Skrivpuff - 22 oktober 2015

*
Till salu

Paradise California. Våren 2011.

Tonårspojkens blick flackar oroligt och hans hjärta pickar obehagligt snabbt mot den tunna bröstkrogen.
De tre männen står så nära. Alldeles för nära...

Den största mannen håller sin hand om hans axel och en iskall känsla sprider sig i den magra pojkkroppen.
Någon av männen prasslar lockande med ett par dollar-sedlar, stoppar ner dem i pojkens jeansficka.
Pojken mår illa. Nu är han såld.
Han vill inte tänka på vad männen vill göra med honom...
Den tredje mannens fingrar börjar famla vid hans T-shirt, försöker ta den av honom.

Denny sträcker provande ut sin fria arm, famlar efter ytterdörrens runda knopp-handtag. Han vrider och till hans lättnad glider dörren upp.
Pojken samlar mod. Sedan sliter han sig ur den stora mannens grepp och rusar ut.
Han springer så snabbt och långt han orkar, tills astman stoppar honom.
Denny kräks lite i en papperskorg, sedan drar han upp sedlarna ur sin ficka och slänger ner dem i papperskorgen.
Sedan sjunker han ner på marken och blir sittande där, med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Han flämtar och gör sitt bästa för att inte börja gråta.

När han känner någons hand på sitt knä rycker han förskräckt till och tittar upp.
Men det är ingen av de tre männen. Det är Tom, en kille som jobbar på en bar i närheten.
Denny blir glad över att se honom. Tom är jätte-schysst och omtänksam.
Nu sätter han sig intill Denny och lägger armen om pojkens axlar.
"Vad har hänt, grabben...?" säger Tom oroligt. "Har nån gjort dig illa? I så fall ska jag..."
Tom knyter nävarna av ilska.
Denny skakar på huvudet. Han vill inte prata om det.
Han vet att Tom skulle hjälpa honom om han berättade, men han säger ändå inget.
Ingen får veta...
*

Skrivpuff - 26 April 2015

*
Intim

Paradise, California. Våren 2011.

Denny

Alla sa att jag var så modig när jag berättade för mina föräldrar och poliserna vad jag varit med om. Och alla sa att det var så bra gjort att anmäla förövarna.
Nja, inte riktigt alla... Inte de som var anklagade.
Att anklaga folk för övergrepp var riskfyllt. Och dessutom råkade den senaste personen jag anklagat vara polis i vår lilla stad.
Varje gång jag gick ensam någonstans var jag noga med att se mig omkring, ifall jag var förföljd.
Men trots att jag var vaksam måste jag ha missat honom, för en sen eftermiddag kände jag plötsligt hans starka armar om mig.
"Så du bestämde dig för att skvallra trots allt...?" sa han.
Jag såg ett leende leka i hans ansikte, men han var inte så värst glad.
"Sa jag inte åt dig att hålla tyst?"
Jag svalde hårt. Jo, han hade sagt det. Men jag hade "skvallrat" ändå.
Min vän Cheryl hade rätt; jag lever farligt.

Den starka polismannen höll om mig, som en kram. Men även om det kändes intimt var det sannerligen ingen ömhetsbetygelse. 
Han ville se till att jag inte kunde springa iväg.
"Ta tillbaka dina anklagelser, Denny." nästan väste han. "För du vill väl inte att det ska hända Cathy något..."
Jag svalde hårt igen. Cathy var en av hans kollegor och en god vän till min familj.
"Du rör inte Cathy!" morrade jag.
Han skrockade ondskefullt.
"Det är upp till dig." sa han.
Sedan började han muddra min kropp, utanpå kläderna visserligen - men ändå, hans händer var överallt.
Jag kved av obehag och försökte skruva mig ur hans grepp.
"Lugn, jag ska bara se om du har nåt på dig."
Jag visste att han inte bara kollade efter narkotika, det var även hans drifter som styrde. Han flämtade tyngre och tyngre när hans händer rörde sig över hela mig och jag hade känt hans reaktion när han kramade mig förut.

"Har du nåt på dig?" frågade han.
"Nej!" fräste jag och var djupt tacksam för att jag inte hade en joint i byxfickan den här dagen.
Jag rökte väldigt sällan gräs, det var bara ibland, när jag måste bedöva mina mörka tankar som jag gjorde det.
Han visste inte om att jag rökte på ibland, han bara chansade. 
Kanske ville han försöka sätta dit mig för något, förstöra min trovärdighet?
När han var klar med muddrandet såg han mig rakt i ögonen och flinade och så gjorde han en ansats att knäppa upp mina byxor.
Då slet jag mig lös och sprang det fortaste jag kunde.
Jag stannade inte förrän jag var framme vid den vackra innergården vid det lilla lägenhetshetskomplexet där min storasyster bodde.
Flämtande tog jag två doser av min astmamedicin och gick fram till hennes ytterdörr.

"Nämen hej, Denny! Cordelia är inte hemma än."
Jag såg upp mot den äldre mannen, syrrans granne, som stod utanför sin lägenhet en trappa upp.
"En chansning bara." sa jag och suckade bedrövat.
Den snälla mannens (lika snälla) fru såg bekymrat på mig.
"Lilla raring... vad har hänt? Du ser ut som du har djävulen efter dig..."
Ja du, bra jäkla nära... tänkte jag.
Den gamla damen sträckte ut en hand mot mig.
"Kom upp till oss en stund, lilla gubben."
Jag gick uppför trappan som ledde till deras lilla loftgång och hälsades av en varm kram från damen.
"Söta lilla Denny, du ser helt slut ut... kom in och drick lite läsk och vila lite."
Jag tackade för det fantastiska gamla parets vänlighet och följde med dem in.
Först nu vågade jag andas ut.
"Här hos oss är du trygg." sa damen och strök mig över håret.
Jag log och nickade mot henne.
Jag kände mig verkligen trygg här.

