Julkalendern 2022 - Del 8

Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001

1.


Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December. 
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den. 
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat. 
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.

Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!” 
Hennes bror gäspade och log brett. 
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine. 
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.

Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!” 
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.

Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?” 
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?” 
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?” 
Det tyckte Maxine.

Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.


2.


Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage. 
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.

Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.

3.


När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City. 
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.

Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.

Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.

4.


Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.

Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.

Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna. 
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.” 
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.” 
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.” 

Julkalendern 2022 - Del 5

Sun City, California
5 December 2001

 

Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.

”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.” 
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.” 
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.

Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.” 

Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?” 

”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
”Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.

När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran. 
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.” 
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.” 
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.

Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 2

*
Nu var det Janies tur att låtsas bli förolämpad.
”Hörru du…!” sa hon med sträng storasyster-röst.
Men hon kunde inte låta bli att skratta.
”Bara för att det ska jag lägga upp bilderna.”
När hon såg hur Alex tveksamt och generat skruvade på sig avvaktade hon.
”Det är bara vänner som kan se vad jag postar på Facebook - och dom kommer att tycka att du är jättesöt. Men om du inte vill så lägger jag självklart inte upp bilderna.”
Alex log och skrattade mjukt.
”Jag vet. Och det är okej, syrran. Jag vet ju att du aldrig skulle posta nåt som gör mig obekväm. Så lägg upp bilderna du.”
Janie såg ömt på honom.
”Du är sååå cool som alltid bjuder på dig själv.” sa hon beundrande.
Alex såg tillgjort kaxig ut och flinade sött.
”Janie, jag är alltid cool, det är lite så jag jobbar.”
”Ja, det är det sannerligen!” skrattade Janie och kramade sin älskade lillebror.

Syskonen lade upp de två bilderna på Janies Facebook-profil.
Som bildtext skrev Janie: 

Min super-söta sömniga lillebror 💤❤ 

Hennes vänner kommenterade med glada och kärleksfulla utrop:

OMG! En sån sötnöt!

Awww… Alex - sååå bedårande!

Massor med pussar & kramar till Alex xoxoxo

Denny, en av Alex bästa kompisar, skrev:

Kompis, jag hoppas du fick en stor muta för dom här bilderna *lol* 😉

Alex skrattade och knappade in ett svar. 

Nope, det har jag inte fått… Men det var bra att du påminde mig. Detta blir inte billigt för syrran *lol* ^_^/

Janie svarade killarna:

Jag ska ge honom en fin vaggvisa, det passar väl bra? 😉

Älskar dig också, syrran
svarade Alex i kommentarsfältet.


Dennys storasyster Cordelia skrev:

Ni är helt underbara! Love u ❤ 

”Jag sa ju att alla kommer att tycka att du är jättesöt!” sa Janie och lade armen om sin lillebrors axlar.
Alex nickade bara. Och så fladdrade han överdrivet med sina långa, täta ögonfransar.
”Din lilla fåntratt!” sa Janie. ”Du får mig alltid att skratta.”
Alex gav henne ett förnöjt leende.

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 1

*
Fråga

*
Sun City, California. Våren 2011.


Janie Clarke såg leende och nästan fnissande på sin lillebror som sov på soffan. Alex såg så rofylld och gullig ut, så hon kunde inte låta bli att ta en bild med sin mobil innan hon milt skakade liv i honom.
”Oh… Hej syrran.” sa Alex sömnigt.
”Den här soffan måste vara super-skön,” sa Janie roat. ”du lyckas alltid somna när du sitter här.”
Alex log ett snett leende.
”Syrran, jag sov inte, jag bara vilade ögonen lite.”
”Ja, visst du.” skrattade Janie och kramade om honom.
Hon visade honom fotona i mobilen.
”Kolla här, jag har bildbevis på att du sov.”
”Hey, det är inte snällt att fota folk så där…” utbrast Alex.
Han låtsades låta förolämpad, men skrattade glatt åt sin systers påhitt.

”Okej då, jag kanske sov…” mumlade Alex efter en stunds eftertanke.
Och så plirade han på Janie med en fejkat misstänksam blick.
”Du, dom här bilderna hamnar väl inte på Facebook nu…?”
Janie skrattade och rufsade honom i håret.
”Jag skulle väl aldrig posta bilder på dig utan att fråga heller, knasbubbla…”
Nej, det skulle hon aldrig göra, det visste Alex. Men han bestämde sig för att retas lite med storasyster nu.
”Nja… man kan aldrig veta vad du kan tänkas hitta på…” flinade han.

Skrivpuff - 5 April 2017

Vi ses

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine sov djupt när Janie och Alex kom in i hennes rum på sjukhuset. Och eftersom de inte ville väcka sin syster lade de bara ett paket från bokhandeln på sängbordet.
"Så att hon ser det direkt när hon vaknar." sa Alex.
Janie log mot lillebror och gjorde tummen upp.
Förutom bokpaketet hade de med sig en mjuk vit nallebjörn, en krya-på-dig-present från hela syskonskaran, plus Alex och Maxines kompisgäng. 
De placerade nallebjörnen intill Maxine i sängen. Sedan pussade de henne på kinden.
"Vi kommer tillbaka senare, Maxie." viskade Janie.
Till Alex sa hon:
"Ska vi gå ner till kafeterian och äta nåt, eller vi du ta en promenad i sjukhusparken och äta glass?"
"Promenad i sjukhusparken." sa Alex, utan att tveka.
Sjukhusparken var en lugn och vacker plats och det kändes inte som den hördes till en otäck plats som ett sjukhus.

Alex svalde och Janie kunde tydligt se ångesten i hans ögon.
Sjuksköterskan som satt i en stol intill sängen märkte det också. Hon reste sig och gick fram till ungdomarna och så gav hon Alex en liten kram.
"Var inte orolig, raring." sa hon med sin lugnande och vänliga röst, den som alltid fick en att känna sig så trygg. "Maxie behövde bara sova lite, hon fick inte så mycket sömn i natt."
Alex snörvlade till.
"Tack. Jag får såna här dumma oros-attacker och konstiga tankar ibland…"
Då slog Maxine upp ögonen och såg sömnigt på sina syskon.
"Vem är konstig?" frågade hon och gäspade.

Alex blev alldeles full i skratt.
"That would be me." log han.
Janie skakade fnissande på huvudet.
"Nej då, ingen är konstig. Brorsan var lite orolig för dig bara."
"Aha." nickade Maxine och så kramade hon sin brors hand. "Men du behöver inte oroa dig, Alex. Jag sov ju bara, det är ingen fara med mig."
Men Alex leende hade slocknat och han såg lite ledsen och orolig ut nu, så Maxine satte sig upp och gav honom en lång kram.
"Lilla brorsan…" sa hon ömt och kärleksfullt. "jag är bara lite nyopererad."
Flickan klappade sig på buken, där hennes mjälte hade suttit.
"Men jag ska inte dö, så jäklarns taskig tänker jag inte vara mot dig."
Nu log Alex igen. Han satte sig på sjuksängen och höll om sin syster.

"Vi saknar dig här hemma." sa han efter en liten stund. "Får du komma hem i morgon?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nope, tyvärr… Men i övermorgon kanske. Och då ses vi igen."
"Ja, det gör vi." sa Alex och log.
Han kramade Maxine igen.
"Orkar du följa med ut i parken?" frågade Janie.
Maxine sa att hon gärna ville gå ut.
"Jag gillar sol och frisk luft."
Den snälla sköterskan följde med tonåringarna, hon körde Maxine i rullstol.
"Sjukhus-policy." förklarade Maxine.
"Äh… du är bara lat." flinade Alex.
Maxine brast ut i ett porlande och lyckligt skratt, som ekade i hela sjukhuskorridoren.
Hon var så glad att Alex orkade skämta på det här viset, trots sin ångest.
"Jag älskar din knasiga humor, brorsan!"
"Åh, tackar!" log Alex och gjorde en dramatisk bugning.

Sjuksköterskan blev alltid lika rörd av att se den fina kärleken mellan syskonen Clarke.
Och hon tyckte att det var helt underbart att de (nästan) alltid kunde skoja och skratta, trots Maxines svåra sjukdom. 
Vilka fantastiska ungar! tänkte hon kärleksfullt.

Skrivpuff - 12 April 2015

*
Overkligt

Sun City, California. Våren 2011.

Alex och Holly tog bussen hem från skolan. De hade egentligen tänkt ta en långpromenad hem till Alex fosterfamilj som bodde vid Silver Beach, men mörka, regnfyllda moln och ett rejält skyfall stoppade deras planer.
När de unga tu satt ombord på bussen tänkte Holly att det nog var lika bra att de inte tagit den där promenaden. Inte bara för regnet, utan mest för att Alex verkade ganska sömnig.
Holly såg leende på honom när han lutade sitt huvud mot hennes axel och såg ut att somna vilken sekund som helst.
"Är du okej, sötis?" frågade hon och smekte hans hår.
Alex rätade snabbt på sig och harklade sig generat.
"Jadå." försäkrade han. "Jag är så overkligt trött bara."
Som för att illustrera detta kvävde han en liten gäspning.
Holly skrattade mjukt och drog Alex intill sig.
"Overkligt trött till och med? Jag har faktiskt märkt det, du höll ju på att somna flera gånger i skolan idag."
Alex låtsades bli väldigt förnärmad.
"Somna i skolan, jag? No way, aldrig i livet!"
Holly fnissade.
"Just du." sa hon och rufsade om i Alex hår. "Men du får luta dig mot mig och sova om du vill."
Alex skakade på huvudet.
"Äh, det behövs inte." flinade han. "Jag ska väl kunna hålla mig vaken tills i kväll."
Men i nästa sekund vände han ansiktet mot fönstret för att Holly inte skulle se att han gäspade igen.
Holly fnissade ännu mer.
"Tyst." muttrade Alex.
Men han log.

