*
Utmaning:
Ta en bok.
Slå upp sid 47.
Skriv en text baserad på tredje meningen.
De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.
Maxine, som satt trygg i sin fosterpappa Martins famn, såg storögt, men lugnt på all sjukhuspersonal som nu befann sig i salen.
En narkosläkare, en sjuksköterska, och så hennes egen Dr. C förstås.
"Oj... alla dom här, bara för mig...!" utbrast hon.
Flickans onkolog, Mark Craven, strök henne över det lockiga håret.
”Hur känns det, lilla Tiger? Är du redo.”
Maxine log lite mot honom och gjorde tummen upp.
”Yep, jag är redo för min CVK.”
CVK stod för Central venkateter. Det var en tunn kateter som läkare opererade in i en central ven.
I Maxines fall skulle den sitta strax under ena nyckelbenet.
CVK:n skulle användas till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.
Dr. Craven log mjukt mot flickan, sin yngsta leukemi-patient.
Hon hade nyligen fyllt 13 år, men hon såg ut att vara yngre. Där hon nu satt såg hon nästan bräcklig ut.
"Hon har varit redo hela helgen." sa Joanne, flickans fostermor. "Hon har förklarat för syskonen där hemma vad som ska hända."
Joanne log.
"Och hon har talat om för oss alla i familjen, plus sina vänner, att vi inte ska vara oroliga." tillade hon.
Wow... vilken unge...! tänkte Dr. Craven.
Han beundrade den här charmiga tösens mod och styrka.
Maxine nickade bekräftande åt de mamma Jo hade berättat..
"Mmmm... och Ricky är bara sex år, men han förstod allt jättebra." sa hon stolt.
Sedan bet hon sig oroligt i läppen.
"Fast Alex hade ont i magen i morse, så han fick vara hemma från skolan."
Alex var 13 år, precis som Maxine. De två barnen hade varit oskiljaktiga sedan de båda kom till familjen Clarke som fosterbarn.
Joanne strök flickan över ryggen.
"Barnens farmor är hemma med honom idag. Lilla stackaren... han är så orolig för Maxines skull."
Maxine nickade och såg ganska olycklig ut.
"Vet ni, jag tycker mer synd om brorsan än om mig själv." sa Maxine. "Han är så ledsen, för att jag är sjuk... Fast han vill inte visa det."
Dr. Craven rufsade om i Maxines hår och log.
"Det allt bra tur att Alex och dina andra syskon har en så fin syster som du."
Maxine log, både lite generat och stolt.
"Tack." sa hon. "Och jag har tur som har dom."
En av narkosläkarna kom fram till dem.
"Maxine, jag sätter den här masken över din näsa och mun nu, så får du andas in lite 'sömn-gas'."
Flickungen sträckte ut armen och kramade mamma Joannes hand, hårt.
"Okej." sa hon sedan till narkosläkaren. "Jag är redo att sövas nu."
Maxine såg så tapper ut, men Martin kände att den magra lilla kroppen darrade som en fågelunge i hans famn.
Narkosläkaren strök henne mjuk över kinden och satte masken över hennes ansikte.
"Duktig tjej. Du är jättemodig. När vi har opererat in din CVK väcker vi dig, okej."
Maxine nickade trött.
"Jag får hoppas det." sa hon med lite skämtsam röst, och mycket slumrig, röst.
Läkarna och mamma och pappa skrattade.
När Maxine föll in i sin djupa narkos-slummer föll hennes huvud lealöst åt sidan. Det såg otäckt ut.
Martin kramade om barnet och Joanne försökte hålla gråten borta.
Dr. Craven lyfte försiktigt upp den lilla flickan och bar henne till operationsbordet.
"Jag vet, det ser hemskt ut. Men jag garanterar er: Maxie är i goda händer nu." sa han lugnande till Joanne och Martin.
Läkaren log sitt varma trygga leende.
"Gå till i kafeterian och ät lite lunch ni. Jag kommer ner och hämtar er så fort Maxine har vaknat. 45 minuter ungefär. Högst en timme."
"Tack." sa Martin.
Joanne och Martin höll om varandra när de lämnade operationssalen.
Nu kunde ingen av dem hålla gråten tillbaka.
Oron för deras lilla sjuka unge var alltför överväldigande och hennes stora tapperhet var rörande.
Martin tänkte på orden hans mor hade yttrat när de sa adjö till henne i morse:
"Det är så fruktansvärt och orättvist att vår lilla Maxie har fått den där djävulska sjukdomen... Barn borde inte få bli sjuka."
Jag håller fullständigt med dig, mamma, tänkte Martin.
Utmaning:
Ta en bok.
Slå upp sid 47.
