Julkalendern 2017 - Del 25

*
Silver Falls, Montana
25 December 1845.

Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."

Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.

Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."

Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.

"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.

Skrivpuff - 16 Augusti 2016

*
Köpa

London, England. Våren 1865.

Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på. 
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.

Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.

Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.

Skrivpuff - 19 Februari 2015

*
Ihålig

Silver Falls, Montana. Sommaren 1855

Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt. 
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom. 
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.

"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.

Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."

Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt. 
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.

20/1 - Grattis på namnsdagen, Sebastian

*

Grattis på namnsdagen,
Sebastian

25 December - Happy Birthday Sebastian!

Farlig natt...

*
Sen kväll i London. Rose och Sebastian tittade beundrande på fullmånens spegelbild nere i River Thames nattmörka vatten när vingslag hördes högt uppe i luften.
”Hörde du det där?” frågade Sebastian.
Han spanade upp mot himlen och flämtade till när en vingbeklädd varelse flög förbi månen.
”Jag har aldrig sett en så stor fladdermus, den är nästan lika stor som en falk!” utbrast Sebastian, häpnad och skräck i hans mjuka röst. ”Ingen kommer att tro oss när vi berättar detta.”

I nästa sekund dök fladdermusen ner mot dem och flög förbi.
Rose skrek till när varelsens vinge nuddade Sebastians kind och rev upp en skråma. Små blodpärlor sipprade fram i huden.
”Märkligt…” sa Sebastian uppskakat.
Han kände försiktigt med fingertopparna på kinden.

Rose räckte honom en liten vit näsduk av tyg, men Sebastian skakade på huvudet.
”Tack, men det behövs inte. Men vi kanske borde gå nu.”
Rose som kände sig riktigt illa till mods log blekt.
”Det är nog bäst.” sa hon och lade armen om Sebastians midja.

Ungdomarna stannade en droska och åkte till teatern, där skulle de äta kvällsmat med sina teater-vänner.
”Farlig natt.” mumlade mannen på kuskbocken. ”Tag er i akt.”
Sebastian kramade Roses hand.

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 2

*
Sebastian log ett lugnande litet leende.
"Men det är dagsljus nu Mr. Grimston."
"Är det?" sa Grimston och såg upp den blå himlen. "Ja det är det visst ja."
Han skrattade. Ett torrt och underligt litet skratt.
"Dom kommer när det blir mörkt."
Kyrkogårdsvaktmästarens röst blev plötsligt hotfull och vaksam.
"Ta er i akt. Jag måste hitta deras gömställen och förgöra dem."

Rose tryckte sig tätt intill Sebastian.
"Usch.. han skrämmer mig."
"Han skrämmer nog sig själv också." sa Sebastian.
Sedan lade han armen om Rose och drog henne med sig bort från Grimston och de gamla gravarna.

"Undrar om vi någonsin får veta vilka Mörkrets varelser är..." sa Sebastian fundersamt när han och Rose gick ut genom kyrkogårdens stora grindar.
Roses röst darrade när hon sa:
"Jag vill nog inte veta..."
Hon suckade.
"Sebastian, nu kan vi väl tänka på något annat. Den där gamle stofilen ger mig rysningar och jag får ju mardrömmar mitt på blanka dagen."

Sebastian log och nickade.
"Samma här. Vi pratar om något trevligt istället."
När de två ungdomarna inte kom på något att prata om såg de på varandra och skrattade.
"Säg något då." skrattade Sebastian.
Rose log och kramade hans hand.
"Du har väldigt vackra ögon."
Sebastians kinder blev lika röda som blommorna i rabatten de just passerade.
Rose fnissade.

Skrivpuff - 11 maj 2012 - del 1

Skriv om att skrämmas

 London 1865

Kyrkogårdsvaktmästare Grimston låg på knä framför en grav på den gamla, övergivna delen av kyrkogården.
Han tryckte och knackade på jorden och sedan på gravstenen.
"Mmmm... här någonstans är det nog..." mumlade han för sig själv.
Rose var på väg till den nyare delen av kyrkogården för att lägga blommor på sin mors grav. Nu stannade hon upp och stirrade på den gamle mannen.
Rose vän Sebastian stirrade också.
Vad i hela friden höll gubben på med...?

Sebastian harklade sig.
"Ursäkta... Mr. Grimston, vad gör ni?"
Grimston gav ifrån sig ett gällt tjut och for upp på fötter.
Han snodde runt och fick syn på ungdomarna.
Den gamle mannen tog sig för hjärtat.
"Åh Rose och Sebastian, var det bara ni. Vilken tur. Jag trodde för ett ögonblick att det var..."

Mannen tystnade och lade sig på knä framför gravstenen igen.
"Vilka trodde ni att det var?" frågade Rose.
"Mörkrets varelser." sa Grimston i en väsande viskning.
Sebastian stirrade på honom igen.
Nu hade det slagit runt ordentligt för gamlingen. Han hade fått de där varelserna på hjärnan.

Namnsdag 20/1 2012: Sebastian

Grattis på namnsdagen
Sebastian!

*

Skrivpuff - 14 oktober 2011 - del 2

*
"Vi går..." viskade Sebastian till flickorna. "Den här tjocka vitlöksdoften börjar kväva mig..."
Rose nickade.
"Vitlök!" utropade Grimston, som om han hade hört Sebastian.
Han fick ungdomarna att hoppa till igen.
"Kan inte ni rara barn gå till marknaden och skaffa mer vitlök åt mig?"
Han sträckte fram några slantar mot Sebastian.
När Sebastian inte tog emot pengarna sträckte Grimston ut sin öppna handflata mot Rose.
Men Rose skakade på huvudet och kramade Sebastians hand.
"Emily, du är en rar liten tös, du vill väl hjälpa gamle Grimston?" log kyrkvaktmästaren.
Men Emily, som fortfarande klamrade sig fast vid Sebastians midja, gömde ansiktet i sin väns skjorta för att få slippa se på Grimston.

"Snälla ni, hjälp mig." bad Grimston.
"Vi måste gå hem nu." sa Rose besvärat. "Det börjar bli sent. Adjö Mister Grimston."
Den gamle kyrkvaktmästarens grå ögon lyste av en febrig iver.
"Men... men... ni kan väl hjälpa en gammal man? Jag förbereder mig ju för jakt på Mörkrets varelser."

"Han förbereder sig snarare för en enkel resa till Bedlam..." sa Sebastian, tyst, så att bara Rose och Emily kunde höra.
Flickorna fnissade och tyckte att mentalsjukhuset var en plats där otäcke gamle Grimston hörde hemma.
Sebastian, Rose och Emily sade adjö till kyrkogårdsmästaren och skyndade sig bort från hans stuga och kyrkogården.

Skrivpuff - 14 oktober 2011 - del 1

Skriv om att förbereda.

London 1865

Sebastian, Rose och Emily gick förbi kyrkogårdsmästare Grimstons stuga.
"Hur kan man vilja bo på en kyrkogård...?" viskade lilla Emily. "Jag skulle tycka det var läskigt."
Den gamle kyrkogårdsmästaren tittade upp när han hörde ungdomarnas röster.
"Ah vackra Rose, unge herr Sebastian och lilla söta Emily. Har ni besökt din mors grav, Rose?"
Rose nickade.
"Grimston, vad ska ni med all vitlök till...?" undrade hon och pekade på flera flätor med vitlök som hängde runt stugans dörr.
"Vitlök håller Mörkrets varelser borta." svarade Grimston och började frenetiskt att tälja på en grov träpinne.
Intill honom låg färdiga tjocka pinnar, de såg farligt vassa ut.

Grimston log brett så att alla hans dåligt skötta tänder syntes när Sebastian såg frågande på pinnarna och kniven.
"Ja du unge Sebastian, detta ska bli vassa träpålar som ska förinta Mörkrets varelser. Man måste köra en påle genom hjärtat på dom."
Han högg till med pålen, som om han hade en varelse nära sig.
Sebastian och Rose hoppade till. Lilla Emily skrek förfärat till och klamrade sig fast vid Sebastian

Grimston nickade.
"Ja, dom är hemska och farliga. Men räds icke mer flicka lilla, er gamle Grimston ska beskydda er från helvetets faror."
Tack..." sa Sebastian glädjelöst.
Just nu kände han sig mer skrämd av den gamle kyrkogårdsmästaren än av Mörkets varelser, vad det nu var för något...

Skrivpuff - 13 augusti 2011

Skriv om fullmånen.

London 1865

Rose och Sebastian såg storögda på den bevingade varelsen som flaxade förbi framför fullmånen.
"Jag har aldrig sett en så stor fladdermus någon gång...!" flämtade Sebastian.
"Jag har hört gamle Grimston på kyrkogården prata om dom..." sa Rose. "Han säger att det är något övernaturligt och skumt med dom där stora fladdermössen."
Sebastian nickade.
"Jag har också hört det. Mörkrets varelser kallar han dom... Han säger att en del människor kan förvandlas till..."

Sebastian avbröts av knastrande steg som hördes i gruset på en av gångvägarna i parken.
Rose tryckte sig närmare Sebastian.
"Vi går!" sa hon. "Vi borde inte vara ute så här sent."
"Det vore spännande att se om det är någon kan förvandlas." sa Sebastian.
Rose kunde inte undgå att höra en viss ton av upphetsad spänning i hans röst.
"Det vore inte spännande alls. Du ska inte vara så äventyrslysten hela tiden, Sebastian."
Sebastian log.
Han började gå längre in i parken, där två lågmälda röster nu hördes.
"Nej Sebastian! Det kan vara farligt!"
Rose tog tag i Sebastians handled och drog honom med sig ut ur parken.

~

Nästa morgonen satt Sebastian på teaterns scen och läste i tidningen.
"En man blev dödad i Hyde Park sent igår kväll." sa han.
"Åh Herregud!" utbrast Rose förfärad.
Hon rusade fram till Sebastian och slog armarna om honom.
"Det kunde ha varit du!"
"Jag vill inte att ni går ute sent om kvällarna mer." sa Desmond.
Sebastian tyckte att Desmond lät ovanligt stram och ansträngd... Men han kanske bara var orolig.

En isande rysning rann längs Sebastians ryggrad när han läste vidare om den mördade mannen.

De mystiska små märkena på mannens hals är ett mysterium för polisen.
Det ser ut som om något har punkterat huden och sugit ut blod.

Sebastian kastade en blick på Rose.
"Mörkrets varelser..." viskade han mystiskt.
Desmond log och rufsade om Sebastians hår.
"Du har livlig fantasi du pojk."
Sebastian log.
"Vad tror du att det var då?"
Desmond svarade inte. Hans leende hade slocknat.
Han tog tidningen från Sebastian och började läsa artikeln om parkmordet.

Foto: Exsodus / FreeDigitalPhotos.net

SkrivPuff: Utmaning 2011:117 - 29 april

Skriv om sötma.

London 1865

"Tycker du om min nya parfym?" frågade Rose. "White Musk."
Hon vände sig från sin spegelbild och såg leende på Sebastian.
Sebastian log och nickade.
"Den är annorlunda." svarade han.
Han brukade inte gilla parfym, den blommiga doften var så falsk och kunde bli kvävande.
Men den här parfymen hade en helt annan sötma, sammetslen och ren på något vis.
Sebastian tyckte kanske om den mest för att doften tillhörde Rose. Hon var så vacker och hade en sådan fin, naturlig skönhet.
"Min favoritdoft." sa Rose.
Sebastian log.
"Fast du behöver inte massa kosmetika," sa han. "du är så vacker ändå."
Sebastian insåg att han tänkt högt och rodnade lite.
Rose log ett strålande leende.
"Åh Sebastian... vad rar du är!"
Rose reste sig från sin stol vid sminkbordet och gav Sebastian en lång kram.
Han doftade tvål och frisk luft. Så rent och äkta.
"Rosie, jag är bara ärlig; du är vacker..." mumlade Sebastian och rodnade på nytt.
Rose strök honom mjukt över kinden.
"Du är fin du."
Sebastian log blygt och skakade på huvudet.
Rose tyckte så mycket om Sebastian och hans mjuka sätt och blyghet. Han var verkligen en riktigt söt raring.
"Jo, Sebastian, du är visst fin." skrattade Rose.
Hon kysste honom på kinden. Sedan tog hon hans hand och kramade den.
"Du, det är vackert väder. Ska vi ta en promenad i parken?"
Sebastian log och nickade.
"Gärna."
Ungdomarna lämnade teatern och gick ut i det strålande solskenet.
Rose höll fortfarande Sebastians hand när de gick in i Hyde Park.

