Skrivpuff - 14 Maj 2015

*
Rättighet

Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968

Ryan McKenzie 11 ½ år cyklade omkring på stranden nedanför huset där han bodde.
Nyfiken som han var, styrde den taniga lille killen sakta ut cykeln på bryggan - bara för att testa något spännande och lite förbjudet.
Pappa David, som stod uppe på terassen, fick syn på sin son ute på bryggan.
"Ry, inte cykla där!" ropade han förmanande.
Han skyndade ner till bryggan för att hämta hem pojken.
"Kom nu gubben, vi ska gå hem och äta middag."
”Men pappa, har jag inte rättigheter att cykla varhelst jag vill?” undrade pojken.
Frågan var inte alls ställd på ett näsvis manér, utan mjukt och nyfiket.

David log och skakade på huvudet.
”Nja… jag tycker nog snarare att din mamma och har rätt att få hem vår unge välbehållen.”
Ryan funderade på detta och log strålande.
”Okej då pappa.” sa han och klev av cykeln. ”Jag ska inte cykla på bryggan mer.”
”Duktig pojke.” sa David. ”För du vet Ryan, det är skillnad på att vara modig och äventyrlig och dumdristig.”
Ryan nickade förståndigt.
”Ja ja, pappa… jag ska inte vara dumdristig.” lovade han.
Sedan såg han på sin far med finurlig blick.
"Pappa... gjorde du aldrig några dumdristiga saker när du var i min ålder...?"
David låtsades tänka, sedan log han oskyldigt.
"Inte jag inte."
Ryan fnyste till.
"Skulle jag tro på det där...? Jag ska minsann fråga farmor och farfar om dig."
"Gör det du." skrattade David. "Men jag var inte hälften så busig som du."

Nu skrattade Ryan också.
"Ha! Vad du ljuger, pappa...!"
David lyfte händerna i en kapitulerande gest.
"Okej grabben, du har genomskådat mig. Rackartygs-generna har du fått från mig."
Ryan såg nästan stolt ut.
"Jag tycker om att vara en unge med rackartyg."
David log ömt mot sin lille busunge.
"Du är en helt underbar unge, Ry. Även om dina små äventyr gör oss oroliga ibland..."
Han lade armen om sin sons axlar och så gick de mot trappan som ledde upp till deras terass.
"Jag klarar mig alltid." sa Ryan kavat. "Det har jag gjort sen jag föddes."

Skrivpuff - 8 Maj 2015

*
Flytta

Delphi, California. Augusti 1958.

Ryan, 21 månader, besökte marknaden inne i stan tillsammans med pappa David och storasyster Rebecca, 6 ½ år.
Solen sken och alla var på gott humör.
Ryan klättrade ur sin barnvagn.
"Stanna här hos oss nu." förmanade David och strök sin son över de ljusa lockarna.
"Mmmm..." sa Ryan lydigt.
Men i nästa sekund pinnande den lilla pojken snabbt iväg för att upptäcka den spännande platsen.
Små ben kunde förflytta sig mycket snabbt, det hade David fått uppleva många gånger med sin son.
"Då var det dags igen..." suckade David.
Han och Rebecca sprang efter det lilla busfröt.
Ryan skrattade glatt när han upptäckte att pappa och syster kom efter honom. För honom var det ju som en lek.
"Stanna, Ryan!" ropade Rebecca.

När David kom ifatt Ryan satte han sig på huk vid och tänkte lyfta upp sin son.
Men då protesterade Ryan.
”Flytta.” sa pojken för försökte putta bort sin far.
Han ville ju gå på upptäcktsfärd, inte skulle pappa komma här och hindra honom då.
"Nej Ry." förmanade storasyster Rebecca. "Var en snäll pojke."
Ryan lade huvudet på sned och såg på David.
"Ry är snäll pojke." försäkrade han.
David log.
"Ja, när du inte springer iväg från oss." svarade han och lyfte upp pojken.
Ryan nickade och lindade armarna runt pappas hals.
"Stygg pojke." sa han och flinade.
David log igen.
"Nej, älskling. Du är inte en stygg pojke."
"Du är en busunge!" skrattade Rebecca.
Ryan nickade glatt, som om det var något särskilt bra att vara.
"Busunge!" sa han stolt.