Skrivpuff - 25 April 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 17.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.

"Klockan är över ett på eftermiddagen när polisen skrivit färdigt."

Paradise, California. Våren 2011.

Jag skruvar på mig, för säkert fjärde gången. 
Det finns typ hundra platser man hellre vill vara på än en polisstation.
Polismannen ler snällt mot mig.
"Vi är klara nu, Denny. Du kan gå."
Lättad andas jag ut och reser mig på darriga ben.
Polisen följer mig ändå ut. Och innan han går in på stationen igen lägger han en hand på min axel, den känns stark och trygg.
"Bra jobbat, Denny." säger han och ser nästan stolt ut. "Du är en modig grabb."
Jag tackar honom, men säger också att jag inte känner mig särskilt modig.
"Men det är du, grabben. Jag vet att det här är svårt för dig."
Månadens underdrift.

Innan jag går ser jag mig omkring.
"Han är inte här, Denny." säger polismannen lugnt. "Han är på konferens i San Francisco idag."
Jag drar ännu en lättnadens suck och går vidare.
Nere vid stranden stannar jag till. Klär av mig skor, hoodie och T-shirt och funderar på att ta en simtur i havet.
Men det är lite kallt och blåsigt, så jag går inte i vattnet.
Istället klättrar jag upp i gungan, håller hårt i dess kedjor och ser ut över havet. 
Jag svänger fram och tillbaka, högt över marken. Fortare och fortare går det. 
Det är en hisnande färd som får mig att glömma allt annat. Mitt fokus ligger på att hålla mig kvar i gungan.
Vinden smeker mig hud och det känns kallt, men också renande på något sätt.

Någon ropar mitt namn. Det är Cheryl, en äldre tjej som jag strular med ibland.
Jag väntar tills gungans fart har minskat, sedan hoppar jag ner i sanden och går fram till henne.
Hon står där och ler mot mig och drar in mig i sin famn.
"Hur gick det idag?" frågar hon.
"Bra... tror jag." mumlar jag.
Cheryl stryker mig över håret och ryggen. Sedan ser hon upp mot den gamla gungar och ryser till.
"Du lever farligt, Denny Jackson..."
Jag nickar och ler lite.
"Förresten är du iskall, raring." säger Cheryl, lite bekymrat.
Hon har plockat upp mina tröjor och håller nu fram dem mot mig.
Jag tar min hoodie och min T-shirt från henne och klär på mig.
Sedan sätter vi oss ner i sanden och hon fortsätter att hålla om mig.

Vi säger inte mycket först, men det är det som är så skönt med Cheryl: man behöver inte bara babbla på hela tiden, utan vi kan ha det bra ändå.
Dessutom förstår hon ju att jag har haft en ganska jobbig förmiddag, som jag inte vill prata om.
"Gör inga mer farliga grejer, Denny." säger Cheryl efter en stund.
Vi ser upp mot gungan.
"Menar du den?" säger jag och pekar.
Cheryl nickar.
"Ja, bland annat. Den där gungan är livsfarlig. Den ska monteras ner."
Jag ler och säger att jag klarar mig alltid.
Hon drar ner mig så att jag ligger med överkroppen i hennes knä.
"Du måste ta hand om dig." tillägger hon, hon mjukt och omtänksamt.
"Jag ska försöka." svarar jag.
Cheryl ler, böjer sig fram och kysser mig på kinden.

---

I mörkret under piren

*
(Tidigt) utdrag ur min kommande bok Dennys Hemlighet

Paradise, California. Våren 2011


Tonårspojken ville springa därifrån. Förståndet skrek åt honom att han borde fly.

Men han kunde inte. Han stod bara där, som fastfrusen i den fuktiga, kalla sanden.

Kalla kårar dansade över hela ryggen när mannen rörde vid honom, trots att hans T-shirt skyddade huden från mannens torra fingrar.

Pojken gjorde sitt bästa för att hålla andningen under kontroll, fast det var svårt, stressen började väcka astman till liv.

”Nej, låt bli…” fick han fram.

Han tyckte att han lät som en kvävd liten groda.

Mannen lät inte bli. Hans fingrar vandrade neråt.

Obehagskänslorna och rädslan gjorde Denny skakig i hela kroppen och när hans byxknapp öppnades kändes det nästan som om han skulle behöva kräkas.

Jag skulle kunna skrika.
Människorna uppe på piren skulle höra honom då och de skulle nog komma till undsättning.

Men Denny skrek inte på hjälp.
Nej, för han ville absolut inte att någon skulle se honom så här.
..
Pojken blundade och försökte tänka på något annat än förnedringen, skammen och smärtan.

Denny grävde ner tårna i sanden och lyssnade på havet, försökte påminna sig om hur mycket lugn och harmoni havet brukade skänka honom.

Det hjälpte, lite.

Han drog ett djupt andetag och kände sig lite starkare.

Och modigare. Han slet sig ur förgriparens klor, knäppte sina jeans och började springa.

Mannens hotande ord ringde i pojkens öron:

”Berätta inte för någon…”

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Denny

*
Barfota

(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"

Paradise, California. Våren 2011.

Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.

Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...

Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny  öppna ytterdörren.

Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...