*
Magnolia, Alabama. Sommaren 1968
"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
12-åriga (12 ½-åriga för att vara mer exakt) Sunshine skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu isåfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.
Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunshine svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.
"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunshine och knep ihop munnen. "Det är privat."
Sunshine "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks som var ett mentalsjukhus, eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.
Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunshine log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”
Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.
Magnolia, Alabama. Sommaren 1968
"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
12-åriga (12 ½-åriga för att vara mer exakt) Sunshine skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu isåfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.
Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunshine svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.
"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunshine och knep ihop munnen. "Det är privat."
Sunshine "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks som var ett mentalsjukhus, eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.
Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunshine log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”
Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar