Skrivpuff - 24 April 2015

*
Gradvis

Varje kväll stod lilla Pyret nere på gården och väntade på sin far som var på väg hem från sitt arbete.
Tant Gunnarsson, som hjälpte till hemma hos dem, hade redan ropat tre gånger från fönstret att det var dags att komma upp och äta middag. 
Och tre gånger hade Pyret ropat tillbaka att hon inte skulle äta en bit förrän far kommit hem.
Lika många gånger hostade tösen i sin vita näsduk som tant Gunnarsson givit henne och hon vek ihop den så att ingen skulle kunna se blodfläckarna mot det rena, vita tyget.

Pyret led av något som de vuxna kallade "Lungsot" och hon blev gradvis sämre. Hostan skrällde och var och varannan natt fläckades hennes kudde röd.
Tant Gunnarsson hade sagt till far att Pyret inom en snar framtid borde läggas in på sanatorium. 
Sanatorium... Usch... det där långa konstiga ordet lät så otäckt att Pyret inte ville tänka på det.
Hon stoppade ner näsduken i sin ficka och fortsatte att spana efter sin älskade pappa.

Åh, där kom han ju!
"Pappa!" ropade Pyret glädjerusigt och rusade mot honom.
Hon skrattade så att hon kiknade när far lyfte upp henne i sin famn och snurrade runt.
"Mitt lilla Pyre!" skrattade pappa. "Har du stått här nere hela dagen och väntat på mig?"
"Det slå dig i backen på!" svarade Pyret och slog armarna om hans hals.
Far bar upp sin lilla tös till lägenheten och tackade tant Gunnarsson för att hon tagit hand om både barn och hem idag också.
"Det gör jag så gärna." sa tant Gunnarsson. "Men hädanefter måste lilla Pyret komma upp och äta när jag ropar."
Pyret suckade.
"Jag sa ju att att jag väntade på pappa..."

Tant Gunnarsson såg en aning sträng ut först, men sedan, när Pyret började hosta igen satte hon sig i soffan och tog upp tösen i sitt knä.
"Arma lilla barn..." sa damen ömt. "Så fort du har ätit din kvällsmat ska jag ge dig ett varmt bad och stoppa dig i säng."
Pyret hade först tänkt säga att det där kunde far göra, men hon ville inte såra damen nu när hon var så vänlig. 
Hon gav bara tant Gunnarsson en liten kram, log och frågade vad de fick till kvällsmat idag.

Skrivpuff - 14 juli 2011

Skriv om en stofil

"Hur står det till herr Fredriksson?"
Gamle Fredriksson snodde runt och plirade förvirrat på Johansson och hans söta lilla flicka Pyret.
"Ja... jag skulle visst ta vägen någonstans, men tycks ha glömt vägen..."
"Ska vi följa er hem, farbror Fredriksson?" frågade Pyret.
"Det vore vänligt." sa Fredriksson.
Pyrets far erbjöd sig att bära Fredrikssons tunga matkassar och lilla Pyret höll den gamle i handen. Så började de gå över torget och mot Storgatan.
"Jaså, har Johansson börjat ledsaga gamla stofiler?" skrockade en man som satt på en bänk på torget.
"Tjänar han pengar på det tro?" skrockade en annan.
Pyret blängde på dem, usch vad dumma de var.
"Ibland är det bättre att hålla munnen stängd." svarade Pyrets far lugnt. "Då riskerar man inte att det hoppar ut fula grodor."
Pyret fnissade.
"Just det! Och förresten är det väl bra att det finns nån gentleman i den här stan! Man ska hjälpa folk, tycker jag. Men det begriper inte ni, dumstrutar."
Männen på bänken såg ut som fågelholkar.
Gamle Fredriksson log mot Pyret och kramade hennes hand.

*

SkrivPuff: Utmaning 2011:29 - 29 januari

Skriv om att åstadkomma något.

”Har Johansson åstadkommit något idag?” frågade tant Gunnarsson och gav far en skarp blick.
”Ja, tänk, det har Johansson!” svarade far glatt. ”Se här: en stekpanna full med prima små goda köttbullar, rullade med dessa två händer. Skalat potatis och lyckats koka dem har jag också gjort”
Tant Gunnarsson såg väldans snopen ut.
”Det må jag säga…”
Far log ett brett leende och lyfte upp mig på sina starka armar.
”Det visste jag inte, att han kunde rulla köttbullar.” fortsatte tant Gunnarsson.
Far log ett ännu bredare leende.
”Jajamensan, vi kan mycket, lilla Pyret och jag.”
Jag nickade instämmande.
”Jag har dukat.” sa jag och log lika brett som far. ”Både kniv och gaffel har jag lagt fram. Och glasen har jag gnuggat bort vattenfläckar ifrån med kökshandduk.”
Tant Gunnarsson log.
”Jag ser det jag. Så fint du har gjort lilla Pyret.”
”Jajamensan!” sa jag. ”I kväll är det far och jag som bjuder på middag!”
Bli bjuden på middag hade tant Gunnarsson inte väntat sig. Och inte hade hon väntat sig att far skulle laga så här fin mat åt oss.

Jag är mäkta stolt över far. Ingen ska komma och säga att han är en odugling som aldrig åstadkommer någonting! Han sliter hårt för att kunna försörja och ta hand om mig.
Han sitter hos mig varje natt och tröstar mig när jag hostar som värst.
Och tänk, han skäller aldrig på mig om jag har hostat så det kommer blodfläckar på mitt vita örngott, fastän blod är så svårt att få bort blir han aldrig det minsta arg eller ens irriterad.
Far gör mig glad varje dag, han sjunger, skrattar mycket och berättar roliga saker. Och han brukar kicka boll med barnen nere på gården när han kommer hem från jobbet om kvällarna.
Han hjälper rara tant Agda att bära tunga matkassar uppför trapporna och han hjälper folk att laga diverse jox, cyklar och jag vet inte vad... utan att ens ta betalt för det.
Om allt detta, som jag nu har nämnt, inte är att åstadkomma något, vet jag inte om ordet åstadkomma är värt att nämnas!

Eder tillgivna,
Pyret
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:135 - 15 maj

Skriv om en nymodighet.

Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*