och sina underbara gudfäder. Och det betydde mycket för henne.
"God jul!" sa Zack.
"Inte än...!" skrattade Angel. "Det är några dagar kvar."
"God jul!" sa Zack och gav henne en blöt puss.

Skrivpuff - 16 April 2017

*
Behöver

Fortsättning på Skrivpuff - 14 April 2017

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

Klockan 8:45, en kvart innan lektionen skulle starta, kom rektorn in i klassrummet med Reece och Phoebe Goodwin i släptåg.
11-årige Reece hade kortklippt honungsblont hår. Uppsynen i hans ansikte var ganska buttert, men inte otrevligt.
8-åriga Phoebe hade långt honugsblont hår, som nu var uppsatt i en hästsvans. Hon såg inte lika butter ut som sin bror, men ganska allvarlig.
"God morgon, Angel och Missy." hälsade rektorn. "Här är de nya barnen."
Missy Anderson och gick fram för att hälsa på syskonen.
"Hej!" sa jag.
"Välkomna hit. Jag hoppas ni ska trivas här." sa Missy.
Nu log Phoebe. Hon tog i hand och hälsade artigt. Det kändes lite gammaldags, men rart.
Reece tog också i hand, men han varken log eller såg oss i ögonen. Hans "hej" lät lite oengagerat.

Jag visade var de skulle sitta och att jag hade lagt fram arbetsböcker och blyertspennor åt dem.
Syskonen slog sig ner på varsin stol.
"Får vi tuschpennor också?" frågade Phoebe.
"Ja, i morgon." sa jag och log. "Vi ska köpa nya idag."
Phoebe såg nöjd ut.
"Vad bra!"
Reece såg sig om i rummet.
"Har ni inga datorer?" sa han missnöjt.
"Inte här inne." sa Missy. "I den här klassen jobbar vi utan datorer."
Reece suckade och vilade uttråkad hakan mot bordsskivan.
"Men, uppför dig - sätt dig ordentligt!" förmanande hans lillasyster.
Pojken gav henne en blick full av hetta och irritation.
"Håll käften!" fräste han.
"Reece..." sa Missy ogillande. "Du behöver inte svära åt din syster."
"Jo, det behöver jag." muttrade pojken.

Jag bestämde mig för att försöka avleda hans tankar på svärord och frågade vad han ville arbeta med nu.
"Va, får man välja...?" sa han häpet och hans lilla ansikte blev mildare.
Jag nickade.
"Ja, den här lektionen kan du välja mellan Engelska eller Matte."
"Matte!" sa han snabbt. "Jag är rätt bra på det."
Hans nyvunna glädje gjorde även mig glad.
Jag gav honom en mattebok, en linjal och ett suddgummi.
"Pennor har du redan." sa jag och visade honom de gula blyertspennorna som låg på hans bänk.

Phoebe hade suttit och iakttagit oss hela tiden. Nu snappade hon åt sig sin brors mattebok.
"Ge hit!" vrålade Reece.
"Näää! Jag behöver också en bok att arbeta med!" skrek Phoebe.
Jag tog matteboken ifrån Phoebe och hämtade en åt henne också.
Hon såg missnöjt på sin bok.
"Det här är ju inte samma..." sa hon surt och höll fram matteboken mot mig, som om hon förväntade sig att jag skulle att tillbaka den.
Reece suckade trött.
"Du är ju inte på samma nivå som mej, dumskalle-unge. Då kan du inte ha samma."
"Tyst med dig, horunge!" fräste Phoebe. "Jag vill ha samma - ingen baby-mattebok."

Missy Anderson stirrade förfärad på syskonen Goodwin.
Och jag sneglade på rektorn och funderade på hur jag skulle tacka honom för den här utmaningen.

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.

Skrivpuff - 28 Februari 2015

*
Rygg

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

På måndagen hade vi lite tid över i specialklassen, tid då vi inte behövde göra något särskilt.
Blake och Amy försjönk i varsin bok och Missy Anderson tittade i en fin bilderbok med foton av djur tillsammans med vår nya elev, lille Tiger.
Stämningen var bra och lugn och ungarna verkade trivas med "slötiden", som de kallade den.
Men Elle började bli rastlös, sådär som hon kunde bli om hon var understimulerad, så jag tog med mig henne på promenad genom skolan.
Den lilla flickan höll min hand och frågade nyfiket vad vi skulle göra.
"Jag tänkte att v kunde besöka Mrs. Rices matteklass, så du får se hur de jobbar i Kyle och Ashlees klass. Och så kanske Mrs. Rice har någon rolig matte-utmaning åt dig."
Jag blinkade med ena ögat åt henne.
"Jaaaa!" jublade Elle av lycka. 
Hon älskade Kyle och Ashlee och hon tyckte väldigt mycket om high school-elevernas mattelärare.
Elle skyndade mot mattesalen.
"Vänta lite." skrattade jag. "Vi kan inte bara storma in som insatsstyrkan..."
"Men Angel..." fnissade Elle. "du är ju polis - när du inte jobbar i vårans klass." sa flickan finurligt.
"Ja, det har du rätt i, men idag är jag inte polis, bara speciallärare."
Elle bara log.

