*
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.
Janie
Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.
Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.
Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.
Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"
När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.
Janie
Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.
Hej JanieDet lilla meddelandet gjorde mig så stolt och rörd.
jag har läst ut boken - helt själv (Alex hjälpte mig bara lite...) Boken var bra tyker jag. Men i morgon får vi välja en ny att läsa.
Jag hopas du har haft en bra dag.
xoxoxo Ricky
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.
Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.
Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.
Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"
När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar