Denny och Indie i Christmasland

*
En liten ”teaser” från en av mina kommande jul-stories

Christmasland • New York. December 2006

Torget i den idylliska lilla förstaden Christmasland pryddes av en enorm julgran, en sådan där i perfekt Disney-stil, och överallt myllrade förväntansfulla, jul-peppade barn och deras föräldrar.

15-åriga Indiana, aka Indie, sjöng glatt med i julsångerna, när hon inte sjöng pratade hon oavbrutet.
Hon flinade brett när hennes yngre bästis, 14-årige Denny, gav henne en blick.
"Vad?" frågade hon och torkade bort en blöt snöflinga som precis landat på Dennys näsa. "Gillar du inte julen?"
Denny log tillbaka.
"Jodå. Jag undrar bara vad du åt till frukost...?" retades han. "Du är ju super-peppad!"
Indie skrattade.
"Det är en del av min personlighet - en del som du älskar."
Denny skakade skrattande på huvudet.
"Om du säger det så..." muttrade han.
Men han tyckte mycket om Indie. Hon var så härlig, rolig och påhittig. Man hade aldrig en tråkig stund när hon var med.

Indie tog tag i Dennys hand och drog bort honom mot julgranen.
"Kom, nu går vi och hälsar på Jultomten!" sa hon ivrigt.
Hon skuttade nästan bort mot den rödklädda mannen, som en ivrig 5-åring och Denny snubblade efter henne.
Jultomten delade ut rödochvit-randiga pepparmintkäppar till alla barn.
Då märkte Denny något underligt.
Ivern hos alla småbarn tycktes rinna av dem så fort de såg Tomten. De tog emot godiset och drog sig sakta bort från honom.
När Tomten vände sig mot Denny förstod han varför. 
Mannen såg inte frisk ut, så där som tomtar brukar göra. Nej, den här var blek, nästan lite gråaktig som deg, i ansiktet. Och blicken var inte alls vänlig och ögonen var rödkantade.
Det kändes som att möta en märklig tomte från en skräckfilm... tyckte Denny.

Jultomten blickade ner på den lille taniga, brunhårige pojken som nu såg storögd på honom.
"God Jul, lilleman." sa Tomten, med torr och lite hes stämma.
"Ja... visst..." stammade Denny.
Tomten räckte fram en pepparmintkäpp plus ett litet paket.
"Här har du grabben." sa han och blinkade lite halvbusigt med ena ögat.
Tomtens leende gjorde inte Denny lugnare, tvärtom - han började känna sig riktigt illa till mods.
Han stirrar ju nästan på mig... tänkte Denny.
Han tog, lite motvilligt, emot gåvorna. Sedan tog han tag i Indies arm och skyndade bort från Jultomten och folkmassan.

"Såg du vilken creepy Tomte...?!" utbrast Denny när de var utom hörhåll från de andra.
Indie bara log och lade huvudet på sned, så där som hon alltid gjorde när hon tyckte att Denny var söt eller sa något gulligt.
"Awww..." sa hon, med mjuk retsamhet i tonfallet. "är lille Denny rädd för Jultomten...?"
Denny skruvade generat på sig.
"Alltså... jag sa inte att jag var rädd - jag sa att han var creepy..." mumlade han.
Indie fnissade. Sedan lindande hon armarna om han magra lilla pojkkropp och kramade honom.
"Ska vi gå till Murphy's Café och äta nåt gott - eller är du skraj för Cholocolate Chip Cookies också...?"
Denny suckade. Men han kunde inte låta bli att le.
"Jag är inte skraj...!" protesterade han.
Indie fortsatte att fnissa.
"Lilla Denny... du är för söt!" sa hon glatt och försökte kittla honom i nacken.
"Sluta...!" fnissade Denny generat. "Nu går till Murphy's - och du bjuder!"
Denny skyndade sig bort till det mysiga fiket.
"Jag älskar den där sötnosen!" log Indie och sprang efter honom.

Photo © annikamirene

Skrivpuff - 16 April 2015

*
Ofullständig

Någonstans utanför London, England.
December 2010.