******

När de kom hem märkte Alex fostermor Joanne också att Alex verkade ovanligt trött denna sena eftermiddag.
"Lång dag?" frågade hon.
Alex nickade med eftertryck.
"Det kan man verkligen säga. Vi hade simning idag också, kul i och för sig, men det var ett ganska hårt pass. Och dåligt med syre i klassrummen gjorde inte direkt lektionerna bättre..."
Joanne påpekade även att Alex inte hade sovit så bra på natten, eftersom han var orolig för sin sjuka och nyopererade syster Maxine som fortfarande låg inne på sjukhuset.
Ungdomarna tvättade händerna vid diskhon och slog sig sedan ner i soffan.
Holly drog ner Alex så att han nu låg med huvudet i hennes knä.
"Vila lite du." sa hon och strök honom över håret.
Joanne förberedde middagen, men hon passade på att snegla lite på ungarna då och då.
Hon och Holly småskrattade när Alex somnade.
"Han var verkligen helt slut stackarn..." sa Holly.
"Ja. Tack för att du tar hand om honom så fint och ser till att han sköter om sig själv." sa Joanne ömt.
Holly nickade, rörd över de fina orden.
"Det är självklart för mig." sa hon och fortsatte att smeka Alex över håret.

******

Drygt 30 minuter senare kom Alex (foster)syskon Janie och Ricky hem.
Janie lade huvudet på sned och leende studerade hon sin lillebror som snusade gott i sin bästis famn.
"Vad bra att han tar igen lite förlorad sömn."
Just då vaknade Alex till. Han satte sig upp och blinkade sömnigt mot de andra.
"Hej." sa han och log.
"Sovit gott?" frågade Janie.
Alex log ett sött fåraktigt leende.
"Eh... alltså... jag sov inte, jag bara vilade ögonen."
Holly fnissade till.
"Precis som i skolan då?" retades hon.
Ricky såg storögd på henne, sedan på sin storbror.
"Va?!" utbrast 11-åringen. "Somnade du i skolan?! Fick du kvarsittning?"
Alex skrattade lite.
"Nej, jag somnade inte. Bara nästan. Och jag fick ingen kvarsittning."
Han log okynnigt när han tillade:
"Läraren låste in mig i städskrubben bara."
Ricky skrattade gott åt hans knasiga humor.

"Knasboll." skrattade Holly. "Du kan då hitta på tokiga saker."
"Ja, jag har talang för sånt." flinade Alex.
Hon omfamnade honom och pussade honom i nacken.
Alex pep generat till och höll upp en kudde framför sig som sköld.
"Han blir så himla blyg när du pussar honom." skrattade Ricky förtjust.
Holly nickade.
"Ja, visst blir han." sa hon förtjust.
Hon tog kudden från Alex och log åt hans generade leende.
"Du är världens sötaste." sa hon kärleksfullt och så fortsatte hon att överösa sin bästis hals och nacke med små fjärilslätta pussar.
"Lägg av..." pep han.
Men Alex hade egentligen inget emot Hollys busiga beröring. Visst blev han generad, men han kände sig läskedrycks-bubblig av skratt.
Och när han kände sin älskade bästis fingertoppar vandra lätt över hans rygg, innanför hans T-shirt, pirrade det skönt i huden och hela kroppen.
"Är det mysigt, eller läskigt?" frågade Holly.
Hon såg att han njöt, men hon ville testa honom lite.
"Läskigt." mumlade Alex. "Fast lite mysigt också."
Han lutade sig tillbaka, in i Hollys famn.

"Ni två är så söta tillsammans." sa Janie leende.
"Bara när vi är tillsammans?" sa Alex.
Ricky skrattade. Han gillade när hans brorsa var kaxig.
Janie och Holly såg menande på varandra. De log och skakade på huvudet åt att Alex hade en tendens att skämta bort saker när han blev generad.
"Nej, ni är alltid söta." skrattade Janie och rufsade om sin lillebrors hår.
"Särskilt du, Alex." sa Holly bestämt och gav honom en puss kinden.

Skrivpuff - 27 Februari 2015

*
Utsatt

Sun City, California. 1 Oktober 2001.