Montana Memories: Little Wildcat - del 5

*
”Vad heter du lille vän?” frågade damen.
”Sebastian Cooper.” svarade pojken.
”Åh kära barn!” utbrast damen. ”Då är du Anna Coopers pojke.”
Sebastian nickade. Hans ögon blev blanka när han hörde sin mors namn.
När damen såg den lille pojken tårblanka ögon bestämde hon sig för att inte prata mer om hans mor, hon ville inte riva upp sorg hos honom.
Istället stack hon ner handen i sin väska och fiskade upp ett par slickepinnar och räckte fram dem mot Sebastian.
”Får du äta sött?” frågade hon.
Pojkens ögon glittrade lyckligt, som om hon givit honom en stor skatt.
”Tack så mycket ma’am!”
Sebastian tog emot slickepinnarna. Han stoppade de söta skatterna i sina byxfickor, alla utom en - den stoppade han med detsamma i munnen.
"Mmmm...! Mumsigt!"
Damen log och klappade pojken på kinden.
”Ät inte upp alla på en gång nu lille vän.”
Sebastian fnissade.
”Det ska jag inte.”
Han vinkade adjö till den snälla tanten och gick vidare vägen fram.

Montana Memories: Little Wildcat - del 4

*
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.

När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!

Montana Memories: Little Wildcat - del 3

*
Hela dagen satt Sebastian med Red Thunder ner vid floden.
När solnedgången kom och den lille pojken somnade, utmattad efter en lång svår dag, bar Red Thunder hem honom.
Sebastians far stod utanför huset och såg på den store indianen som kom bärandes på hans pojke.
Den gamle hövdingen såg fadern djupt i ögonen och sade allvarligt:
”Den här lille pojken har haft en svår dag. Ta väl hand om din son. Ni behöver varandra nu.”
Sebastians far stod bara stilla och såg handfallen ut.
Red Thunder räckte fram pojken mot honom.
”Unge Sebastian behöver sin fars famn nu. Sträck fram armarna och ta honom.”
”Jag vill inte se honom mer.” sa fadern skrovligt.
Red Thunders blick blev mörk.
”Det här är din lille son - inte din fiende! Avvisa honom inte.”
Sebastian vaknade och gnydde lite.

Med darrande händer tog fadern till slut Sebastian i sin famn.
”Så, nu håller jag min son! Är du nöjd nu?”
”När det här huset fylls med värma och kärlek igen är jag nöjd.” sa Red Thunder. ”Ta hand om Little Wildcat. Ge honom all din kärlek och respekt. Han är en fin pojke och är allt du har.”
Med de orden som adjö vände Red Thunder om och började vandra hemåt.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 2

*
”Du har dödat din mor och din ofödda syster!”

Orden ekade om och om igen när Sebastian sprang upp mot Wildcat Hill.
Montanas morgonsol fick tårarna, som satt i hans ögonfransar och rann på kinderna, att glittra.
Inte förrän Sebastian såg indianhövdingen nere vid Crystal River stannade han.
Red Thunder såg på pojken och sträckte ut handen mot honom.
”Little Wildcat, vad gör du här så här tidigt?”
Sebastian kastade sig i den gamles famn.
”Red Thunder…” snyftade han. ”Mor är död! Jag har dödat min mor och min syster…!”

Red Thunder höll om den gråtskakande pojken.
”Little Wildcat… du har inte dödat någon. Den som påstår det är inte vid sina sinnen.”

Den gamle indianhövdingen såg på den stackars sorgfyllda pojken.
”Det händer hemska saker i våra liv, och de sakerna kan inte vi människor råda över. Så Little Wildcat, du får aldrig säga att du är skulden till din mors död, vad folk än säger. Det är inte sant! Det krossar mitt gamla hjärta att någon kan säga något så grymt till en liten pojke.”
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 1

Silver Falls, Montana. 1855

Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.

Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.

Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”

Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*

Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*