Sunshine - en liten drömmare

*
Magnolia, Alabama. Sommaren 1968

"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
12-åriga (12 ½-åriga för att vara mer exakt) Sunshine skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu isåfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.

Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunshine svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.

"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunshine och knep ihop munnen. "Det är privat."
Sunshine "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks som var ett mentalsjukhus, eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.

Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunshine log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”

Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.

Ode to Alabama, by Sunny

I'm sitting on the porch
dressed in my pajama
The place is Magnolia, Alabama

- Sunshine "Sunny" Robinson
1968

SkrivPuff: Utmaning 2010:334 - 10 december

Skriv om det förgångna.

Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.

Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.

Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."

Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.

När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*