Julkalendern 2017 - Del 29 - 2

*
Efter läkarbesöket tog Aidan och Karen en kort promenad på Manhattan och letade efter ett ställe att  äta lunch på.
"Ska ni äta med oss, Mrs. Lewis?" frågade Aidan.
Mrs. Lewis sa att hon var tvungen att gå ett ärende på stan, men hon bestämde att de skulle ses utanför special-polisernas högkvarter om 90 minuter.
Aidan frågade Karen om han kunde få pizza till lunch och de hittade som tur var ett trevligt pizza-ställe i närheten.
Pojken höll Karens hand under hela promenaden och han släppte inte taget förrän de fick sitt bord på restaurangen.
"Jag känner mig lite mer trygg om jag får hålla dig i handen." förklarade pojken blygt.
Karen log och sa att han gärna fick hålla hennes hand.
Aidan log blygt.
De satte sig ner vid ett fönsterbord och plockade upp varsin meny. Aidan studerade den i djup tystnad, som om det var en intressant bok han läste.
"Hittar du nåt gott?" log Karen.
Pojken nickade.

Pojken hade inte pratat så mycket sedan de lämnade läkarens rum, men han sken upp en aning när han fick sin pepperoni-pizza och ett glas läsk.
"Nästan som fest." sa han och log stort mot mot sin fostermamma.
Karen log. Den här ungen var bedårande.
"Ibland behöver man en liten belöning. Och det förtjänar du för att du var så modig idag, Aidan."
Pojken såg ut som han hade fått en miljon dollar minst.
"Modighets-pizza!" utbrast han glatt.

* * *

Efter lunchen promenerade den lilla pojken med sin fostermamma och sin socialarbetare till SCA - Special Crime Agency.
Aidan tyckte att det skulle bli lite spännande att få träffa special-poliser. Men sin lilla hand i Karens kände han sig redo att gå in i byggnaden.
Innanför entrén möttes de av en mörkhårig man klädd i kostym.
"Hej, jag är Agent Marco Danelli."
"Och jag är Aidan Brewster." sa Aidan och skakade artig hand med SCA-agenten. "Och det här är Karen och Mrs. Lewis."
Agent Danelli log varmt.
"Trevligt att träffa er allihop. Nu tar vi hissen upp till mitt kontor. Är du okej med att åka hiss, Aidan?"
Vad fint av honom att fråga det, tänkte Karen. inte alla tänker på att en del kan vara rädda för att åka hiss.
Hon visste inte om Aidan var det, så hon uppskattade att agenten kommit på att fråga pojken.
Aidan nickade ivrigt.
"Ja, det är okej! Jag åker nästan aldrig hiss, men det är rätt så spännande. Jag brukar leka att hissar är rymdskepp, du vet, med alla knappar och så."
Pojkens blyghet och oro hade nu ersatts av iver och Karen tyckte det var skönt för honom att slippa jobbiga känslor för en stund.

* * *

När Aidan, Karen och Mrs. Lewis hade presenterats för några av Agent Danellis kollegor fick de gå in i ett rum med två svarta soffor av konstläder och ett par enkla soffbord. På det ena bordet stod vatten- och läsk-flaskor och några glas.
Pojken såg storögd på dryckerna och viskade något till Karen.
Agent Danelli som gissade vad pojken ville log och sa:
"Du får ta vilken dricka du vill, grabben."
Aidan pekade på en Perrier. Han gillade det mineralvattnet och dessutom tyckte han att den gröna och lite rundade flaskan var så fin. Karen hällde upp lite i ett glas åt honom.
Aidan kröp upp i en soffa och satte sig tillrätta, sedan tog han emot glaset och drack lite.
Karen och Mrs. Lewis satte sig i samma soffa som pojken, medan Agent Danelli och en av hans kollegor slog sig ner i soffan mittemot.
En liten bandspelare med mikrofon placerades framför dem och Agent Danelli frågade om Aidan var redo.
Pojken nickade.

Aidan fick berätta ungefär samma sak som hos läkaren, fast med fler detaljer den här gången.
Special-poliserna fick höra om medicinerna som hans mamma Hope behövde och att hon blev väldigt sömnig av några av dem, men hon kunde vara väldigt pigg av andra mediciner. Det var lite olika.
Ibland kom män hem till dem. Mamma dansade med dem och skrattade och sedan brukade de gå in i mammas sovrum.
"Många av farbröderna  är snälla och ger godis och presenter, men några av dem är mest konstiga. När mamma har somnat vill de krama mig, eller känna innanför min pyjamas."
Aidan drack lite mer vatten. Man blev torr i munnen av att berätta så här mycket.
"En del farbröder vill ta av mig min pyjamas och liksom brottas, dom kallar det så. Ibland smeker dom mig över hela kroppen då eller kittlas, men en del vill brottas mer, så dom ligger på mig och stoppar in..."
Pojken tystnade tvärt. Han hade blivit alldeles blek och Marco Danelli var orolig att han behövde kräkas.
Agenten skulle just resa sig och fråga om pojken behövde gå till toaletten, när Aidan fortsatte.
"Jag tycker inte om när farbröderna leker med mig... speciellt inte när dom vill brottas, det är äckligt när dom gör så - och det gör så ont...!"
Pojken skrek nästan fram de sista orden och nu sprutade tårarna ur hans ögon.
"Jag vill inte mer...!" grät han.

Agent Danelli satte sig framför pojken och höll hans hand.
"Du behöver inte berätta mer nu, Aidan. Vi har fått veta massor med viktiga saker och vi kommer att ta reda på vilka dom där männen är."
Aidan torkade tårarna.
"Kommer ni att prata med farbröderna, Agent Danelli?" frågade han.
Marco Danelli log.
Åh, vi kommer att göra mer än så, lilla gubben... tänkte han.
Högt sa han att de skulle förhöra männen och gripa dem.
Aidans lilla tårdränkta ansikte sprack upp i ett stort leende och så kramade han om den snälla special-polisen.
"Jag visste att ni skulle hjälpa mig!"
Agent Danelli log och rufsade om pojkens hår.
"Du har ju hjälpt oss, Aidan. Och du har varit modig som ett lejon."
Aidan strålade av stolthet.

Innan de lämnade högkvarteret gick Agent Danelli in på sitt kontor och hämtade något ur en skrivbordslåda. Han räckte det glänsande föremålet till Aidan.
"Den här ska du ha, för ditt mod och för att du har hjälp special-agenter med det här fallet."
Aidans ögon blev stora som tefat.
"Wow...!" utbrast han och höll upp en skimrande silvrig polisbricka med inskriptionen

SPECIAL CRIME AGENCY

NYC

"Det är inte vem som helst som får en sån fin polisbricka." sa Agent Danellis kollega och blinkade med ena ögat åt Aidan.

Den lilla pojken visste inte vad han skulle ta sig till med sin glädje och stolthet.

"Jag är speciell!" utbrast han. "Och modig! Ingen har aldrig sagt det till mig förut...!"

"Då var det på tiden att du fick höra det idag, grabben." tyckte Agent Danelli.

Aidan kramade honom igen.

Julkalendern 2017 - Del 29 - 1

*
New York
Måndag, 29 December 2003.

Aidan blev allt annat än glad när hans socialarbetare Mrs. Lewis dök upp hos familjen Reyes på måndagsmorgonen. Mrs. Lewis var en snäll tant, tyckte han, men hennes besök passade inte för honom just idag bara.
"Vi skulle ju gå ut och åka pulka idag...!" klagade han till sin fosterpappa.
Aidan hade sett fram emot att få gå ut och prova sin nya julklapps-pulka.
Paul Reyes strök lugnande sitt lilla fosterbarn över håret. Sedan satte han sig på soffans armstöd och drog pojken intill sig.
"Aidan, kommer du ihåg att vi pratade om att Mrs. Lewis skulle komma hit idag, och om vad som ska hända?"
Pojken funderade.
"Mmmm..." mumlade han och nickade. "Jag vet att hon skulle komma hit nån dag, men jag hade glömt vilken dag..."
Paul log och så lovade han pojken att han skulle får åka pulka så mycket han ville i morgon.

Mrs. Lewis kom fram till dem och hälsade på Aidan.
"Lilla gubben, vet du vad vi ska göra idag?" sa hon med sin mjuka och snälla röst.
Aidan nickade.
"Jag ska till en läkare som ska undersöka mig. Och sen ska jag till specialpoliser och berätta vad männen hos mamma gjorde med mig."
Mrs. Lewis log.
"Du har ju stenkoll, Aidan!"
Pojken log stort mot socialarbetaren och såg ganska stolt ut när han fick så fint beröm. Men leendet försvann fort och oro syntes i hans blick.
"Är hon snäll, läkaren?"
Mrs. Lewis nickade.
"Ja, raring. Hon är väldigt snäll och hon har jobbat länge med små barn och tonåringar som har varit med om liknande saker som du. Så hon förstår hur du har det och vet att man kan bli lite nervös inför ett läkarbesök."
Aidan funderade lite mer på detta.
"Ska jag gå till läkaren själv?"
"Nej, jag och Karen följer med dig." försäkrade Mrs. Lewis. "Så vi är med dig hela tiden."
Aidan nickade som bekräftelse på att han förstod och gick och ställde sig nära Karen.
"Och du går inte ifrån mig...?"
Karen kramade om honom.
"Nej, älskling, jag går inte ifrån dig."