Ryan blev buren av pappa David ett tag och sedan fick han sitta i sin vagn.
Nu satt han stilla och tittade på alla saker på marknaden och han hälsade på alla människor de mötte.
Rebecca kände sig stolt när alla log vänligt mot hennes söta lillebror som var så charmig.
"Nu ska vi köpa blommor till mamma." berättade David.
"Mamma-blommor!" sa Ryan ivrigt. "Ry vill köpa mamma-blommor."
Rebecca böjde sig ner och smekte lillemans kind.
"Ja, lilla gubben, du får köpa blommor till mormor."

Nöjd med svaret såg Ryan på havet av färgglada blommor en bit bort.
Han tog nappen ur munnen och klättrade ur sin vagn igen.
"Blommor! Ryan ska köpa blommor."
Med bestämda steg gick han bort mot blomsterförsäljerskan.
Rebecca såg upp på David och slog ut med armarna.
"Pappa, vi får nog ha sele på den där ungen..." suckade hon.
David skrattade åt sin lilla dotters lillgamla, men söta, sätt.
"Ja, det är nog säkrast med den busungen." sa han.
Sedan skyndade de iväg mot blommorna, där en liten pojke med gula hängselbyxor nu stod och pratade med blomsterförsäljerskan.

Den äldre damen log varmt.
"Den här lilla herrn säger att han ska köpa blommor till sin mamma."
David log.
"Ja, vi ska köpa blommor till Kate och fira att hon har kommit in på en fotoutbildning."
Blomsterförsäljerskan såg helt förtjust ut.
"Åh vad underbart! Hälsa Kate och gratulera!"
David lovade att han skulle göra det.
Lilla Ryan ryckte bestämt sin pappa i handen
"Många blommor." påminde han. "Fina mamma-blommor."

Ryan's uttråkade dag - del 3

*
"Jag badade i havet igår." försökte han när mamma tappade upp badvatten åt honom.
Kate log.
"Badkarsvatten och lite tvål är inte så läskigt som unge herrn tycks tro."
Hon räckte Ryan en badborste.
"Skrubba dig så ordentligt du kan - och glöm inte fötterna."
Ryan stirrade storögd på badborsten.
"Inte den där, tack…! Det är ju rena rama kitteltortyr-instrumentet…!"
Kate pussade sin son på håret och gick skrattande ut ur badrummet.

Ryan stod kvar och såg på vattnet som forsade ner i badkaret.
Han tänkte inte erkänna det för någon, men det såg rätt skönt ut.
Han klädde av sig och kröp ner i det varma vattnet.
Det var skönt.
"Men den här tänker jag inte använda…" muttrade han för sig själv och slängde iväg badborsten.

~ • ~ • ~

Ryan låg i badet så länge att David till slut kom upp till i badrummet och frågade om han hade förvandlats till sjöjungfru än.
"Äh pappa… sjöjungfruar är ju tjejer." fnyste pojken.
"Havspojke då, låter det bättre?" undrade David skrattande.
Ryan log och stänkte vatten på sin pappa.
"Passa dig du, busunge," skrattade David och plockade upp badborsten från golvet. "annars använder jag det här kitteltortyr-instrumentet på dig."
Han blinkade åt Ryan.
Pojken skrattade och dök snabbt ner under vattnet.

Ryan's uttråkade dag - del 2

*
"Mamma, säg nåt kul jag kan göra."
Kate log och strök sin lilla pojke över ryggen.
"Är du uttråkad?"
Ryan nickade.
"Ja, jag är så uttråkad så jag dör snart…" muttrade han.
Mamma skrattade lite.
"Det tycker jag inte att du ska göra, lilla gubben. Däremot kan du gå upp till badrummet och hoppa ner i badkaret, så du blir ren och fin till middagen."
Kate ställde ner honom på terassens solvarma brädor.
Ryan stirrade på henne.
"Bada…? Mitt på dagen? Du är inte klok."
Både Maggie och Kate skrattade.