Imogine Rourke såg sig om i den enorma tamburen. Hon hade inte varit i det här residenset sedan hon var barn (nåväl tonåring i alla fall). Det var tio år sedan, men ändå kände hon igen varenda sak och varenda doft.
"Vad gör jag här, Clive?" frågade hon, aningens otåligt. "Din inbjudan hit var rätt så ofullständig."
"Kära barn, som du vet avled din far..."
"Fosterfar." förtydligade Imogine.
Lite väl hårt att avbryta honom så där, insåg hon sedan. Det var ju inte den vänlige gamle mannens fel att gubbstrutten hade "tagit ner skylten".
"Jo, men det kunde vi lika gärna ha tagit per telefon." sa hon.
Clive skakade medlidsamt på huvudet.
"Imogine, love..." sa han milt och höll hennes händer i sina. "jag vet att du inte stod honom nära, men vi ville inte ge ett sådant besked per telefon."
Imogine ryckte på axlarna.
"Jag uppskattar din omtänksamhet, Clive, det gör jag verkligen." sa hon och lyckades få fram ett leende, trots alla omtumlade känslor hon haft sedan dödsbeskedet. "Men varför skulle jag komma hit?"

Clive tog upp en blå mapp som låg på ett vackert och antikt bord.
"Du måste skriva under ett papper."
Imogine skakade på huvudet och blåste irriterat bort en hårslinga som letat sig ner framför ena ögat.
Den gamle mannens ögonbryn drogs nu samman, som om någon höll på att sy ihop dem med nål och tråd. Det var det dock ingen som gjorde, Clives ansikte visade att han var förbryllad.
"Imogine, din far har testamenterat ett par saker till dig. Men han krävde att du skriver på ett kontrakt."
Ljudet som nu kom över den unga kvinnans läppar lät som en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
"Så till och med när han är död kräver han saker av mig...?!" utbrast hon.

Imogine drog på sig ytterkläder, tog tag i sitt bagage (som burits in i huset mot hennes vilja, och öppnade den massiva ytterdörren.
"Säg mig; dog han av hjärtinfarkt, eller av sin elakhet....?" sa hon med hetta i rösten.
Clive tog milt tag i hennes axel och såg henne allvarligt i ögonen.
"Kära barn, du ärver Hartwick Manor."
Imogine stirrade på sin fosterfars äldsta vän och kollega. Hade han just sagt att hon ärvt den här gamla herrgården...?
Hon skakade på huvudet igen och gjorde ett nytt försök att komma ut ur huset.
"Jag vill inte ha det här stället." sa hon bestämt. "Sälj det, bränn ner det, eller gör vad du vill, men jag sätter inte min fot här mer."
Hon klev ut i vinterkylan och bad chauffören i den svarta lyxbilen, samma som fört henne hit till Hartwick Manor, köra henne till Bayswater.
Chauffören höjde på ögonbrynen och gjorde en liten grimas. Det såg ut som han tänkte att hennes smak hade förvanskats där borta i USA.
"Bayswater, Miss...?"
"Ja tack, Bayswater." svarade Imogine och låtsades inte om mannens ogillade ton.
Det dög tydligen inte åt rika snobbar, men det var en av hennes favoritområden i London.
Nu ville hon komma till hotellet så att hon kunde ta en dusch.
Sedan skulle hon ta en liten promenad i stan.
Alla hennes minnen av London var inte dåliga. Staden hade fortfarande en stor plats i hennes hjärta.

Bayswater

Skrivpuff - 14 April 2015

*
Vag

Crystal Lake, California. Juni 2005.

Det syntes fortfarande vaga, men ack så förrädiska spår av makeup och tårar i hans ansikte - och nu hörde han farbror och fasters bil köra upp till stugan.
Jävla skit...!
Faster och farbror fick inte se hur han såg ut! De skulle bara ställa en massa frågor då och han ville inte skvallra på sina kusiner, hur mycket de än förtjänade det.
Denny tvättade ansiktet och torkade det så intensivt med sin handduk att han blev alldeles rödflammig.
Han hörde kusinerna prata och skratta i köket. Några av killarna hade munnarna fulla med kakor, godbitar som de egentligen inte fick röra förrän till kvällsmaten. Någon av de rapade högt, som de ofta gjorde när de drack läsk.
Jag är omgiven av idioter... mumlade Denny.