Jag knackade på klassrumsdörren och vi väntade på att bli insläppta.
Mrs. Rice log när hon öppnade.
"Nämen hej, vilket finbesök vi har fått!" sa hon och log sitt alltid så vänliga leende.
Ashlee tittade upp. Hon log stort och vinkade glatt åt oss.
"Hej!" ropade hon.
Elle rusade fram och kramade henne.
Bredvid Ashlee satt Kyle, så djupt fokuserad på sina mattetal att han inte verkade märka världen omkring sig.
Mrs. Rice såg med nästan bekymrad blick på honom.
"Han har kämpat stenhårt i nästan två timmar nu." sa hon med tyst röst till mig.
Ashlee nickade.
"Han har inte ens tagit en paus..."
Jag lade lätt min hand på Kyles rygg och hälsade på honom.
Pojken ryckte till och såg upp.
När han såg att det var jag log han fåraktigt.
"Åh... hej Angel."
Han rodnade lite.
"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen." sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
"Ingen fara. Jag gör så där ibland. Det är ju därför en del kallar mig spaz boy - för att jag rycker till."
Han suckade.
"Jag är ett freak."
"Det är du inte alls!" utbrast jag, arg och ledsen för att en del av hans skolkamrater intalade honom att han var ett missfoster.

Kyle såg länge på mig, fundersamt.
"Ibland önskar jag att jag gick i din specialklass." sa han tyst.
"Jag med!" sa Ashlee, som även hon utsattes för skolkamraternas glåpord och mobbing.
Mrs. Rice och jag log mot varandra. Vi förstod att de två rara och känsliga 14-åringarna saknade allt lugn och acceptens som fanns i min lilla specialklass.
"Ashlee och Kyle, ni har jobbat så hårt idag, jag är stolt över er. Och det är bara femton minuter kvar, så ni kan packa ihop era saker och sluta för idag."
De två små tonårsungarna packade snabbt ner sina matteböcker och pennor i sina ryggsäckar.
"Tack Mrs. Rice!" sa Kyle.
"Ni är awesome!" inflikade Ashlee.
"Åh tack raring." log Mrs. Rice.

När Kyle satte på sig sin ryggsäck märkte jag att han grimaserade lite, som om han hade ont.
"Hur är det?" frågade jag.
"Eh... jag är okej." sa Kyle osäkert.
Men hans blick sa mig något helt annat...
En oro började gro i mig, samma sorts oro som jag känt för hans syster Coral i fredags, när hennes händer skakade så.
Det fanns så mycket igenkänning i deras tillbakadragna och oroliga beteende att jag började må illa...
Jag kände igen mig själv - otäckt väl - när jag var i Kyle och Corals ålder. 
Precis som så ofta jag kände igen mig i lilla Amys jagade själ och skakande händer.
10-åriga Amy, en av mina specialklass-ungar, var på flykt undan sin våldsamma pappa. Det var därför hon och hennes mamma bodde här i Blue Creek nu.
Men hur var det med Coral och Kyle...? Var det någon som skadade dem?
Jag var rädd för det... 
Tyst i mina tankar lovade jag Coral och Kyle att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa och skydda dem.

En stund senare, när Ashlee och Elle gått på toaletten, stod jag ensam med Kyle ute i korridoren.
Jag lade försiktigt armen om hans axlar.
"Kyle, du vet att du kan komma till mig om du behöver hjälp med något, va?" sa jag. "Oavsett om det gäller skolarbete eller nåt annat. Okej?"
Kyle nickade.
"Tack Angel." sa han tyst, knappt hörbart.
Sedan log han lite och han såg ut att vilja krama mig. Men hans tonårs-blyghet fick honom att låta bli.
Jag log. Det var bedårande.
Försiktigt gav jag den magra pojken en liten kram.

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

Skrivpuff - 12 Februari 2015

*
Annorlunda

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

"Det gör inget om man är annorlunda. För du är vårans Ashlee och vi älskar dig, så det så!"
Elle såg bestämd och kärleksfull ut på samma gång och hon lade armen om den äldre flickans axlar.
14-åriga Ashlee blev rörd över att lilla Elle, som inte ens fyllt 8 år, tröstade henne så fint.
"Awww... tack Elle! Vad fin du är."
Ashlee torkade tårarna och kramade om den lilla renässansängel-liknande ungen.
"Du är fin också!" sa Elle och log.

Sedan såg hon forskande på Ashlees ledsna ansikte.
"Har dummisarna i erans klass retat dig mycket idag...?"
Ashlee nickade och hennes smaragdgröna ögon började glittra av tårar igen.
"Ja..." suckade hon och snyftade till.
Hennes bästa vän Kyle stod intill de båda lockhåriga tjejerna. Pojken såg arg ut, å Ashlees vägnar.
"Dom tror tydligen att Ash kan rå för sina tics och tvångstankar... Och dom tycker att det är hysteriskt kul att säga taskiga saker..."
Ashlee suckade igen.
"Och dom retar jämt Kyle, för att han är kompis med mig - och för att han är mindre än dom... Jäkla idioter!"
Elle rynkade pannan och putande ogillande med munnen.
"Jag ska minsann gå och sparka dom där stora dummisarna på smalbenen...!" morrade hon.

Så fort hon sagt det kikade hon pillemariskt på Angel, den unga tjejen som var speciallärare i Elles klass.
Angel log också, men hon skakade på huvudet.
Kyle och Ashlee började skratta. Lilla Elle var så söt! 
Och hon var allt bra tuff, som var redo att ge sig på Brent och Jerry och de andra stora mobbarna.
Elle flinade brett.
"Ja, vaddå då...? Dummisar ska ha på plytet ju."
Hon kramade om Ashlee igen.
"Speciellt om man är elak mot min fina Ashie." sa hon ömt.
Sedan fick Kyle också en kram.
"Man får inte vara dum mot min fina Kyle heller. För det är faktiskt inget fel att vara en 'annorlunding'!"
Angel höll med dem och hon kramade ömt om alla tre.

Skrivpuff - 5 September 2014

*
Fristad

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010


23-åriga Angel Mancini var så nöjd med dagen.
I skolans hjälpklass som hon jobbade som extralärare i hade allt varit lugnt och trevligt idag. Ingen kaos, ingen oro.
Barnen som på olika sätt hade sina speciella behov anpassade sig allt bättre till sin fristad som det lilla klassrummet skänkte dem.
Angel älskade "sina" specialklass-ungar: Elle, Blake och Amy och de älskade henne lika mycket.
Imorgon skulle hon vara specialpolis igen, hennes egentliga yrke. Det var också ett jobb hon trivdes bra med.
Hon tyckte om sina kollegor och sina chefer - och framför allt gillade hon att hon fick jobba med sin pojkvän, tillika bästa vän, varje dag.
Nick Malone var polis och brukade också hjälpa till i skolan; som en slags livvakt till lilla 10-åriga Amy, som var på flykt undan sin våldsamme far.

Nu var det kväll. Angel och Nick pratade om hur dagen hade varit och när det blev sent, gick de mot sovrummet och lämnade ett spår av avslängda kläder efter sig.
De kramades och kysstes en stund, lite trevande först, men sedan allt mer hetare.
Plötsligt drog sig Angel undan.
"Jag kan inte..." nästan viskade hon.
Hon satte sig upp i sängen och svepte in sig i täcket och så började hon gråta.
"Förlåt, Nick. Jag kan bara inte..."
Nick blev förkrossad av att se henne få sådan här ångest. Han drog henne intill sig och höll om henne.
"Älskling..." sa han mjukt och strök henne över håret.
Han kysste henne lätt på kinden och med pekfingret torkade han försiktigt bort hennes tårar.
"Du är inte redo... och det är inte ditt fel, Angel. Allt du har varit med om har förstört så mycket för dig..."
Angel lade armarna om hans hals och höll om honom hårt. Hon grät så mycket att hon skakade.

"Älskling..." fortsatte Nick. "livet är så mycket mer än bara sex... och du borde absolut inte om ursäkt om det inte känns bra för dig."
Angel tog ett djupt andetag och lugnade sig en aning.
"Jag önskar att alla var så förstående som du." sa hon och log blekt.
Nick förstod vad hon syftade på.
Fyra år tidigare, när Angel bara var 19 år, hade hon varit ihop med en kille som var ett par år äldre. Den skitstöveln hade inte brytt sig om att förstå att Angel hade svårt med intimitet, på grund av övergrepp och misshandel, som hennes mammas sambo utsatt henne för i de yngre tonåren.
Istället hade den så kallade "pojkvännen" gång på gång tvingat sig på henne. Och när Angel ville lämna honom hade han misshandlat henne.
När Nick fick veta det hade han nästan åkt ända till New York City, där Angel bodde då, för att ge skitstöveln en rejäl omgång.

Han åkte aldrig ner till New York, men till hans stora glädje flyttade hans älskade Angel tillbaka till Blue Creek, Minnesota, till sina gamla barndomsstad, och sina gamla vänner.
"Jag är så glad att du kom tillbaka hit." sa Nick nu och kramade Angel igen.
Angel log.
"Jag med. Jag borde ha kommit tillbaka till dig tidigare bara..."
Nick gav henne en mjuk puss.
"En del saker är värda att vänta lite på."
Han log och tillade:
"Du förstår att jag pratar om dig, va?"
Angel fnissade och nickade.
Hon kröp in i hans famn och kramade honom.
"Jag älskar dig." viskade hon.

Grattis Angel! 19/8 2014

Grattis Angel! 19/8 2012

*
Happy Birthday Angel!

Grattis Angel! 19 augusti 2011

*

Happy Birthday 
Angel!

15 juni 2011: Grattis Zachary

*

Happy Birthday 
Zachary!

Love
Angel

*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*