"Nej, det är möjligt att jag inte klok." log Kate.
Hon rufsade om pojkens ljusbruna, halvlånga hår, som blivit en aning solblekt.
"Men det börjar bli kväll och du behöver verkligen bada. Jag ska tappa upp ett bad åt dig."
"Jag kan bada själv." utbrast Ryan, nästan förskräckt.
Han var ju 11 år (11 ½ till och med), inte kunde mamma få bada honom då… Det var ju pinsamt.
Kate verkade förstå vad han tänkte, för hon gav honom en liten kram och sa:
"Det vet jag väl. Jag ska bara hälla upp vatten i badkaret åt dig. Upp med dig nu, busunge."

Just då kom David hem från jobbet.
"Hej pappa!" sa Ryan lyckligt.
David gav Kate en kram och en kyss. Maggie fick också en kram.
Ryan, som hade sovit när pappa gick till jobbet tidigt på morgonen, fick mest uppmärksamhet nu. Han sveptes upp i Davids famn och pojken kiknade av skratt när pappa busade; vände honom upp och ner och kittlade honom.

"Hur har er dag varit då?" frågade David och ställde ner Ryan.
Ryan ryckte på axlarna.
"Blasé." svarade han med en liten suck.
Kate förklarade hur uttråkad deras son hade känt sig idag.
"Och vet du pappa… mamma är inte riktigt klok," meddelade Ryan. "hon tycker att jag ska ta en bad - nu…"
Han himlade med ögonen.
David skrattade gott.
"Men vet du Ry, hur tokigt det än låter så behöver du nog ta ett bad. Du har sprungit omkring barfota i två dagar nu, både i sanden och på asfalt - utan att tvätta fötterna, så nu är det på tiden att du blir lite ren."
Ryan gick motvilligt upp på övervåningen, muttrandes om hur besvärliga föräldrar kunde vara.

Ryan's uttråkade dag - del 1

*
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀

Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.

Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."

Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.

Happy Hanukkah!

(Klicka på bilden för att se en större version)

11 juni: Grattis David!

Happy Birthday David!

Love,
Kate
Rebecca & Ryan
Maggie, Maureen
Sunny
Mom & Dad
Adina & Asher
Sue
Vivienne & Harry

Skrivpuff - 24 maj 2012

Skriv om att få napp.

Ocean Beach, California. December 1960

4-årige Ryan höll hårt i sin gula napp. Idag var dagen då han skulle ge upp den.
Egentligen skulle han ha slutat med napp tidigare, men i år hade han varit
svårt sjuk och nappen gav honom bra tröst och trygghet under sjukhusvistelserna, så Kate och David hade låtit sin lille son behålla den.
"Ska du ge nappen till Tomten?" frågade Ryans farmor.
Ryan skakade på huvudet.
"Nääää... Tomten är en gammal farbror, han behöver ingen napp."

Pojken funderade en stund, och så log han stort.
"Men kanske renarna skulle gilla en napp, om dom blir lessna eller vill leka
med nåt!"
Ryan placerade nappen på porslinsfatet där hans storasyster Rebecca hade
lagt kakor och morötter till Tomten och hans renar.

En lång stund stod den lille lockhårige pojken och såg på sin napp.
Just när Kate och David trodde att han skulle ta tillbaka den plirade Ryan upp på sin familj och log, ett stolt leende.
"Jag är stor pojke nu. Behöver ingen napp mer."
Sedan såg han på kakfatet.
"Men jag behöver en kaka!"
Han snappade åt sig en av de mumsiga kakorna och sprang lyckligt skrattade därifrån.

Skrivpuff - 19 november 2011

Skriv om en besvikelse.