Joanne

En dag när barnen kom hem från skolan var Alex ovanligt tyst. Han ville inte säga vad som var fel och såg mig inte i ögonen när jag frågade vad som hänt.
"Du vet att du kan berätta vad som helst för mig." sa jag och strök den lilla pojken över håret.
Alex nickade bara och så följde han efter sina två systrar till köksvasken. Där tvättade de händerna under kranen och torkade händerna med pappershanddukar.
Jag log, stolt över att de alltid kom ihåg att sköta sin hygien utan att jag eller deras far behövde tjata på dem.
När barnen tvättat händerna slog de sig ner sig ner vid köksbordet.
Alex sneglade på kakburken och sedan på mig och frågade om han fick ta en kaka.
Jag gav barnen två kakor var ur kakburken och hällde upp mjölk åt dem i färglada plastmuggar.
10-åriga Janie och 8-åriga Maxine babblade på om deras skoldag och alla dess aktiviteter, men Alex satt tyst och tuggade lite på en kaka.

Nu kunde jag inte låta det vara längre... Jag drog fram en stol och satte mig intill pojken, sedan höll jag hans hand.
"Älskling, kan du inte berätta vad som har hänt...?"
Den nästan 8-åriga pojken skakade häftigt på huvudet igen.
Men så tittade han på mig, de stora blå ögonen blanka av tårar.
”Får jag ha dom nya jeansen imorgon?” frågade han. "Dom som ligger i min tvätthög."
Jag förstod att han menade de nytvättade jeansen.
"Ja, det är klart du får. Men jag trodde ju gillade dom du har nu?"
Jag klappade lite på hans tuffa, lite slitna jeans som han fått i somras.
Alex nickade.
"Jo, det gör jag..."
Sedan tittade han ner i bordet och teg igen.

Maxine slutade att mumsa på kakor och mjölk och tittade upp.
Hon hade fått en tjusig mjölk-mustasch, vilken hon nu torkade bort med baksidan av handen.
"Skitungarna är dumma igen." förklarade hon.
"Maxie..." sa jag förmanande. "Vad har vi sagt om det ordet...?"
Maxine suckade.
"Förlåt mamma Jo. Men dom är skitungar."
"Dom säger att jag stinker." mumlade Alex. "Och dom säger att mina kläder stinker."
Maxine nickade ivrigt och knöt sina små nävar.
"Dom är lögnare!" utbrast hon argt. "Min brorsa stinker inte!"
Jag satte ett finger över mina läppar för att tala om att hon inte behövde skrika.
Flickungen plutade med läpparna och gav ifrån sig ett fnysande ljud, men hon sa inget.
Jag log mot henne.
"Du har helt rätt, Maxie, din brorsa stinker verkligen inte. Det är bara elakt struntprat."
Maxine nickade bestämt.
"Skit-struntprat!" deklamerade hon.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite nu. Lilla Maxine var så underbart beskyddande mot sina familjemedlemmar.

Jag rufsade Maxine i håret och sedan vände jag mig mot Alex igen.
"Men lilla älsklingen..." utbrast jag.
För nu rann några tårar nedför hans kinder.
Åh... det gjorde så ont i mitt mamma-hjärta varje gång våra barn blev utsatta för mobbning och andra elakheter…
"Jag stinker väl inte...?" sa han grötigt och såg osäkert på mig. "Men ungarna i skolan säger att jag gör det för att jag är fosterhems-unge och dom säger att min riktiga mamma är fattig."
Jag tog pojken i min famn.
"Men inget av det där är ju sant, Alex." sa jag. "Din mamma är ju inte fattig. Och inte stinker du heller, det gör du aldrig."
Alex skakade på huvudet.
"Nej... men det gör ont i själen ändå..." sa han och gnuggade tårarna ur sina stora blå ögon.
"Ja, det klart att det gör ont." sa jag.
Jag höll min fina lilla unge i famnen och kramade honom länge.
Både Alex och Maxine fick utstå mycket dumheter från folk - både barn och vuxna - för att de var fosterbarn. Det fanns inga gränser för en del människors fördomar och vilja att uttala sig elakt och korkat...