Nu hörde han sin faster och farbrors röster i köket. De nämnde kakorna och sedan hörde Denny sitt namn. De frågade vart han höll hus.
Denny slet av sig de jävla tjejkläderna, knölade ihop dem till en stor boll och stuvade ner dem i en plastpåse, som han sedan gömde i en av garderoberna.
Därefter drog han på sig sina egna kläder och kastade sig på sin säng. Han började bläddra i en serietidning.
Faster kom in i rummet. Hon slog sig ner på sängkanten.
"Nämen, hej lilla gubben." sa hon snällt och strök honom över ryggen. "Är det här du gömmer dig? Hur är det fatt?"
Denny borrade ner huvudet i kudden.
Hon får inte se att jag har gråtit...!
Skamkänslorna gjorde att det knöt sig i magen när han tänkte på det som hänt idag...

Dennys kusiner och deras kompisar hade som vanlig retats för att han såg yngre ut än sina 12 år och 9 månader.
Och de retades för att han var aningens androgyn - eller "tjejig" som de valde att uttrycka det.
När de allihop var hemma hos den 14-åriga granntjejen Zarah lånade de några av hennes kläder och satte dem på Denny. Sedan sminkade de honom.
Men det värsta var ändå det killarna gjorde mot honom sedan, när Denny fräste att minsann inte var tjejig.
”Bevisa att du är kille då.” sa de.
Och så drog de ner hans byxor och tvingade honom att visa snoppen - inför Zarah.
Nu rodnade Denny bara han tänkte på det.

Han var så inne det förnedrande minnet att han inte märkte att faster hade vänt på honom så att hon kunde se honom i ögonen.
"Men, älskade unge, du gråter ju...!" utbrast hon.
Denny suckade. Fasters snälla ömhet hade fått tårarna att rinna igen.
Jäkla tårar!
"Lilla gubben, vad är det som har hänt...?"
Faster smekte hans heta, rödflammiga kinder och kände honom på pannan.
Denny svarade inte.
"Denny, kan du inte berätta för faster vad som har hänt? Jag blir ju orolig."
Pojken skakade häftigt på huvudet. Han rodnade igen och torkade argt sina tårar.
"Det är inget..." mumlade han.
Faster gav honom en kram.
"Okej, men du vet att du kan komma till mig och din farbror när du är redo att berätta?"
Denny nickade.
"Bra." log faster och gav honom en kram till. "Vill du ha nåt, en kaka, lite läsk?"
Denny nickade igen. Han ville ha både kaka och läsk.
Faster drog upp honom från sängen och lade armen om hans magra axlar.
De gick ut i köket tillsammans.
Kusinerna och deras idiot-kompisar kvävde sina skratt och gav Denny retsamma blickar.
Denny sa inget.
Men han blängde på de äldre killarna och gav dem långfingret när de vuxna inte såg.

Bokomslagsbild: Sommarlek

I mörkret under piren

*
(Tidigt) utdrag ur min kommande bok Dennys Hemlighet

Paradise, California. Våren 2011


Tonårspojken ville springa därifrån. Förståndet skrek åt honom att han borde fly.

Men han kunde inte. Han stod bara där, som fastfrusen i den fuktiga, kalla sanden.

Kalla kårar dansade över hela ryggen när mannen rörde vid honom, trots att hans T-shirt skyddade huden från mannens torra fingrar.

Pojken gjorde sitt bästa för att hålla andningen under kontroll, fast det var svårt, stressen började väcka astman till liv.

”Nej, låt bli…” fick han fram.

Han tyckte att han lät som en kvävd liten groda.

Mannen lät inte bli. Hans fingrar vandrade neråt.

Obehagskänslorna och rädslan gjorde Denny skakig i hela kroppen och när hans byxknapp öppnades kändes det nästan som om han skulle behöva kräkas.

Jag skulle kunna skrika.
Människorna uppe på piren skulle höra honom då och de skulle nog komma till undsättning.

Men Denny skrek inte på hjälp.
Nej, för han ville absolut inte att någon skulle se honom så här.
..
Pojken blundade och försökte tänka på något annat än förnedringen, skammen och smärtan.

Denny grävde ner tårna i sanden och lyssnade på havet, försökte påminna sig om hur mycket lugn och harmoni havet brukade skänka honom.

Det hjälpte, lite.

Han drog ett djupt andetag och kände sig lite starkare.

Och modigare. Han slet sig ur förgriparens klor, knäppte sina jeans och började springa.