Ocean Beach, California. Sommaren 1961

"Hej då! Nu ska jag rymma hemifrån!"
Ryan vinkade till mamma och pappa och klättrade upp på sin röda Radio Flyer-trehjuling.
Kate och David McKenzie log mot sin lille pojke. Trots att Ryan skulle fylla 5 år om några månader verkade trehjulingen stor för honom.
"Varför ska du rymma hemifrån?" frågade Kate.
Ryan såg på sin mor med trulig uppsyn.
"För att ingen vill leka med mig idag." sa han besviket.
"Ville Rebecca och hennes kompisar vara ifred?" frågade David.
Ryan såg ännu mer trulig ut och nickade.
David kunde inte låta bli att le åt sonens buttra min. Ryans 9-åriga syster ville inte alltid att lillebror skulle vara med och leka, så nu hade hon förmodligen kört ut honom från sitt rum.
Sådant brukade göra Ryan på riktigt dåligt humör.

Pojken började cykla iväg.
David såg på Kate och log. Sedan stoppade han Ryan.
"Vänta lilla gubben! Ry... du kan väl låta bli att rymma? Vi skulle sakna dig jättemycket."
Ryan funderade.
"Skulle ni verkligen sakna mig jättemycket?"
Kate lyfte upp sin lille pojke.
"Ja, det skulle vi verkligen! Vi skulle gråta varenda kväll om du rymde från oss."
Ryan slog armarna om halsen på sin mor.
"Gråt inte mamma, jag rymmer väl inte då."

"Vad bra min älskling." sa Kate och log.
Pojken gav Kate en puss på kinden. Sedan log han och sa:
"Mamma, vet du? Min mage vill ha kakor, för den är lite hungrig."
Kate skrattade.
"Din mage ska få lite lunch först, sedan kan du få kakor."
Ryan jublade.
"Det var nog bra att jag inte rymde." sa han när Kate bar honom uppför trappan till deras terrass. "För om man är på rymmen får man inga mumsiga kakor. Och jag gillar ju kakor."

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 2

*
Maureen satte sig intill Ryan och gav honom en puss på kinden.
"Lilla stackare... Jag är så glad att du är tillbaka. Mår du mycket dåligt?"
Ryan skakade på huvudet. Sedan log han.
"Men jag behöver nog en puss till."
De andra skrattade.
"Du är för söt Ryan!" skrattade Maureen. "Självklart ska du få en puss till."
Hon gav honom en stor puss på kinden.
"Känns det bättre nu Ry?"
"Ja, nu känns det bättre." sa Ryan.
Han log och rodnade lite.

Maureen strök en hårslinga ur ansiktet på Ryan.
"Ry, lovar du att vara försiktig med maneter hädanefter?"
Ryan nickade. Han kände försiktigt på sin arm.
"Mmmmm... för bränn-manter och feber kan jag klara mig utan...!"
David drog in sin son i famnen och kramade honom länge.
Kate såg att hennes man var riktigt skakad. Och utan att David behövde säga något förstod hon att deras älskade unge hade varit riktigt illa däran ett tag.

"Vet ni att man faktiskt kan dö av en sån brännmanet som jag träffade på?" sa Ryan plötsligt.
"Mmmm... vi vet det lilla gubben..." sa David.
Det var nära att vi fick uppleva det idag..." tänkte han.
Tanken gjorde honom darrig och illamående.
"Vad tänker du på pappa?" undrade Ryan.
"Jag tänker på vilken tur vi har som har en så fin grabb som du." sa David.
Ryan log sömnigt.
"Nu blir farsan sentimental..."
David log och kramade sin lille son ännu hårdare.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 1

Skriv om att komma tillbaka + om det man klarar sig utan.

Direkt-fortsättning på kapitlen från 3/11: Del 1 & Del 2

Ocean Beach, Delphi, California 1971

Maureen och Sunshine satt på terassen med Ryans mamma Kate och Maureens mamma Maggie när David och Ryan kom hem från sjukhuset.
Ryan såg väldigt medfaren ut.
"Jag spydde i väntrummet..." sa han skamset. "Det var riktigt pinsamt."
Kate gick fram och kramade sin son.
"Det ska du inte vara skamsen för älskling, du kunde ju inte hjälpa det."
"Och jag svimmade nästan på sjukhuset... mumlade han.
"Svimmade...?" suckade David. "Du tappade nästan medvetandet och höll nästan på att sluta andas."

Maggie såg oroligt på Ryan och Kate flämtade förskräckt till.
"Mamma och Maggie..." sa Ryan. "Oroa er inte så mycket. Jag mår faktiskt okej."
"Kom så går vi in och bäddar ner dig på soffan." sa Kate.
De andra gick med Kate och Ryan in i huset.
David ställde en burk med Tylenol (smärtstillande och febernedsättande tabletter) på soffbordet. Sedan hämtade han ett glas vatten.
"Har du feber älskling?" frågade Maggie.
Hon strök Ryan över pannan.
Ryan nickade och sjönk trött ner på soffan.

David plockade upp en Tylenol ur burken och räckte den till sin son.
"Usch vad jag hatar medicin och tabletter..." sa Ryan och gjorde en liten grimas.
"Jag vet, men du behöver ta den, så att febern går ner." sa Kate och strök Ryan över ryggen.
Pojken tog motvilligt emot tabletten och sköljde ner den med vatten.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 3 november 2011 - del 2

*
"Gör det ont...?" frågade Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
Men flickorna såg på honom att han ljög.
"Jag hämtar din pappa!" sa Maureen och rusade iväg.
Hon tänkte att det var tur att de bara bodde ett par steg från havet.
"Ni behöver inte göra en sån stor affär av det här..." suckade Ryan. "Jag mår fint."
Sunshine lade armen om Ryan.
"Man kan faktiskt bli jätte-dålig av en brännmanet Ryan... Jag tror till och med att man kan bli medvetslös..."
"Men jag mår bra...!" sa Ryan.
Fast han började se blek och medtagen ut.

Maureen och Ryans pappa David kom rusande.
"Lilla gubben..." suckade David och undersökte sin sons arm. "Vad har du nu råkat ut för...?"
"En elak brännmanet..." sa Ryan.
Pojken försökte att le tappert, trots att han nu såg svimfärdig ut.
"Vi måste åka till sjukhuset." sa David.
"Nej...!" gnydde Ryan. Han avskydde sjukhus. "Jag behöver nog bara vila lite."
Pappa David skakade på huvudet.
"Du håller på att bli riktigt dålig Ryan... och du har nog redan fått feber."
"Åh... stackars Ryan..." sa Sunshine. Hon såg gråtfärdig ut.
David kramade om henne.
"Oroa dig inte raring." sa han lugnande. "Ryan kommer att bli bra. Vi ses om en stund okej?"
Sunshine nickade.

David ledde sin son till garaget.
"Hallå...! Jag tänker inte åka till sjukhuset i badbyxor...!" mumlade Ryan truligt.
Maureen log. Inte ens när Ryan var sjuk förlorade han sin söta humor.
"Här Ry."
Hon räckte honom hans shorts och T-shirt som hon burit med sig från stranden.
Ryan log tacksamt och klädde på sig.
Han fick en kram av Sunshine och Maureen innan han och David satte sig i bilen och åkte till sjukhuset.

"Vår lilla Ryan är verkligen en olycksfågel..." suckade Maureen sorgset.
"Mmmm..." sa Sunshine. "Jag hoppas allt går bra på sjukhuset..."
Maureen nickade.
"Vet du vad Sunny? Jag hatar maneter nu...!" muttrade hon.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 26 oktober 2011 - del 2

*
Ryan log.
"Jag bara skojade pappa. Jag är okej."
Men David såg inte övertygad ut. Ryan verkade riktigt omtöcknad.
"Vi ska nog låta en läkare titta på ditt öga grabben."
Ryan skakade på huvudet.
"Pappa... det är ingen fara! Det kommer bara bli en blåtira - inget att göra en så stor grej av..."

