Julkalendern 2017 - Del 27

*
Christmasland, New York
27 December 2006.

Mae Winters satt i ett bås på Murphy's Café, ett hemtrevligt och gammaldags familjeägt fik, och njöt av en mugg med choklad med vispgrädde.
Hon satt här ensam, men hon hade ingenting emot det - inte ens idag, på sin födelsedag.
Mae tyckte om lugn och ro som man kunde få med denna frivilliga ensamhet. Då kunde man få sitta med näsan i en bok, eller bara med sina funderingar utan att någon tyckte att hon var tråkig.
Den här julen hade Mae återvänt till New York, sin gamla hemstad, för första gången på flera år, och det hade inte varit helt lätt. Många jobbiga känslor hade kommit upp till ytan.
En positiv sak med att komma tillbaka till östkusten var att hon och mamma hade kommit närmare varandra och det var Mae väldigt glad för. I kväll skulle mor och dotter ut och äta tillsammans och fira Maes stora dag.
Men förmiddagen ville Mae ha för sig själv.
Såvida det inte dyker upp någon rolig vän, förstås... tänkte Mae.
Hon log mot sig själv. Det skulle det inte göra. Alla hennes vänner fanns hemma i California.
Plötsligt började hon känna en saknad efter Desi och de andra kompisarna. Tur att de skulle ses till Nyår.

Den klassiska ringklockan av mässing som berätta att någon öppnade dörren till caféet plingade och två personer klev in. En tjej i 15-årsåldern och en kille som såg lite yngre ut.
När pojken drog av sig mössan hajade Mae till.
"Denny...?!" sa hon häpet.
Pojken vände sig mot henne och så minst lika häpen ut.
"Mae!" utbrast han och sprang nästan fram till hennes bord. "Hej! Vad gör du här?"
Han himlade på ögonen åt sig själv och skakade på huvudet.
"Ja, jag fattar ju vad du gör här... det är ju ett fik... Jag menar..."
Mae skrattade.
"Att det var en överraskning att se mig här?" föreslog hon.
Denny nickade.
"Det var verkligen en överraskning att få se dig här med." sa Mae och gav honom en lång kram. "Har du firat jul här i New York?"
Denny nickade igen.
"Ja, min familj firade med Indie och hennes familj."
Han pekade på tjejen som han kommit in på caféet med och vinkade åt henne att komma bort till dem.
Tjejen kom fram till dem och Denny presenterade dem för varandra.
"Så det här är Mae, från sommarlägret." sa Indie glatt. "Vad kul att äntligen träffas! Denny har pratat jättemycket om dig!"
Mae log.
"Har han? Vad gulligt! Han pratade jättemycket om dig på sommarlägret också."
Indie lade armen om Denny.
"Awww...! Vad fint! Vilken gullunge du är, Denny!" sa hon och gav honom en kram och en puss på kinden.
Denny rodnade lite och vred sig ur kramen.
"Jag går nog och beställer..." mumlade han.
Tjejerna såg menande på varandra och fnissade.

Mae, Denny och Indie satt länge på Murphy's Café och pratade och fikade. De hade det hur trevligt som helst.
Jag hade inte räknat med sällskap idag... tänkte Mae. Men det gjorde verkligen min födelsedag ännu bättre än jag kunnat tänka mig.
Denny såg fundersamt på henne.
"Mae, fyller inte du 16 idag...?"
"Jo, det gör jag." sa Mae och log mot den söta lilla killen. "Hur sjutton kommer du ihåg det...?!"
Denny ryckte på axlarna.
"Tja... vi pratade ju om födelsedagar i somras och så råkade jag minnas det bara."
"Han har väldigt bra minne." skrattade Indie och rufsade om Dennys mörkbruna hår.
Denny log med tillgjord kaxighet.
"Ja, man är väl begåvad."
Sedan såg han en stund på Mae, lite blygt.
"Grattis förresten." sa han och gav henne en kram. "Om jag vetat att vi skulle träffa dig här idag hade jag fixat en present."
"Tack, sötnos." sa Mae och höll om honom. "Men inte behöver du ge mig en present. Det räcker ju med att få se ditt söta lilla ansikte."
Denny grimaserade lite och tjejerna fnissade glatt åt det, för båda visste så väl att han inte gjorde det för att han tyckte att Maes kommentar var töntig - utan för att han inte ville visa hur generad han blev. Typiskt Denny-manér.

Vännerna tillbringade ännu en stund i det mysiga café-båset.
Indie såg på sin klocka och for upp.
"Oj, om vi ska hinna hem till middagen klockan sex måste vi sticka nu...!"
Denny och Indie tog raskt på sig sina ytterkläder; tjock jacka, halsduk och vantar.
Denny försökte smyga ner sin mössa i jackfickan, men Indie tog småskrattande mössan ifrån honom och tryckte ner den på hans huvud.
"Det är kallt ute, lilla dumsnut. Du kommer att frysa öronen av dig om du inte har på dig den här."
Mae log åt att Denny suckade och såg lite envist trulig ut.
Men han insåg nog att Indie hade rätt om att det var bäst att ha mössa, för han lät den sitta kvar. Han rättade bara till mössan en aning, för den satt nu lite väl långt ner över ögonen.

Denny och Indie kramade Mae och önskade henne en fortsatte trevlig födelsedag och sedan rusade de ut i decembermörkret och kylan.
En liten stund senare lämnade Mae också caféet. Hon tog en taxi hem till sin mamma.
Hon log under hela bilfärden in till stan. Hennes dag hade varit underbar.

Denny och Indie i Christmasland

*
En liten ”teaser” från en av mina kommande jul-stories

Christmasland • New York. December 2006

Torget i den idylliska lilla förstaden Christmasland pryddes av en enorm julgran, en sådan där i perfekt Disney-stil, och överallt myllrade förväntansfulla, jul-peppade barn och deras föräldrar.

15-åriga Indiana, aka Indie, sjöng glatt med i julsångerna, när hon inte sjöng pratade hon oavbrutet.
Hon flinade brett när hennes yngre bästis, 14-årige Denny, gav henne en blick.
"Vad?" frågade hon och torkade bort en blöt snöflinga som precis landat på Dennys näsa. "Gillar du inte julen?"
Denny log tillbaka.
"Jodå. Jag undrar bara vad du åt till frukost...?" retades han. "Du är ju super-peppad!"
Indie skrattade.
"Det är en del av min personlighet - en del som du älskar."
Denny skakade skrattande på huvudet.
"Om du säger det så..." muttrade han.
Men han tyckte mycket om Indie. Hon var så härlig, rolig och påhittig. Man hade aldrig en tråkig stund när hon var med.

Indie tog tag i Dennys hand och drog bort honom mot julgranen.
"Kom, nu går vi och hälsar på Jultomten!" sa hon ivrigt.
Hon skuttade nästan bort mot den rödklädda mannen, som en ivrig 5-åring och Denny snubblade efter henne.
Jultomten delade ut rödochvit-randiga pepparmintkäppar till alla barn.
Då märkte Denny något underligt.
Ivern hos alla småbarn tycktes rinna av dem så fort de såg Tomten. De tog emot godiset och drog sig sakta bort från honom.
När Tomten vände sig mot Denny förstod han varför. 
Mannen såg inte frisk ut, så där som tomtar brukar göra. Nej, den här var blek, nästan lite gråaktig som deg, i ansiktet. Och blicken var inte alls vänlig och ögonen var rödkantade.
Det kändes som att möta en märklig tomte från en skräckfilm... tyckte Denny.

Jultomten blickade ner på den lille taniga, brunhårige pojken som nu såg storögd på honom.
"God Jul, lilleman." sa Tomten, med torr och lite hes stämma.
"Ja... visst..." stammade Denny.
Tomten räckte fram en pepparmintkäpp plus ett litet paket.
"Här har du grabben." sa han och blinkade lite halvbusigt med ena ögat.
Tomtens leende gjorde inte Denny lugnare, tvärtom - han började känna sig riktigt illa till mods.
Han stirrar ju nästan på mig... tänkte Denny.
Han tog, lite motvilligt, emot gåvorna. Sedan tog han tag i Indies arm och skyndade bort från Jultomten och folkmassan.

"Såg du vilken creepy Tomte...?!" utbrast Denny när de var utom hörhåll från de andra.
Indie bara log och lade huvudet på sned, så där som hon alltid gjorde när hon tyckte att Denny var söt eller sa något gulligt.
"Awww..." sa hon, med mjuk retsamhet i tonfallet. "är lille Denny rädd för Jultomten...?"
Denny skruvade generat på sig.
"Alltså... jag sa inte att jag var rädd - jag sa att han var creepy..." mumlade han.
Indie fnissade. Sedan lindande hon armarna om han magra lilla pojkkropp och kramade honom.
"Ska vi gå till Murphy's Café och äta nåt gott - eller är du skraj för Cholocolate Chip Cookies också...?"
Denny suckade. Men han kunde inte låta bli att le.
"Jag är inte skraj...!" protesterade han.
Indie fortsatte att fnissa.
"Lilla Denny... du är för söt!" sa hon glatt och försökte kittla honom i nacken.
"Sluta...!" fnissade Denny generat. "Nu går till Murphy's - och du bjuder!"
Denny skyndade sig bort till det mysiga fiket.
"Jag älskar den där sötnosen!" log Indie och sprang efter honom.

Photo © annikamirene

Skrivpuff - 14 Augusti 2015

*
Brevhög
*
Våren 2011
*
*
DENNY
*
Paradise, California.

Jag skyndade mig att lägga det senaste brevet från Indie, min "gamla" barndomsvän i New York, i min brevhög, som jag förvarade i nedersta skrivbordslådan.
Scott, plus några andra kompisar från skolan, skulle vara här när som helst nu. Vi skulle ha skräckfilms-kväll.
Det var inte så att jag städade mitt skrivbord inför deras besök.
Nej, för en lite halvstökig yta bekommer inte mina killkompisar särskilt mycket. Deras rum ser ut som en smärre jordbävnings-katastrof...
Jag lade undan brevet för min egen skull; om de äldre killarna fick veta att jag brevväxlade med en tjej skulle de reta mig i all evinnerlighet.
Det lilla nöjet tänkte jag inte ge dem.

Just som jag stängde igen skrivbordslådan kom Scott in i rummet.
"Tjena!" hälsade han glatt. "Vad sysslar du med då?"
Jag ryckte på axlarna.
"Inget..." sa jag oskyldigt.
Scott gav mig en lite skeptisk blick.
Men sedan blev han (som tur var) distraherad av en chipspåse - vilken han öppnade.

Indies brev fick vänta. Tills i morgon.
Jag skulle läsa det när jag var ensam.

INDIE

*

New York, NY.

Jag knöt ett sidenband runt brevhögen och såg leende på alla kuverten.
Denny och jag hade brevväxlat i flera år nu och sparade varenda brev och vykort han skickade.
"Har Denny skrivit alla dom där...?" frågade min kompis Charli.
Jag nickade.
"Yep! Gulligt va?"
Charli log.
"Sååå fint!"

Jag log när jag tänkte på dagen då jag hade föreslagit för Denny att vi kunde börja brevväxla. 
Det är nästan sju år sedan. Denny skulle fylla 12 år på hösten och jag var 13.
Han rynkade på sin söta näsa och sa lite tveksamt:
"Nja... jag vet inte om killar gör sånt..."
Jag lyckades övertala honom om att brevskrivande inte var någon "tjejgrej" - och trots att han varit lite tveksam hade jag fått ett långt brev och coola teckningar han hade gjort.
I fortsättningen brukade han även skicka med små berättelser som han skrivit.
Och han berättade ofta att en del i hans klass tyckte att brevskrivning var bland det fånigaste som fanns, medan att han själv tyckte att det var kul att skriva.

Denny har länge blivit retad för att han vågar vara annorlunda.
Men jag beundrar honom för det.
Han är cool för att han vågar vara sig själv - och han kan bli så gulligt generad när man talar om för honom vilken fin kille han är.

"Kommer Denny hit till sommaren?" frågade Charli.
Jag nickade.
"Ja, han ska ju hälsa på sin storebrorsa också."
Jag längtade till Dennys besök.
Vi hade alltid haft så roligt tillsammans och han hade skrivit i det senaste brevet att han hade mycket spännande att berätta för mig.
Nu var jag nyfiken och förväntansfull!
Måtte det bli sommar snart!

Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."