Mannens hotande ord ringde i pojkens öron:

”Berätta inte för någon…”

Skrivpuff - 1 Mars 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 18.
Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan.

Oak Park, New York. Sommaren 1964

"Gör dina pappa nåt så att du får såna märken?"

"Va...?!"
Alessia "Allie" Salerno stirrade argt på skolsköterskan.
"Dina blåmärken, Alessia. Hur har du fått dom? Du kan berätta för mig om nån gör illa dig." frågade skolsköterskan och strök flickan över håret.
Allie drog undan huvudet och slet till sig sina kläder som låg intill henne. 
Hon hade ingen lust att sitta här i bara trosorna längre och lyssna till någon kärrings insinuationer.
Okej, skolsköterskan var snäll och så, men Allie önskade att hon kunde sluta lägga sig i så mycket.
Jodå, farsan kunde spöa henne ibland när han var arg och full - rätt så rejält också om han tyckte att hon förtjänade det, men det var inget hon tänkte sitta här på bristsen och gråta ut om.
"Det är inte min pappa som har gjort dom." svarade Allie.
Men mer än så sa hon inte, för hon ville inte prata om pervot Garvey heller, bensinmacks-killen som typ dreglade över henne och hade utsatt henne för ett våldtäktsförsök nere på stranden kvällen innan.

Allie gled ner från undersökningsbritsen och slog armarna över sin tunna, outvecklade flickkropp.
"Kan jag klä på mig nu?"
Skolsköterskan suckade.
"Ja, klä på dig du, lilla vän."
Allie suckade lättat och drog snabbt på sig sin klänning och sandalerna.
Flickan svor tyst över att mamma inte låtit henne ha jeansshorts och T-shirt idag, klädesplagg som hon brukade ha.
Men jeans och T-shirt dög inte när man var bortbjuden på middag, sa mamma.
Så fort Allie fått på sig kläderna skyndade hon ut ur sköterskans rum.
"Adjö, lilla Alessia." ropade skolsköterskan efter henne.
Flickan svarade inte, hon hade alltför bråttom att komma därifrån.

Bedrövad och oroad över vad hon sett på flickans magra kropp, slog sig skolsköterskan ner vid skrivbordet och öppnade en mapp innehållande flickans journal.
Hon tog ett nytt papper, skrev dagens datum och ett par anteckningar om dagens undersökning av flickan.
Under min rutinundersökning av Alessia Salerno, född 27 November, 1950, upptäckte jag flera blåmärken på flickans kropp: på ryggen, överarmarna (nära axlarna, och på insidan av låren.
Flickan vägrade att prata om hur blåmärkena uppstått, men jag misstänker stark att hon har blivit misshandlad.

När skolsköterskan skrivit klart i journalen gick hon bort till rektorsexpeditionen och lämnade en kopia av sina journalanteckningar till rektorns sekreterare.
Sedan ringde hon till Alessias hem och pratade med flickans mor om vad hon upptäckt idag.
Till sin stora förskräckelse fick skolsköterskan veta att den stackars tösen hade blivit överfallen kvällen innan.
Det arma lilla barnet... Om hon bara hade berättat för mig...

---

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Alex

*
Egendomlig

Tidigt utdrag ur mitt bokprojekt Eldflugornas dans

Clearwater Falls, Minnesota. September 2008.

Alex hade suttit länge på klippan och tittat på floden som slingrade sig fram likt ett mörkblått sidenband.
Vatten; floder, hav, sjöar, åar, ja alla sorts vatten, hade alltid fascinerat honom.
Han gillade överhuvudtaget att vistas ute i naturen, men det var något extra speciellt med just sådana platser, tyckte pojken.
Kanske för att han kände ett lugn i själen så fort han fick vara nära sina vatten-platser.
Här i Clearwater Falls, Minnesota hade han även blivit helt förtrollad av de starka, klara höstfärgerna. Trädens löv som sprakade i grönt, gult, orange och rött var fantastiskt vackra.

"Du ramlar inte i floden nu, va...?"
Den mjuka rösten med skratt i fick Alex att vända sig om.
Där stod Pie, en Clearwater Falls-tjej som var ett par år äldre än han.
"Hej! Nej då, ingen fara. Jag ramlar inte i." sa Alex och skrattade han med.
Pie slog sig ner intill honom.
"Så du sitter här och beundrar alla färger?"
Alex nickade.
"Yep. Visst, vi har höstiga färger hemma i California också så här års - särskilt uppe i bergen några mil från vår stad. Men jag brukar inte tänka på det på samma sätt som här..."

Pie log mot den lilla taniga killen. Han var så söt, med långa täta ögonfransar, och stora safirblå ögon, som alltid tycktes glittra.
Men det var inte bara Alex utseende som var speciellt. Hans sätt var mycket mjukt och vänligt. Och han var så äkta - och lugn, inte alls så där skränig och "gåpåig" som en del tonårskillar kunde vara.
Och det var rart att han uppskattade naturen och dess rofyllda lugn så mycket.
Pie sa det till honom. Då log Alex, lite blygt.
"Ja... jag är nog lite egendomlig. Ingen kille i min skola skulle uppskatta allt det här..."
Pojken gjorde en svepande, visande gest över floden och skogen.
Pie lade armen om hans axlar.
"Du är inte egendomlig, Alex. Du är en fin kille."
Alex log brett.
"Jag är kanske lite annorlunda..." sa han tankfullt.
Och så ryckte han på axlarna.
"Vem vill vara som alla andra...?"
Han suckade.
"Fast en del tycker väl att man ska vara det..." sa han, lite drömmande och fundersamt. "Det är inte lätt att vara... jag."

Pie såg länge på honom, forskande och fundersamt.
"Du blir mobbad i skolan va, på grund av att inte vill vara som de 'stora och tuffa' grabbarna?"
Alex nickade.
"Jag får en del gliringar för att jag är mindre än de andra killarna." 
Han himlade med ögonen.
"Jag fyller 15 i oktober, men ser ut som typ... 12..."
Alex suckade och fortsatte berätta:
"Nästan alla mina närmaste vänner är tjejer, så det är tydligen kul att reta mig för det också. Och så är jag fosterhems-unge."
Pojken tystnade en stund och tittade ner på sina skor.
"Och både Cassie - min lillsyrra - och jag har blivit retade för att vår pappa är död." sa han med tunn liten röst.

Pie fick tårar i ögonen.
"Mobbas ni för att er pappa är död...?! Dom är ju inte kloka!"
Alex log, ett litet glädjelöst leende.
"Jag vet, tänk att det ryms så många idioter i två småstäder... Min fostersyrra Maxine har också blivit retad rätt mycket."
Nu log Alex stort, trots allt elände han berättade om.
"Fast Maxie är tuff - hon skiter i mobbarna. Ibland har hon också slagits - som jag brukar göra, men för det mesta kan hon ignorera alla glåpord."
Pie blev oerhört rörd den känsliga, fina killens sätt att prata om sina systrar. 
Hon visste att Cassie och Maxine och hans andra syskon hade en stor plats i hans hjärta.

Pie kramade Alex hårt.
"Men du är ju också stark, hjärtat."
Alex ryckte lätt på axlarna.

"Mja... jag antar det." sa han generat.

Sedan sa han:

"Oftast försöker jag skita i allt dom gör och säger mot mig. Men det klarar man bara så länge... och till slut exploderar man ju."
Pie nickade.
"Ja, man kan inte stå ut med hur mycket som helst. Och det ska du inte göra heller.
Alex drog in lite solig, men ganska kylig höstluft i lungorna.
Sedan såg han länge på Pie.
"Tack för att du orkade höra en liten unges gnällande." småskrattade han blygt.
Han log (omedvetet) charmigt.
Pie höll honom intill sig.
"Säg inte så, Alex! Du gnäller inte. Det är bra att prata av sig, och viktigt. Och jag finns alltid här för dig om du behöver prata om nåt, det får du inte glömma."
Alex tog mod till sig och kramade den söta, äldre tjejen tillbaka.
"Det ska jag inte glömma." sa han. "Tack, Pie."

Bokomslag

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Denny

*
Barfota

(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"

Paradise, California. Våren 2011.

Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.

Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...

Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny  öppna ytterdörren.

Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...

Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha: 
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.

•••••••••••••••

Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.

•••••••••••••••

I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.

•••••••••••••••

En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.

•••••••••••••••

En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

•••••••••••••••

Skrivpuff - 29 Juli 2014 - del 10

*
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.

När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."

Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"