Ryan var fortfarande ganska vimmelkantig när de lämnade baseboll-parken en stund senare och han hade fått en präktig blåtira runt ögat.
"Gör det ont?" frågade Maureen.
Ryan skakade på huvudet. Det gjorde lite ont, men det tänkte han inte erkänna.
"Tror ni att mamma märker något?" sa han fundersamt.
Han petade lite på sin blåtira.
Maureen log och lade armen om Ryans midja.
"Nej då, Kate märker säkert ingenting..." sa hon sarkastiskt.
Sedan skrattade hon och kittlade Ryan.
"Knasiga unge! Klart din mamma kommer att något, den där blåtiran är enorm!"
Ryan fnissade och försökte vrida sig ur Maureens grepp.

"Det här var en bra dag!" sa Ryan lyckligt när de satt i bilen på väg hem.
"Trots att du har fått en blåtira och förmodligen en lätt hjärnskakning?" frågade Maureen.
Hon log mot Ryan och strök honom över kinden.
"Det var det värt!" sa Ryan.
Deras lag hade ju vunnit matchen - och bäst av allt: Han hade äntligen fångat en boll!

Skrivpuff - 26 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hoppas.

San Francisco, California 1971

"Jag hoppas att jag lyckas fånga en boll." sa Ryan. "Det vore så coolt!"
David McKenzie log åt sin sons iver. Baseball var Ryans favoritsport och pojken hade länge drömt om att fånga en boll under en match.
"Jag hoppas du får en boll Ry." sa Maureen.
"Hoppas jag med!" sa Sunshine.
Flickorna log mot sin bästis.
Ryan log tillbaka.
En man som satt på raden bakom dem skrockade.
"Du ska inte räkna med att fånga en boll grabben, jag har nämligen gjort det sedan du gick i blöjor."
"Wow, du borde få medalj." sa Ryan sarkastiskt.

I matchens sista omgång kom en boll flygande mot platsen där Ryan satt.
Ryan höll upp handen för att fånga bollen. Men istället för att landa i pojkens hand, träffade bollen honom hårt i ögat.
De andra åskådarna flämtade förfärat till.
David satte sig på huk framför pojken och undersökte sin sons ansikte.
"Hur gick det, lilla gubben...?" frågade han oroligt.
"Pappa, när fick du en tvillingbror...?" sa Ryan och blinkade vimmelkantigt mot David.
Sunshine och Maureen såg oroligt på varandra.
"Ser du dubbelt Ryan...?" frågade David.

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 2

*
Kate log.
"Nej, men du kan få en glass när vi går hem från utställningen."
Ryan såg på hunden och gav den lille lurviga vännen en kram.
"Jag gillar att leka med dig, men jag gillar glass också förstår du. Men var inte lessen, jag kommer ut igen i morgon!"
Ryan sprang in för att byta om till sina finare kläder.

"Jag ska se till att Ryan tar på sig skor." sa David. "Annars hinner vi aldrig iväg."
"Det blir inte lätt för dig pappa..." sa Rebecca snusförnuftigt och skakade på huvudet. "Ryan är väldigt envis när det gäller skor."
David log mot sin dotter.
"Ja, jag vet det älskling. Jag kanske får muta honom med en extra stor glass."
David blinkade åt Rebecca och gick efter Ryan in i huset.
Rebecca sprang efter.
"Det är bäst att jag hjälper dig pappa! Jag kan handskas bra med Ryan."

När de kom in i huset hade Ryan redan hunnit byta om till sin nya T-shirt och nystrukna byxor. Och på fötterna hade han sina skor.
"Vilken duktig liten kille du är!" berömde David.
Rebecca log brett och nickade instämmande. Sedan gav hon sin lillebror en kram.
Den lille pojken log stort och tog pappa Davids hand.
"Skynda dig, latmask-pappa, nu går vi och tittar på mammas bildutställning!" sa Ryan glatt. "Och sedan får vi glass!"
Rebecca log och viskade hemligt till lillebror:
"Mycket glass!"
Ryan fnissade och nickade.
"Jaaa! Massor!"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hinna.

Delphi, California 1961

"Titta! Jag har hittat en vovve!" ropade 5-årige Ryan och såg glatt på sin familj. "Får jag leka med honom?"
9-åriga Rebecca tog sin lillebror i handen och försökte dra upp honom från marken.
"Kom Ryan, vi måste gå in och byta om, annars hinner vi inte till i tid till fotoutställningen."
Ryan drog åt sig sin hand och fortsatte att leka med grannens nya valp.
"Det är en jättefin vovve, Ryan." sa mamma Kate. "Jag förstår att du vill leka med den, men du måste gå in och få på dig rena kläder nu."
Ryan skakade på huvudet. Den lille pojkens blå ögon fylldes med tårar.
"Men jag kan inte lämna vovven, han längtar efter mig då."

Pappa David log och lyfte upp sin lilla son i famnen.
"Ja, det gör han nog, men vovven har ju sin husse och matte här. Och du får säkert leka med hunden i morgon."
Ryan funderade en stund och plötsligt sken han upp.
"Jag vet! Ni kan gå, så stannar jag här!"
Kate och David skrattade.
"Men ville du inte följa med och titta på alla mammas fina fotografier då?" frågade David.
Ryan nickade och såg lite trulig ut.
"Jooo, det förstås... Mamma, får man glass på fotoutställningar?"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 17 oktober 2011

Skriv om vila.

Ocean Beach, Delphi, California. 1960

"Ryan, nu är det dags att vila lite."
David tog sin lille sons hand och försökte få med sig honom uppför trappan.
Men det var ingen lätt match med en motsträvig 3 ½-åring. Ryan stretade emot och ruskade på sin ljuslockiga huvud.
"Pappa... jag är stor pojke nu. Jag behöver inte sova."
David log.
"Jaså, vad vill du göra då?"
Ryan sprang iväg och försvann in i tvättstugan, där familjen även förvarade barnens strandleksaker.
Efter några minuter kom den lille pojken ut, fullt påklädd med T-shirt och shorts - och med en simring om midjan.
"Nu ska jag simma!" meddelade Ryan.
Han gick ut på terassen och började att ta sig ner för trappan som ledde till stranden.

"Ryan, vad ska du göra?" frågade Kate leende.
Hon höll på att duka av lunchbordet ute på terassen. Nu såg hon roat på sin lille son.
"Jag ska simma i havet mamma." förklarade Ryan, som om det var det mest självklara i hela världen.
David skyndade sig ut.
"Det är dags för en tupplur nu, min pojke."
Ryan nickade.
"God natt pappa." sa han och vinkade till David.
Sedan fortsatte han sin vandring ner till stranden.

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 2

*
James gav Sunshine och Ryan ett stolt leende.
Sunny och Ry är inte ens 14 och 13 år fyllda - men dom är tuffare än få...! tänkte han.
James gav dem en kram, sedan såg han ut över folkmassan.
"Mina damer och herrar, får jag presentera de modigaste ungarna i California: min lillasyster Sunny och hennes bästis Ryan!"
Stort jubel från folkmassan.
"Vill du säga nåt till folket Sunny?" frågade James.
Han gav sin syster mikrofonen.
Sunshine, som var uppväxt i en pytteliten stad nere i Södern, var inte van vid stora folkmassor.
Men Ryan och Maureen, som nu också kommit upp på scenen, gav henne mod.
Sunshine tog ett kavat grepp om mikrofonen.
"Hej alla! Jag heter Sunny!" hälsade hon med sin charmiga Alabama-dialekt. "Detta här är mina bästisar Ryan och Maureen. Vi ska sjunga en ny sång, den heter Give Peace a Chance och är skriven av John Lennon. President Nixon, detta här är ett budskap till dig från Lennon och oss - så lyssna noga: Dra tillbaka trupperna från Vietnam!"