Storasyster Janie kom fram till oss och kramade om Alex.
"Lillebrorsan... du ska inte ska lyssna på så dumma, lögnaktiga kommentarer!"
Hon pussade Alex på kinden och rufsade honom i håret.
Maxine rusade också fram och kramade honom.
"Du stinker inte! Du luktar gott, så det så!" sa hon.
Nu log Alex stort.
Vår kärlek och uppmuntrande ord hade stärkt honom och nu var han övertygad om att han inte stank.
"Jag ska strunta i dumskallarna nu!" sa Alex kavat.
Maxine nickade.
"Och om dom bråkar med dig, eller mig, igen ska jag minsann bita dom i benen!"
"Maxie..." suckade jag förmanande.
Men Alex skrattade så att han höll på att kikna.
"Jaaaa...!" utbrast han lyckligt.
Janie log stort mot sina småsyskon.
"Dom är så söta att det är svårt att bli irriterad på dom, visst mamma?" sa hon.
Det höll jag med om.
Jag gav Alex en extra kram och frågade sedan vad han ville ha i födelsedagspresent.
På torsdagen, den 4 oktober, skulle han fylla 8 år.
Pojken slog lätt med pekfingret mot läpparna och funderade.
"Kanske en haj som man kan ha i badkaret..." svarade han. "Du vet en sån haj i gummi eller plast eller vad det nu är?"
Jag log.
"Jag vet precis vad du menar, lilla gubben. Jag tror materialet är vinyl."
Alex nickade.
"Aaaa... just det. En sån haj vill jag önska mig. Dom är coola."
"Nåt mer?" frågade jag.
Alex funderade igen. Sedan svarade han allvarligt:
"Att mamma Nora, Cassie och moster Vendela - och Denny - kommer hit och har födelse-kalas med oss."
Han nickade med eftertryck och log mot oss.
"Ja, det önskar jag mig."
Jag blev oerhört rörd. Det var så rart... allt denna lilla pojke önskade sig var en haj att bada i badkaret med och att hans biologiska familj och bästa kompisen från hemstaden Paradise skulle komma på kalas.
Och det bästa var ju att hans önskning skulle gå i uppfyllelse.
Jag visste att Alex mamma, hans lillasyster, mostern och bästisen Denny skulle komma hit och fira hans 8-årsdag med oss.
Men de skulle komma på fredag, så att det inte gjorde något om det blev en sen kväll för barnen.

"Mamma Jo," sa Maxine. "Alex ska väl få jätte-massor med paket när han fyller år, va?"
Hon hade själv fått många presenter när hon fyllde år i september, så det ville hon att hennes älskade bror också skulle få.
"Det är klart, Maxie." inflikade Janie leende. "Det får vi ju alltid när vi fyller år. Du vet ju hur mamma och pappa skämmer bort oss."
Maxine sken upp. Nöjd med storasysters försäkring om många presenter till lillebror också.
Alex sken också upp.
"Tårta!" utbrast han. "Tårta måste vi ha. Choklad."
Jag nickade och log mot ungarna.
"Det ska stå 'världens bästaste Alex på tårtan'!" tyckte Maxine.
Alex log blygt.
Sedan blev han plötsligt sitt livliga, glada jag igen. Han gled ner på golvet och hoppade nästan jämfota av iver.
"Och åtta ljus ska det vara. Glöm inte det."
Jag nickade igen. Det där med tårtljusen var viktigt för barnen.
"Det glömmer jag inte." lovade jag. "Åtta ljus för Alex. Och chokladtårta."
Alex gjorde tummen upp. Och nu började han faktiskt studsa i hyperaktiv glädje.
"Jag längtar till fredag." sa han. "Då blir det party - och ingen skola på lördag!"

Den lilla pojken slog armarna om mig.
"Och jag är inte stinkig - det vet jag nu! Det är bara dumma ungar som snackar skit-strunt!"
"Och dom ska man bita i benen!" inflikade Maxine.
Hon fnissade busigt.
"Grrrrr...!" tiger-morrade hon.
Även tösungen hade blivit uppspelt och hyper nu.
Ibland räcker det med två kakor för att få igång dessa två... tänkte jag.
Detta var verkligen Maxine och Alex i ett nötskal: skuttiga, ivriga, glada - och hyper.
Janie, som var betydligt lugnare än sina småsyskon, och jag satt vid köksbordet och såg kärleksfullt på de små hyper-ungarna. Och vi kunde inte låta bli att skratta.
"Dom sååå söta! Visst är dom, mamma?" sa Janie, som verkligen älskade sina bedårande fostersyskon.
Jag nickade instämmande.
"Kom hit, ungar." sa jag och sträckte ut mina armar mot dem.
Maxine och Alex skyndade in i min famn och jag höll fast dem i en kram.
Inte bara för att det var mysigt att krama dem, utan också för att jag måste lugna ner dem lite innan de blev alltför uppskruvade.
Jag tog även in Janie i min famn och så kramades vi allihop.
"Jätte-många kramar idag." påpekade Alex.
"För att ni är så underbara och för att jag tycker om er sååå mycket." sa jag och överöste pojken med små pussar.
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Mamma Jo... du är knasig...! Dina pussar killas ju!" skrattade han pärlande.
Han log finurligt mot mig.
"Fast jag är bara pyttelite kittlig, faktiskt."
Maxine började fnissa.
"Det där är ljug, Alex!" sa hon glatt.
Alex flinade.
"Ja, lite ljug."
Sedan kröp Alex upp i mitt knä och gosade in sig i min famn.
"Men jag älskar dig fast du kittlas, mamma Jo." sa han ömt.
"Och jag älskar dig, sötnosen min." sa jag och pussade honom på håret.
Han såg allvarlig på mig.
"Och vet du, mamma Jo? Jag tycker om att vara fosterbarn i denna här familjen. Det är lyxigt att ha två familjer, som jag har."
"Ja, du har massor med familj som älskar dig!" sa lilla Maxine ömt.
Alex nickade.
"Ja...!" sa han hänfört. "Och det är väldans bra, tycker jag."

© http://bella-here.tumblr.com/

Skrivpuff - 20 Februari 2015

*
Kjol

Sun City, California. Hösten 2000

Joanne

Att klä på två stundtals ostyriga 7-åringar var inte det lättaste - särskilt inte finkläder.
9-åriga Janie valde snabbt klänning och skor till festen vi skulle gå på den här dagen.
Men hennes yngre (foster)syskon Maxine och Alex, våra små yrväder, var en helt annan femma...
Det var allt tur att man var begåvad med tonvis av tålamod.

Maxine ratade alla klänningar jag föreslog. De var antingen "osköna", för varma, eller för långa - och därmed svåra att leka i.
"Välj den som är mest bekväm för dig." sa jag.
"Denna här!" utropade Maxine och tog fram sin rosa ballerina-kjol. "Den är fin, inte så varm och den kan man leka i."
Flickungen lade huvudet på sned och såg på mig.
"Den kan jag väl få ha, va, mamma Jo?"
Min man Martin och jag har som regel att inte skämma bort våra ungar, särskilt inte genom att låta dem bestämma alltför mycket, men det kunde inte skada att låta Maxine få ha ballerina-kjolen. Hon tyckte ju så mycket om den.

"Okej då, du kan ha den." sa jag. "Ska vi hitta en fin liten T-shirt till?"
Maxine nickade och sökte bland sina tröjor.
Till slut valde hon en vit T-shirt med en rosa fjäril på.
"Denna här matchar ju!" sa hon förtjust.
Hon klädde på sig och snurrade lyckligt runt.
"Du är jättefin, älskling." log jag och kysste henne på kinden.
Maxine nickade glatt.
Jag plockade fram ett par rosa skor och en fint hårband åt henne också.
Sedan gick jag in i Alex rum för att ta fram kläder åt honom.

Alex brukade vara en enklare match än sin syster när det gällde kläder, men inte idag.
"Jag vill inte ha skjorta och finbyxor...!" sa han truligt där han satt på sin säng iklädd endast kalsonger.
"Men det är bara idag, älskling." försökte jag. "När man går på fest är det väl roligt att vara fin?"
Alex skakade på huvudet.
"Obekäms-kläder är inte fina, mamma Jo..."
Jag funderade och såg in i pojkens garderob.
"Okej, lilla gubben, vi kan kompromissa." sa jag. "Du kan ha din ljusgröna skjorta, men du behöver inte ha kostymbyxorna."
Ja, ibland fick man använda sig av lite lock och pock.

Jag höll fram en lindblomsgrön skjorta mot den lilla pojken.
Alex putade fundersamt med munnen och övervägde mitt erbjudande.
"Jeans?" frågade han.
Jag nickade.
"Ja, dina nya mörkblå jeans är fina till den här skjortan."
Pojken drog på sig sina ny jeans, dem tyckte han om. 
Sedan tog skjortan ur min hand och tittade länge på den.
"Jag tar den väl då..." muttrade han. "Men jag tänker inte tycka om det."
Jag skrattade och kramade om honom.
Sedan hjälpte jag honom att ta på sig skjortan och knäppte den.
Maxine kom inskuttande i rummet. Hon såg leende på sin bror.
"Oj... vad vackra vi är!" utbrast hon.
Det höll jag med om.

Skrivpuff - 5 Februari 2015

*
Fnittra

Sun City, California. November 2006.

Det var sen kväll i den lilla staden vid havet.
13-åriga Maxine Clarke och hennes 15-åriga (foster)syster Janie satt på Janies säng och pratade om det nalkande jullovet, skolan och livet i allmänhet.
Maxine pillade lite förstrött på slangarna till sin CVK*, venkateter som satt under hennes ena nyckelben. Hon gjorde så ibland, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.
Hennes snälla läkare hade sagt att kunde ta ett tag att vänja sig vid att ha ett främmande föremål inopererat i under huden.

* CVK = Central venkateter.
En CVK är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.

Rätt som det var fick flickungen en busig liten glimt i de blå ögonen, den där rackarunge-glimten som var så typisk för henne.
Och så rörde hon på CVK-slangarna så att det såg ut som de hade fått eget liv.
Därefter gav hon ifrån sig ett slemmigt, monstrigt uääääh-läte.
"Hjälp... det växer en alien i mig...!" utropade hon.
Sedan brast hon ut i sitt läskedrycks-bubblande fnitter igen.
Janie skrattade också.
"Du är så knasig, lillsyrran."
Maxine svarade med ett överdrivet brett flin.
Janie älskade sin lillasyster så mycket.
Hon beundrade Maxines förmåga att orka skämta om sin sjukdom, trots allt jobbigt hon tvingades genomgå sedan hon fått sin hemska diagnos: sjukhusbesök, sprutor, behandlingar, kemo, illamående och smärtor.
En dag, när Janie var extra orolig för Maxine som blivit inlagd på sjukhuset, skrev hon en dikt om sin lilla syster, för att stilla sitt ångest-ledsna hjärta.

Maxie är solstrålen en gråmulen dag, 

hon är virvelvinden under tråkigt lugna stunder. 

Maxie är vår lilla tigerunge,

full av bus och skratt.

Maxine hade blivit väldigt förtjust i den lilla söta dikten - och rörd över att hon var så älskad.
Men hon insisterade på att storasyster skulle skriva liknande fina alster om de andra syskonen också.
"För dom är ju faktiskt också våra solstrålar." menade hon.
Janie lovade att hon en dag skulle skriva dikter om Alex, Cassie och Ricky också.

Nu såg flickorna att en pyjamasklädd Alex stod i dörröppningen och tittade nyfiket på dem.
"Vad är det ni skrattar så åt egentligen...?" sa han roat.
Maxine slog ut med händerna i en vet-inte-gest.
"Det har vi glömt..." flinade hon och brast ut i skratt igen.
Alex smittades av sina systrars glädje och skuttade upp i Janies säng.

En stund senare fann pappa Martin en 15-åring och två små 13-åringar som skrattade och busade med varandra.
Martin gick in till dem.
"Älsklingar, det är underbart att se er så här, men nu är det sent. Två av er borde hoppat i säng för längesen..."
Alex flinade busigt. Han kunde se minst lika charmigt busig ut som Maxine.
"Vi är i säng ju..."
Han och Maxine gjorde en high five.

Skrattande gick Martin fram till sängen och lyfte upp de båda lättviktarna i famnen.
Han bar Alex och Maxine till deras rum, stoppade ungarna i säng och pussade dem god natt.
Sedan gick han tillbaka till Janies rum och sade god natt till sin äldsta telning också.
Fast Janie fick var vaken en stund till, hon var ju äldst.
Hon bestämde sig ändå för att krypa i säng, på det viset fick hon en extra lång lässtund.
Janie log när hon hörde lilla Maxine ropa:
"Pappa, visste du att jag har en alien i min kropp...?"
Alex skratt bubblade ut ur hans rum.
Martin skrattade, men han fick förmana ungarna.
"Ungar, nu måste ni vara lite tystare, så ni inte väcker Ricky."
6-åringen Ricky hade sovit ett bra tag nu och han var inte särskilt lättväkt.
Men Martin visste att både Maxine och Alex skulle få svårt att somna om de blev alldeles hyper att av allt skrattande och skojande, så det var ändå bäst att förmana dem lite.
"Försök sova lite nu, raringar små." sa Martin mjukt.
"Okey dokey!" svarade Maxine.
Alex gäspade till svar.

När mamma Joanne kom hem från en tjejmiddag tjugo minuter senare sov både Maxine och Alex djupt.
Joanne tittade till dem och pussade lite på dem. Hon gjorde likadant med Ricky.
Sedan sade hon god natt till Janie, som inte hade somnat än.
"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne.
Janie log och nickade.
"Jättebra. Och vi hade en väldigt fnissig kväll." sa hon menande.

Skrivpuff - 31 Januari 2015

*
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.

Janie

Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.

Hej Janie
jag har läst ut boken - helt själv (Alex hjälpte mig bara lite...) Boken var bra tyker jag. Men i morgon får vi välja en ny att läsa.
Jag hopas du har haft en bra dag.
xoxoxo Ricky

Det lilla meddelandet gjorde mig så stolt och rörd.
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.

Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.

Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.

Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"

När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.

Happy Birthday Janie! 10/1 2014

Skrivpuff - 25 april 2012 - del 1

Skriv om sällskap.

Paradise, California. Sommaren 2006

Nora och Darryl hade grillat några goda köttbitar till middag och Nora hade gjort potatismos och majskolvar till.
Alex och Cassie tyckte mycket om maten och åt med god aptit.
"Åt ordentlig Alex." sa Darryl barskt.
Pojken såg frågande på sin styvfar.
"Vad då...?"
"Man äter inte med händerna." sa styvfadern. "Du har bestick."
Alex rynkade ögonbrynen.
"Men... majskolvar får man äta med händerna."
Pojken fortsatte att mumsa på sin majs.

Det provocerade tydligen Darryl, för han gick fram till Alex och slet majskolven ur händerna på honom.
"Darryl..." suckade Nora. "viss mat är helt okej att äta med händerna."
Men Darryl ignorerade sin flickvän. Hennes lille skitunge skulle inte tro att han fick göra som han ville.
"Alex, antingen äter du med kniv och gaffel som en väluppfostrad unge, eller så går du in på ditt rum."

