Skrivpuff - 16 April 2017

*
Behöver

Fortsättning på Skrivpuff - 14 April 2017

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

Klockan 8:45, en kvart innan lektionen skulle starta, kom rektorn in i klassrummet med Reece och Phoebe Goodwin i släptåg.
11-årige Reece hade kortklippt honungsblont hår. Uppsynen i hans ansikte var ganska buttert, men inte otrevligt.
8-åriga Phoebe hade långt honugsblont hår, som nu var uppsatt i en hästsvans. Hon såg inte lika butter ut som sin bror, men ganska allvarlig.
"God morgon, Angel och Missy." hälsade rektorn. "Här är de nya barnen."
Missy Anderson och gick fram för att hälsa på syskonen.
"Hej!" sa jag.
"Välkomna hit. Jag hoppas ni ska trivas här." sa Missy.
Nu log Phoebe. Hon tog i hand och hälsade artigt. Det kändes lite gammaldags, men rart.
Reece tog också i hand, men han varken log eller såg oss i ögonen. Hans "hej" lät lite oengagerat.

Jag visade var de skulle sitta och att jag hade lagt fram arbetsböcker och blyertspennor åt dem.
Syskonen slog sig ner på varsin stol.
"Får vi tuschpennor också?" frågade Phoebe.
"Ja, i morgon." sa jag och log. "Vi ska köpa nya idag."
Phoebe såg nöjd ut.
"Vad bra!"
Reece såg sig om i rummet.
"Har ni inga datorer?" sa han missnöjt.
"Inte här inne." sa Missy. "I den här klassen jobbar vi utan datorer."
Reece suckade och vilade uttråkad hakan mot bordsskivan.
"Men, uppför dig - sätt dig ordentligt!" förmanande hans lillasyster.
Pojken gav henne en blick full av hetta och irritation.
"Håll käften!" fräste han.
"Reece..." sa Missy ogillande. "Du behöver inte svära åt din syster."
"Jo, det behöver jag." muttrade pojken.

Jag bestämde mig för att försöka avleda hans tankar på svärord och frågade vad han ville arbeta med nu.
"Va, får man välja...?" sa han häpet och hans lilla ansikte blev mildare.
Jag nickade.
"Ja, den här lektionen kan du välja mellan Engelska eller Matte."
"Matte!" sa han snabbt. "Jag är rätt bra på det."
Hans nyvunna glädje gjorde även mig glad.
Jag gav honom en mattebok, en linjal och ett suddgummi.
"Pennor har du redan." sa jag och visade honom de gula blyertspennorna som låg på hans bänk.

Phoebe hade suttit och iakttagit oss hela tiden. Nu snappade hon åt sig sin brors mattebok.
"Ge hit!" vrålade Reece.
"Näää! Jag behöver också en bok att arbeta med!" skrek Phoebe.
Jag tog matteboken ifrån Phoebe och hämtade en åt henne också.
Hon såg missnöjt på sin bok.
"Det här är ju inte samma..." sa hon surt och höll fram matteboken mot mig, som om hon förväntade sig att jag skulle att tillbaka den.
Reece suckade trött.
"Du är ju inte på samma nivå som mej, dumskalle-unge. Då kan du inte ha samma."
"Tyst med dig, horunge!" fräste Phoebe. "Jag vill ha samma - ingen baby-mattebok."

Missy Anderson stirrade förfärad på syskonen Goodwin.
Och jag sneglade på rektorn och funderade på hur jag skulle tacka honom för den här utmaningen.

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.

Skrivpuff - 28 Februari 2015

*
Rygg

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

På måndagen hade vi lite tid över i specialklassen, tid då vi inte behövde göra något särskilt.
Blake och Amy försjönk i varsin bok och Missy Anderson tittade i en fin bilderbok med foton av djur tillsammans med vår nya elev, lille Tiger.
Stämningen var bra och lugn och ungarna verkade trivas med "slötiden", som de kallade den.
Men Elle började bli rastlös, sådär som hon kunde bli om hon var understimulerad, så jag tog med mig henne på promenad genom skolan.
Den lilla flickan höll min hand och frågade nyfiket vad vi skulle göra.
"Jag tänkte att v kunde besöka Mrs. Rices matteklass, så du får se hur de jobbar i Kyle och Ashlees klass. Och så kanske Mrs. Rice har någon rolig matte-utmaning åt dig."
Jag blinkade med ena ögat åt henne.
"Jaaaa!" jublade Elle av lycka. 
Hon älskade Kyle och Ashlee och hon tyckte väldigt mycket om high school-elevernas mattelärare.
Elle skyndade mot mattesalen.
"Vänta lite." skrattade jag. "Vi kan inte bara storma in som insatsstyrkan..."
"Men Angel..." fnissade Elle. "du är ju polis - när du inte jobbar i vårans klass." sa flickan finurligt.
"Ja, det har du rätt i, men idag är jag inte polis, bara speciallärare."
Elle bara log.

Jag knackade på klassrumsdörren och vi väntade på att bli insläppta.
Mrs. Rice log när hon öppnade.
"Nämen hej, vilket finbesök vi har fått!" sa hon och log sitt alltid så vänliga leende.
Ashlee tittade upp. Hon log stort och vinkade glatt åt oss.
"Hej!" ropade hon.
Elle rusade fram och kramade henne.
Bredvid Ashlee satt Kyle, så djupt fokuserad på sina mattetal att han inte verkade märka världen omkring sig.
Mrs. Rice såg med nästan bekymrad blick på honom.
"Han har kämpat stenhårt i nästan två timmar nu." sa hon med tyst röst till mig.
Ashlee nickade.
"Han har inte ens tagit en paus..."
Jag lade lätt min hand på Kyles rygg och hälsade på honom.
Pojken ryckte till och såg upp.
När han såg att det var jag log han fåraktigt.
"Åh... hej Angel."
Han rodnade lite.
"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen." sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
"Ingen fara. Jag gör så där ibland. Det är ju därför en del kallar mig spaz boy - för att jag rycker till."
Han suckade.
"Jag är ett freak."
"Det är du inte alls!" utbrast jag, arg och ledsen för att en del av hans skolkamrater intalade honom att han var ett missfoster.

Kyle såg länge på mig, fundersamt.
"Ibland önskar jag att jag gick i din specialklass." sa han tyst.
"Jag med!" sa Ashlee, som även hon utsattes för skolkamraternas glåpord och mobbing.
Mrs. Rice och jag log mot varandra. Vi förstod att de två rara och känsliga 14-åringarna saknade allt lugn och acceptens som fanns i min lilla specialklass.
"Ashlee och Kyle, ni har jobbat så hårt idag, jag är stolt över er. Och det är bara femton minuter kvar, så ni kan packa ihop era saker och sluta för idag."
De två små tonårsungarna packade snabbt ner sina matteböcker och pennor i sina ryggsäckar.
"Tack Mrs. Rice!" sa Kyle.
"Ni är awesome!" inflikade Ashlee.
"Åh tack raring." log Mrs. Rice.

När Kyle satte på sig sin ryggsäck märkte jag att han grimaserade lite, som om han hade ont.
"Hur är det?" frågade jag.
"Eh... jag är okej." sa Kyle osäkert.
Men hans blick sa mig något helt annat...
En oro började gro i mig, samma sorts oro som jag känt för hans syster Coral i fredags, när hennes händer skakade så.
Det fanns så mycket igenkänning i deras tillbakadragna och oroliga beteende att jag började må illa...
Jag kände igen mig själv - otäckt väl - när jag var i Kyle och Corals ålder. 
Precis som så ofta jag kände igen mig i lilla Amys jagade själ och skakande händer.
10-åriga Amy, en av mina specialklass-ungar, var på flykt undan sin våldsamma pappa. Det var därför hon och hennes mamma bodde här i Blue Creek nu.
Men hur var det med Coral och Kyle...? Var det någon som skadade dem?
Jag var rädd för det... 
Tyst i mina tankar lovade jag Coral och Kyle att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa och skydda dem.

En stund senare, när Ashlee och Elle gått på toaletten, stod jag ensam med Kyle ute i korridoren.
Jag lade försiktigt armen om hans axlar.
"Kyle, du vet att du kan komma till mig om du behöver hjälp med något, va?" sa jag. "Oavsett om det gäller skolarbete eller nåt annat. Okej?"
Kyle nickade.
"Tack Angel." sa han tyst, knappt hörbart.
Sedan log han lite och han såg ut att vilja krama mig. Men hans tonårs-blyghet fick honom att låta bli.
Jag log. Det var bedårande.
Försiktigt gav jag den magra pojken en liten kram.

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

Skuggbarn - del 7

*
ELLE

Varje gång Elle tittade in till oss tog Missy Anderson Elle vid handen och gick bestämt tillbaka med henne till hennes klassrum.
Men Elle kom tillbaka till oss varje dag.
Ibland var hon så tyst och försiktig när hon kom in i klassrummet, att det tog flera minuter innan vi märkte att hon var där.
Elle sade en gång till mig att hon kom smygande till oss på det där viset för att hon inte ville störa lektionen.
Missy och jag pratade med Mrs Peters, som förklarade att Elle låg långt före sina klasskamrater i årskurs 1-3.
Elle hade börjat första klass ett år tidigare än de andra barnen.
Eftersom Elle så envist kom till vår klass bestämde vi att flickan skulle få prova att vara hos oss i ett par veckor, för att prova på hur det var.
Gång på gång förstummade Elle oss i klassen med sina färdigheter och hon blev kvar hos oss.
Nu har hon varit en av oss i tre veckor och hon klarar sig mycket bra i vår klass.
*

Skuggbarn - del 6

*
ELLE

“Åh, så många böcker ni har!” viskade Elle imponerat när hon fick syn på bokhyllan.
Hon drog fram en stol till hyllan, klev upp på den och läste på bokryggarna.
Där fanns gamla klassiker som Ringaren i Notre Dame, Oliver Twist, De tre musketörerna och Charlotte’s Web.
“Jag älskar böcker!” viskade Elle. Hennes ögon tindrade.
Jag log.
“Stanna här och läs en stund du.” sa jag.
Hon tog en Harry Potter-bok och slog sig ner med den i en tom bänk.
Efter ett tag hörde vi Elle fnissa för sig själv.
“Hi hi hi, ugglepost!”
Hon hade kommit till det avsnittet i boken där Harry får en massa post av ugglor.
“Jag gillar verkligen denna här boken.” sa Elle när hon såg att vi iakttog henne. “Tänk om vi fick ugglepost! Det skulle jag vilja.”
Sedan slog hon ner blicken och fortsatte att läsa tyst för sig själv.

Vid skoldagens slut klockan halv tre satt Elle fortfarande och läste Harry Potter och de vises sten.
Mrs Peters kom och hämtade Elle.
“Dags att gå hem, vännen.” sa Mrs Peters vänligt.
Elle knotade en aning. Men hon gick lydigt till bokhyllan och ställde tillbaka boken.
Hon tackade artigt Missy Anderson och mig för idag, sedan gick hon med Mrs Peters ut.
*

Skuggbarn - del 5

*
ELLE

Det var en till synes vanlig, lite trist, måndag i början av mars när lilla Elle började besöka oss.
I klassrummet var det dålig luft - som vanligt.
Barnen bad om och om igen att vi skulle öppna ett fönster och släppa in lite syre.
Mitt under lektionen öppnades dörren och en liten flicka med burrigt lockigt hår och småfräknigt ansikte kom in i klassrummet.
Elle Jenlin är bara sju år gammal, hon blir inte åtta förrän i slutet av december, och på grund av tillväxthormonbrist är hon mycket liten för sin ålder. Folk tror alltid att hon är mycket yngre än vad hon är.
Men det hindrade inte Elle från att frimodigt slå ner bland barn som som var flera år äldre än hon själv den där måndagen.
När Missy Anderson, klassföreståndaren i klass 4-6, sade åt Elle att hon borde gå tillbaka till sin egen klass, svarade den lilla flickan att det var så tråkigt i hennes klass.
“Din lärare undrar nog var du är.” sa jag till Elle.
Det älvlika barnet bara ryckte på axlarna.
Jag gick fram till klassrummets interntelefon och ringde till Elles klassföreståndare Mrs Peters och förklarade att Elle hälsade på hos oss.
*

Skuggbarn - del 4

*
Nu kurrade Blakes mage så högt att det hördes i hela klassrummet.
Han tryckte armarna över magen i ett hopplöst försök att dämpa hungerskriken.
Elle såg på honom.
”Oj, din mage pratar…! Har du inte fått nån lunch?”
Blake skakade på huvudet.
Elle gled ner från sin stol och gick fram till mig.
”Angel…” viskade hon, så att bara jag skulle höra. ”Blake har inte fått nån lunch och hans mage är hemskt hungrig.”
Jag gick orolig fram till Blake.
”Blake, har du inte ätit idag...?”
Blake bara skakade på huvudet.

Blake Diamond är så tystlåten att det är flera på skolan som faktiskt, på allvar, tror att han är stum.
Det händer till och med att både lärare och elever i skolan pratar om Blake som “den stumme pojken”.
Blake är en mycket känslig och intelligent elvaårig pojke. Han är väldigt blyg och sitter gärna för sig själv och ritar, målar eller läser mängder med böcker.

Jag gick fram till Missy Anderson, klassföreståndaren, och sa att jag tänkte gå med Blake till matsalen och se till att han fick något i magen.
Missy Anderson log och nickade.
”Får jag följa med?” frågade Elle.
Innan jag hann svara, hade Elle slunkit ut genom dörren tillsammans med Blake och mig.
”Jag tänkte hålla er sällskap.” förklarade hon.
Blake log mot den lilla tjejen.
*