Skriv en text baserad på tredje meningen.
De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.
Maxine, som satt trygg i sin fosterpappa Martins famn, såg storögt, men lugnt på all sjukhuspersonal som nu befann sig i salen.
En narkosläkare, en sjuksköterska, och så hennes egen Dr. C förstås.
"Oj... alla dom här, bara för mig...!" utbrast hon.
Flickans onkolog, Mark Craven, strök henne över det lockiga håret.
”Hur känns det, lilla Tiger? Är du redo.”
Maxine log lite mot honom och gjorde tummen upp.
”Yep, jag är redo för min CVK.”
CVK stod för Central venkateter. Det var en tunn kateter som läkare opererade in i en central ven.
I Maxines fall skulle den sitta strax under ena nyckelbenet.
CVK:n skulle användas till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.
Dr. Craven log mjukt mot flickan, sin yngsta leukemi-patient.
Hon hade nyligen fyllt 13 år, men hon såg ut att vara yngre. Där hon nu satt såg hon nästan bräcklig ut.
"Hon har varit redo hela helgen." sa Joanne, flickans fostermor. "Hon har förklarat för syskonen där hemma vad som ska hända."
Joanne log.
"Och hon har talat om för oss alla i familjen, plus sina vänner, att vi inte ska vara oroliga." tillade hon.
Wow... vilken unge...! tänkte Dr. Craven.
Han beundrade den här charmiga tösens mod och styrka.
Lilla söta Maxine Clarke hade varit med om mycket i sitt unga liv, men hon lät ingen eller inget förstöra hennes stora livsglädje.
Maxine nickade bekräftande åt de mamma Jo hade berättat..
"Mmmm... och Ricky är bara sex år, men han förstod allt jättebra." sa hon stolt.
Sedan bet hon sig oroligt i läppen.
"Fast Alex hade ont i magen i morse, så han fick vara hemma från skolan."
Alex var 13 år, precis som Maxine. De två barnen hade varit oskiljaktiga sedan de båda kom till familjen Clarke som fosterbarn.
Joanne strök flickan över ryggen.
"Barnens farmor är hemma med honom idag. Lilla stackaren... han är så orolig för Maxines skull."
Maxine nickade och såg ganska olycklig ut.
"Vet ni, jag tycker mer synd om brorsan än om mig själv." sa Maxine. "Han är så ledsen, för att jag är sjuk... Fast han vill inte visa det."
Dr. Craven rufsade om i Maxines hår och log.
"Det allt bra tur att Alex och dina andra syskon har en så fin syster som du."
Maxine log, både lite generat och stolt.
"Tack." sa hon. "Och jag har tur som har dom."
En av narkosläkarna kom fram till dem.
"Maxine, jag sätter den här masken över din näsa och mun nu, så får du andas in lite 'sömn-gas'."
Flickungen sträckte ut armen och kramade mamma Joannes hand, hårt.
"Okej." sa hon sedan till narkosläkaren. "Jag är redo att sövas nu."
Maxine såg så tapper ut, men Martin kände att den magra lilla kroppen darrade som en fågelunge i hans famn.
Narkosläkaren strök henne mjuk över kinden och satte masken över hennes ansikte.
"Duktig tjej. Du är jättemodig. När vi har opererat in din CVK väcker vi dig, okej."
Maxine nickade trött.
"Jag får hoppas det." sa hon med lite skämtsam röst, och mycket slumrig, röst.
Läkarna och mamma och pappa skrattade.
När Maxine föll in i sin djupa narkos-slummer föll hennes huvud lealöst åt sidan. Det såg otäckt ut.
Martin kramade om barnet och Joanne försökte hålla gråten borta.
Dr. Craven lyfte försiktigt upp den lilla flickan och bar henne till operationsbordet.
"Jag vet, det ser hemskt ut. Men jag garanterar er: Maxie är i goda händer nu." sa han lugnande till Joanne och Martin.
Läkaren log sitt varma trygga leende.
"Gå till i kafeterian och ät lite lunch ni. Jag kommer ner och hämtar er så fort Maxine har vaknat. 45 minuter ungefär. Högst en timme."
"Tack." sa Martin.
Joanne och Martin höll om varandra när de lämnade operationssalen.
Nu kunde ingen av dem hålla gråten tillbaka.
Oron för deras lilla sjuka unge var alltför överväldigande och hennes stora tapperhet var rörande.
Martin tänkte på orden hans mor hade yttrat när de sa adjö till henne i morse:
"Det är så fruktansvärt och orättvist att vår lilla Maxie har fått den där djävulska sjukdomen... Barn borde inte få bli sjuka."
Jag håller fullständigt med dig, mamma, tänkte Martin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar