Stanna för evigt

*

Oktober 1986

Ekan glider tyst genom dimman.
Löv flyter på vattnet som små båtar.
Jonas ror. Lina håller ficklampan.
Micke sitter längst bak, röker Röda Prince och skrattar glatt.
”Det här blir enkelt,” säger han.

Ungdomarna ser upp mot stugan på klippan.
Fönstren mörka. En ensam lykta vid verandan, svagt glödande.
Vännerna kliver i land, fötterna sjunker i våt sand.
Vinden luktar sjö och jord.

Dörren till stugan är låst, men gammal, så ett enda bryt med kofoten räcker.
Det knakar i träet, och så är de är inne.
Micke tänder taklampan i farstun och gänget ser sig omkring.
Gamla filtar, tidningar och en docka på golvet.
”Folk har nog inte varit här på åratal…” viskar Lina.
Jonas öppnar en låda, hittar ett halsband och en myntsamling.

Micke går in i vardagsrummet.
”Kolla! TV:n funkar! Den kan vi ta med oss - den har ju till och med handtag…!”

Den klassiska Dallas-signaturen börjar; en explosion av pampig musik —
självsäkert, påträngande, och nästan groteskt storslaget i kontrast till stugans stillhet.

Då hörs ett steg. Och ett till.

En flicka står plötsligt i dörröppningen.
Hon är kanske sju år, med långt, ljust hår. Klädd i vitt nattlinne, barfota.
”Mamma och pappa sover.” säger hon och pekar mot sovrummet. ”Vi ska inte väcka dem.”
Jonas försöker le. ”Vi skulle bara—”

”Stanna.” säger flickan. 

Hon ler.  Men något i hennes ögon matchar inte hennes så annars barnsliga och väna uppenbarelse.
Hon går närmare ungdomarna.

Eldgaffeln som står lutad mot den öppna spisen faller till golvet.
”Oj då…” fnissar barnet.

Ljudet av fnisset sänder kalla kårar nedför Mickes nacke.
Det är något fel på den här ungen…
Och varför luktar det så konstigt i det här huset...?

Micke sneglar på kniven som ligger på soffbordet. Eggen blänker till i TV-ljuset.

Jonas börjar också känna av den vämjeliga, sötaktiga lukten, den gör honom illamående.
Han ser bedjande på Micke, försöker sända signaler till sin vän.

Sätt kniven i magen på ungen… sen sticker vi…

Flickan ler igen när hon ser hur pojkarna stirrar på kniven. Hon drar snabbt bort vapnet som ligger bara millimeter från Mickes utsträckta fingrar.

Nej… tänker Micke och sjunker ihop på golvet.

”Knivar är farliga.” säger barnet, med varnande, men ganska munter röst.
Sedan tar hon upp upp kniven och skrapar lite med tumnageln över eggen.

Det knyter sig i Linas mage när hon inser att det flickan skrapar på är torkat blod.

”Vi… vi… måste nog gå nu…” säger Jonas, som nu är alldeles torr i halsen.
”Ledsen att vi störde.”

Ungdomarna går snabbt mot dörröppningen.
Men flickan ställer sig i vägen för dem.

”Ni kan stanna här med mig.” säger hon. ”För evigt.”

Hon ler sött. Ungdomarna flämtar till.

Ekan ligger fortfarande vid bryggan.
Ingen ska ro hem i natt.


Epilog


Hösten 1986 rapporterades tre ungdomar saknade efter en utflykt i skärgården.
Deras eka hittades förtöjd vid bryggan som hör till en gammal sommarstuga
på en obebodd ö.

Inga kroppar hittades någonsin.
Men invånare på närliggande öar berättar om ljus som ibland tänds
i stugans fönster sent på nätterna.

Och ibland, när vinden ligger rätt över viken, kan man höra en tunn röst ur dimman viska:

”Stanna. För evigt.”

Tack för skrivutmaningen @sandrajungejohansson

Cementkällaren

*
Det luktade unket i cementkällaren, som om citroner ruttnat där inne.

Ljuset från min ficklampa darrade över väggarna, där gamla affischer från en cirkus hängde.
Ansiktena på clownerna var blekta, men deras ögon glimmade, som om de fortfarande såg.

Ett ljud bröt tystnaden: en cello.
Långsamt spelade den, stråken gnisslade likt ett skrik.
Jag följde ljudet.

Cirka tio meter in fann jag en dörr.
Den var låst.
När jag tryckte örat mot träet hörde jag barnskratt.

Och när jag knackade…

(Mitt hjärta började bulta av skräck)

knackade någon - eller något - tillbaka.

Knock, knock, knock...
Behind the door,
children laugh forevermore.
Cello cries, the clowns all grin.
Let the circus call you in.

 

📕🍋🎻🎪

Det blev en #torsdagsskrivning på en lördag… ☺️

Tack för skrivutmaningen @sandrajungejohansson

#torsdagsskrivning #Instagram

”Piss-ungen”

*
En början: #844
Tack fina Anitha för din ”börja”! :) 

Någonstans i en liten svensk småstad. Juni 1975

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak.
"Där fick du, dumma unge.” mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt…” sa Petra och ställde upp cykeln.
”Näe.” sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel?” viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

Maria himlade med ögonen, så överdrivet mycket att Petra nästan trodde att ögongloberna skulle försvinna in i skallen på henne.
”Näe… han är dum i huvudet, det vet du väl.” förklarade Maria. ”Han fattar ju ingenting och det är hans fel att lektionerna tar så lång tid.”
Nu var det Petras tur att himla med ögonen och hon suckade djupt.
”Tim är inte dum i huvudet! Det är väl inte hans fel att han tycker att skolan är svår?”
Maria fnyste.
”Snälla nån… han är ju efterbliven. Och han luktar illa.”
Nu kokade Petra av ilska.
”Näe, vet du vad…!” fräste hon. ”Undrar just vem det är som är dum här…"
Petra tillade:
"Och du är så elak, så jag vill inte vara vän med dig mera!”

Maria verkade inte bry sig om kompisens arga ord. Hon hade nu fått syn på en mager liten gestalt i slitna kläder borta vid cykelställen.
Med ett stort flin i ansiktet och bestämda steg gick hon fram till pojken.
”Varför har du en sån där ful blå cykel, stinkis?” sa hon i riktigt försmädlig ton.
Pojken svarade inte. Han bara tog sin gamla cykel och ledde den medan han gick bort mot skolgrindarna.
”Ajöss piss-unge!” ropade Maria efter honom.
Tim skyndade sig bort från skolgården. Han ville inte att någon skulle se att han grät.

* * *

På bron över ån stannade Tim och såg ner i vattnet. Det ilade i magen och hans fingrar kramade broräcket.
Ingen kommer att sakna mig och min cykel om vi försvinner ner där… Jag är ju bara en piss-unge…
Han slängde ner cykeln först. Den lands med ett stort plask och sjönk.
Ännu en snyftning riste pojkens kropp.
Snart följer jag efter.
Men just som han samlade mod för att klättra över broräcket kände han en varm hand på sin.
”Tim, vill du gå och äta glass?” frågade flickan som nu stod intill honom.
”Jag… jag har inga pengar…” sa Tim skamset och såg ner i vattnet igen.
Petra tog milt tag om hans axlar och vred honom mot sig.
”Men det har jag.” sa hon och log sitt fina leende. ”Vill du ha glass så bjuder jag såklart.”
Tim snyftade till igen.
”Ingen har bjudit mig på glass förut. Ingen i skolan i alla fall.”
Petras ögon blev blanka och hon bet sig hårt i läppen. Tim undrade om hon också var på väg att börja gråta.
Men istället log hon igen.
”Då är det på tiden!” sa hon.
Och så slog hon armarna om Tim och kramade honom.

* * *

En stund senare gick två små 10-åringar hand i hand mot glasskiosken på torget.
Försommar-solen lyste varmt på barnen och luften var full av glädje.
Nu när Tim gick här med Petra mådde han bra. En känsla han inte var van vid.
Petra var så snäll, det hade hon alltid varit.
När Tim sedan tänkte på en djupa åns vatten ryste han.
”Tim…” sa Petra, eftertänksamt och allvarligt. ”Du får aldrig hoppa från bron. Lova det. Mitt hjärta kommer att gråta för alltid om du dör.”
En tår föll ner på Petras kind.
Tim såg på henne, alldeles storögd.
Åh Petra… fina Petra. Tänk att hon vill vara snäll mot mig - en liten piss-unge…!
Tim samlade mod och tog ett djupt andetag.
Sedan kramade han Petra.
”Jag vill inte att ditt hjärta ska gråta för alltid.” viskade han med en stor gråtklump i halsen.