Alex suckade argt, men han torkade sig om händerna med sin pappersservett och började skära i sin köttbit istället.
"Man får äta majskolv med händerna." muttrade han.
Darryl suckade, det lät nästan som en morrning.
"Helvete unge, du ska fylla tretton år i höst - du borde veta hur man uppför sig."
Alex gav styvfadern en kall blick.
"Du vet ju inte hur man uppför sig." mumlade han med munnen full av mat.
Darryl gav pojken en varnade blick.

---

"Alex hemlighet"-serien

Soundtrack/Låtlista

Holly ♥ Alex - del 75

*
 Joanne

Jag fick med mig en ganska motvillig Alex till sjukhuset nästa morgon.
"Du har inget att oroa dig för älskling." försäkrade jag.
"Nej, vi ska ju inte få några sprutor eller så." sa Ricky uppmuntrande.
Alex gav sin bror ett litet leende.

Vi har haft samma läkare sedan barnen var små och de är väldigt trygga och bekväma med henne.
Hon är alltid lika vänlig och omtänksam. Ungarna brukar få berätta lite om hur de har det i skolan och hemma och sedan pratar de om allt möjligt.
Mycket skämtsamheter och skratt kan det bli till och med - och det är bra, för det blir då lättare för ungarna att slappna av och öppna sig.

Ricky undersöktes först. Som vanligt var han frisk som en nötkärna och hade växt lite sedan senaste gången vi var här.
"Jag ska försöka att inte bli längre än du när jag blir stor." sa Ricky och klappade uppmuntrande sin storebror i ryggen.
Alex skrattade.
"Det är inget du kan rå för i så fall. Och det gör mig inget Ricky. Väx på du."

Ricky gjorde tummen upp och gick ut till Janie i väntrummet.
Janie skulle följa med honom på bussen till skolan. Ricky ville inte åka själv på stadsbussen ända från sjukhuset.
Det kändes bra att storasyster skulle vara med - Ricky var ju bara 11 år och inte lika mogen som hans äldre syskon hade varit i den åldern.

Läkaren log mot Alex.
"Nu är det din tur vännen."
Alex suckade. Jag gav pojekn en liten uppmuntrande kram.
"Jag går ut till väntrummet, så kommer jag in när undersökningen är klar."
"Okej." sa Alex.
Jag tänkte att Alex kanske skulle känna sig mindre obekväm om vi inte var så många i undersökningsrummet.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 74

*
 Joanne

När jag sade god natt till Alex den här kvällen var han djupt försjunken i spännande bok och mumlade bara ett lågmält litet
"Mmmm..."
när jag sa att det var dags att sova.
"Det blir en lång dag i morgon lilla gubben, så du behöver verkligen sova."
Han tittade upp på mig och bet sig fundersamt i läppen.
"Tio minuter till bara?" bad han. "Jag har bara ett kapitel kvar i den här boken."
Jag log.
"Okej, tio minuter. Men sedan måste du släcka och försöka sova."
Alex suckade.

Jag slog mig ner på hans sängkant.
"Funderar du mycket på morgondagens läkarbesök, eller på att damen från soc kommer hit?"
Pojken ryckte på axlarna.
"Inte så mycket. Jag kan ju ändå inte påverka nåt av det, så det får bli som det blir."
Jag log mot honom.
"Jag beundrar din styrka och positiva attityd, Alex."
Alex log.
"Tack. Det är nog för att du och Martin alltid är så positiva jämt - det smittar väl av sig på oss barn kan jag tänka mig."
Jag kramade om min fina unge.

Alex och jag började prata lite om morgondagen. Det visade sig att pojken tänkte mer på den än han erkänt.
Vi pratade ganska länge och till slut kikade Alex på sin väckarklocka.
"Det har gått tio minuter, min läs-tid." skojade han.
Jag skrattade och kramade honom igen.
"Okej din lille rackare, du får läsa i tio minuter. Jag kommer tillbaka om en stund och säger god natt."
Alex bara nickade.
Han var redan försjunken i sin bok igen.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 73

*
Holly

Jag höll Alex i famnen och kramade honom.
"Sa ju att jag visst kunde göra dig mållös!" skrattade jag.
"Tack så jättemycket." sa han truligt.
Men sedan log han.
"Du är galen Holly."
"Yep, galen i dig." log jag och kysste honom på halsen.
Det gjorde honom (om möjligt) ännu mer generad.

Cassie fnissade.
"Det är sååå kul att dina öron blir röda när du är generad brorsan!"
Alex log.
"Syrran, jag är inte generad. Öronen blir röda när man är så högt upp som vi är nu, vi är nära havet och det blåser lite mer här och så..."

Jag kramade hans nacke.
"Vad du hittar på tokiga saker, din lille filur."
"Jag hittar inte på, det är ju sant." skrattade Alex.
Mmmm... säkert du.
"Älskade lilla knasboll." skrattade jag.
"That would be me." sa Alex glatt.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex