Skrivpuff - 13 augusti 2011

Skriv om fullmånen.

London 1865

Rose och Sebastian såg storögda på den bevingade varelsen som flaxade förbi framför fullmånen.
"Jag har aldrig sett en så stor fladdermus någon gång...!" flämtade Sebastian.
"Jag har hört gamle Grimston på kyrkogården prata om dom..." sa Rose. "Han säger att det är något övernaturligt och skumt med dom där stora fladdermössen."
Sebastian nickade.
"Jag har också hört det. Mörkrets varelser kallar han dom... Han säger att en del människor kan förvandlas till..."

Sebastian avbröts av knastrande steg som hördes i gruset på en av gångvägarna i parken.
Rose tryckte sig närmare Sebastian.
"Vi går!" sa hon. "Vi borde inte vara ute så här sent."
"Det vore spännande att se om det är någon kan förvandlas." sa Sebastian.
Rose kunde inte undgå att höra en viss ton av upphetsad spänning i hans röst.
"Det vore inte spännande alls. Du ska inte vara så äventyrslysten hela tiden, Sebastian."
Sebastian log.
Han började gå längre in i parken, där två lågmälda röster nu hördes.
"Nej Sebastian! Det kan vara farligt!"
Rose tog tag i Sebastians handled och drog honom med sig ut ur parken.

~

Nästa morgonen satt Sebastian på teaterns scen och läste i tidningen.
"En man blev dödad i Hyde Park sent igår kväll." sa han.
"Åh Herregud!" utbrast Rose förfärad.
Hon rusade fram till Sebastian och slog armarna om honom.
"Det kunde ha varit du!"
"Jag vill inte att ni går ute sent om kvällarna mer." sa Desmond.
Sebastian tyckte att Desmond lät ovanligt stram och ansträngd... Men han kanske bara var orolig.

En isande rysning rann längs Sebastians ryggrad när han läste vidare om den mördade mannen.

De mystiska små märkena på mannens hals är ett mysterium för polisen.
Det ser ut som om något har punkterat huden och sugit ut blod.

Sebastian kastade en blick på Rose.
"Mörkrets varelser..." viskade han mystiskt.
Desmond log och rufsade om Sebastians hår.
"Du har livlig fantasi du pojk."
Sebastian log.
"Vad tror du att det var då?"
Desmond svarade inte. Hans leende hade slocknat.
Han tog tidningen från Sebastian och började läsa artikeln om parkmordet.

Foto: Exsodus / FreeDigitalPhotos.net

Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*