* * *

Läkaren var snäll. Aidan kände sig snabbt trygg med henne. De pratade en stund innan undersökningen och sedan berättade läkaren lite om vad hon skulle göra.
Först genomförde hon en rutinundersökning, med vägning och mätning och en liten titt i halsen och öronen.
Allt såg bra ut med hals och öron, men läkaren antecknade att pojken var ganska liten och tunn för sin ålder. Och han hade en del blåmärken på kroppen som oroade henne.
"Hur fick du blåmärkena, Aidan?"
Pojken ryckte på axlarna och sedan skakade han osäkert på huvudet. Han skruvade på sig där han satt på britsen och pappret under honom prasslade.
"Det är helt okej att berätta för doktorn, älskling." sa Karen uppmuntrande. "Hon måste få veta, så hon kan hjälpa dig."
Aidan såg länge på läkaren, bestämde hur han skulle göra.
Till slut lutade han sig fram och viskade:
"Ibland hamnar jag i bråk i skolan och jag är mycket mindre än de andra ungarna, så jag får mest stryk. Och ibland vill några av männen som kommer hem till mamma brottas och då kanske jag blir lite så här..."
Pojken gjorde en visande gest med båda händerna över kroppen.
"Jag förstår." sa läkaren. "Tack snälla Aidan, för att du berättade för mig. Det var modigt."
Aidan gav henne ett tappert litet leende.

Läkaren pratade en stund med Karen och socialarbetaren, sedan rullade hon fram en vikbar skärm som hon ställde mellan dem och undersökningsbritsen.
"Aidan, får jag fotografera dina blåmärken. Jag måste dokumentera allt du berättat för mig."
"Doku... mentera." ekade Aidan. "Det betyder typ att du skriver ner och sparar saker, va?"
Läkaren log.
"Ja, precis! Du är en väldigt intelligent pojke."
Aidan log blygt.
"Min fröken i skolan tycker inte att jag är smart..."
"Då har hon fel, vännen. För du är jättesmart."
Läkaren strök honom över håret och visade sedan kameran hon skulle dokumentera hans skador med.
Aidan fick till och med prova kameran, till sin stora förtjusning. Han tog en bild av sin arm och sedan på ett blåmärke på låret.

När pojken kände sig lite mer trygg med kameran lät han doktorn fotografera hans kropp.
Hon var så snäll och sa flera gånger hur duktig han var.
Fast sedan var doktorn tvungen att undersöka hans "privata delar", eftersom farbröderna hos mamma hade gjort honom illa där. Då grät han mycket, särskilt när hon undersökte rumpan. För även om doktorn var snäll och försiktigt var det läskigt och gjorde ont.
Han grät medan han klädde på sig också.
"Förlåt..." snyftade han. "Jag försökte vara en stor och duktig pojke, men jag är bara liten och rädd..."
"Men raringen... du är duktig - och super-modig!" sa läkaren.
Och Karen lyfte upp honom i sin famn och höll om honom.

Julkalendern 2017 - Del 21

*
New York
Söndag, 21 December 2003

Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."

På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.

De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."

Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.

I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"

*

Julkalendern 2017 - Del 16

*
New York City
Tisdag, 16 December 2003

I lekparken funderade Selena på om hon skulle välja gungorna först, eller den stora granit-rutschkanan.
Det sistnämnda var helt klart roligast, men det var det tydligen fler barn som tyckte, för det var lång kö till rutschkanan. Hon skulle få vänta länge på sin tur, särskilt då de flesta ungarna ville åka flera gånger.
Selena vände sig mot gungorna och då fick hon syn på en liten pojke, i hennes egen ålder gissade hon, som satt på en av gungorna. Han satt helt stilla och såg ensam ut.
Nu blev valet lätt. Gungorna fick det bli.
"Hej." hälsade Selena glatt.
Pojken tittade upp när han hörde hennes röst.
"Hej." sa han, ganska tyst.
"Är den gungan ledig?" frågade Selena och pekade på den bredvid pojkens.
Pojken tittade på den tomma gungan en stund. Och hade han varit sarkastiskt lagd hade han kanske svarat något i still med "Näää, min osynliga kompis sitter där".
Men något sådant svar vräkte han inte ur sig. Han nickade.
"Ja, det är den."
Selena slog sig ner på gungan och gav den lite fart. Hon tittade hela tiden på pojken. Han var gullig.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Aidan."
"Fint namn. Jag heter Selena. Hur gammal är du?"
"Nio." svarade Aidan.
Selena log. De var lika gamla, hon hade gissat rätt!

"Bor du här?" frågade Selena.
"I parken?" sa Aidan.
Selena fnissade till, men slutade snabbt med det. Tänk om pojken var helt allvarlig? Han kanske trodde att hon bokstavligt talat undrade om han bodde i parken.
Men då såg hon en liten antydan till leende i Aidans mungipa.
"Egentligen bor jag här, i New York alltså. Men för tillfället bor jag nån annanstans."
Han tystnade och började se sorgsen ut igen.
Selena såg ömsint och lite fundersamt på honom. Och plötsligt förstod hon! Aidan var fosterbarn!
Den sorgsna blicken och hur han pratade om sitt boende kände hon mycket väl igen, både från hennes kompisar från barnhemmet och andra fosterbarn.
"Vill du veta en hemlighet?" sa hon.
Aidan nickade.
"Jag är också fosterbarn." sa Selena och log varmt.
Aidan öppnade munnen för att protestera, men så stängde han den igen.

En man med vänligt utseende kom fram till dem.
"Hej, gubben. Har du fått en kompis?"
Aidan hoppade av gungan och tryckte sig nära mannen, som Selena antog var pojkens fosterpappa.
"Ja. Det är Selena." berättade Aidan. "Hon gillar gungor och är också fosterbarn."
Paul Reyes log och strök pojken över håret. Sedan hälsade han på Selena.
"Du har varit med på nån fosterfamiljs-picnic va? Jag tycker jag känner igen dig."
Selena nickade och log glatt.
"Ja! I somras. Jag kände igen dig med. Du och din fru har flera ungar, va?"
Paul nickade.
"Det stämmer. I somras hade vi tre stycken. Vilket minne du har."
"Men Aidan är ny?" sa Selena.
Paul såg ömt på Aidan.
"Ja, Aidan är ny."
Pojken borrade in ansiktet i sin fosterfars varma överrock.
"Vi ska nog gå nu." sa Paul. "Men det var kul att träffa dig igen, Selena."
"Dig med!" sa Selena.

Paul lade armen om Aidans axlar.
"Vill du gå och dricka varm choklad. I koppar stora som guldfiskskålar?"
Aidan började le ett snett litet leende och höjde en aning på ögonbrynen, skeptisk.
"Okej, dom är inte stora som guldfiskskålar..." erkände Paul. "Men som våra flingskålar i alla fall. Låter det bra? Varm choklad med massor med vispgrädde?"
Aidan skrattade och nickade.
"Awesome!" sa han och gjorde tummen upp.
Paul rufsade om den lille pojkens mörkblonda hår, som det nu hade landat snöflingor i.
"Du, grabben... var är din mössa...?"
Aidan såg sig om.
"Nånstans..." sa han osäkert.
Paul skakade på huvudet, men han var inte arg, mest road.
"Jaha du. Men då får vi gå runt och leta efter mössan. Det är för kallt att gå utan."
Selena tog skutt av sin gunga.
"Jag hjälper till att leta!"
De två barnen sprang iväg.
Kvar stod Paul och såg efter dem.
"Vad ska jag göra då?" skojade han.
"Du kan leta efter mina vantar!" ropade Aidan som svar, helt allvarligt.

Paul skakade på huvudet igen och började skratta.
Då såg han en ganska stor ekorre som nyfiket tittade på honom.
"Den här ungen får vi hålla koll på, eller vad tror du...?" sa han till ekorren.
Och hur otroligt det än verkade, såg det ut som att ekorren verkligen lyssnade intresserat på honom.
Efter en stund kom Aidan och Selena tillbaka. Pojken viftade med sin mössa och vantarna.
"Upphittade!" flämtade han.
Sedan fick pojken syn på ekorren och beundrade den ett tag.
"Lilla gubben, varm choklad...?" påminde Paul.
Han ville inte stressa pojken, men det började bli kallt nu. Han tog på Aidan mössan, lade armen om honom igen och så började de att gå.
De vände sig om och vinkade till Selena.
"Vi ses en annan gång!" ropade Aidan.
Han hoppades verkligen det. Selena var snäll och kul att hänga med. Och det kändes bra att ha en kompis.