Nytt jubel från folkmassan.
"Kör hårt 'little sister'!" ropade en hippie-kille.
Han gjorde en speciell gest, Peace out, ett sätt att säga good bye, det vill säga; han slog knytnäven mot bröstet och sträckte sedan upp handen i luften, med pek- och lång-fingret formade som ett V.
Sunshine och Ryan log brett och besvarade gesten.
Sedan sjöng de Give Peace a Chance, tillsammans med Maureen och James. De lyckades få hela folkmassan att sjunga med.

På kvällen höll Sunny och James och deras hippie-vänner en konsert som de kallade Give Peace a Chance '69. Konserten blev en succé och sändes i TV.

Studio Allstars: Give Peace A Chance (Tribute to John Lennon)

All we are saying is:
give peace a chance

Låtlista (Spotify):

☮ Sunny & co: Give Peace a Chance
- Protest against the Vietnam War '69 ☮

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 1

Skriv om att engagera.

San Francisco, sommaren 1969

"Make love, not war!"

Filmkamerorna följde ivrigt virrvarret av människorna som protesterade mot Vietnam-kriget. Hippies och män i militärkläder utgjorde en färgglad röra.
På en scen stod en ung man och pratade det vackra landet borta i Syodsasien, landet som var drabbat av ett fasansfullt inferno.
Sunshine såg fascinerat på den unge mannen och vände sig till sina bästa vänner Maureen och Ryan och Ryans pappa David.
"Tänk att det är min storebror som står där uppe!" sa hon stolt.
"Sååå coolt!" sa Ryan.
David log.
"Ja, han är beundransvärd, vår James."

En medelålders man med bister uppsyn och militärkläder tyckte inte att det var coolt och beundransvärt. Alla hippies och vapenvägrare gav honom grå hår! Förstod de inte att de bara störde ordningen i staden?
Militären gick fram till scenen och drog ur sladdar till mikrofoner och högtalare.
Plötsligt såg han hur en liten hippieklädd flicka med långt, kopparfärgat, lockigt hår sprang över scenen.
"Vad i helvete...?!" mumlade militären.

Sunshine slet sladdarna ur handen på militären och höll upp dem så att alla i folkmassan såg vad han gjort.
Alla buade högt åt militär-mannen.
Ryan kom fram till Sunshine. Den tanige lille pojken satte i alla sladdar igen.
"Jäkla hippie-ungar!" morrade militäre-mannen. "Åk hem!"
"Åk hem själv!" sa Sunshine.
Ryan kvävde ett fniss.
Maureen och David stod nedanför scenen och skrattade gott Sunshine.
"Hon är för härlig!" skrockade David.
Eftersom alla mikrofoner och högtalare var igång igen, hördes varenda ord militären och Sunshine sa.
Folkmassan gapskrattade åt att en liten tonårs-tjej kunde platta till den store idioten.

Skrivpuff - 10 augusti 2011

Skriv om att låna.

Ocean Beach, CA. Hösten 1960

"Mamma, får jag låna dom här och leka med?"
4-årige Ryan höll upp ett paket med tvålflingor.
"Nej, det är ingen leksak." sa Kate.
"Men dom är fina att titta på." sa Ryan.
"Jag ska inte smaka på dom." tillade han snabbt. "Jag är stor pojke nu."
En dag när Ryan var 2 år hade han smakat på tvålflingor - och eftersom han fortfarande var en mycket nyfiken liten pojke, ställde David och Kate nu alltid undan allt som deras son kunde tänkas vilja smaka på.

Ryan lade sitt ljuslockiga huvud på sned och med sina stora blå såg han bedjande på sin mor.
"Snääääälla...?"
Kate log och skakade på huvudet.
Ryan log finurligt.
"Om du får en puss då?"
David skrattade.
"Det där var en riktigt bra taktik, må jag säga. Den måste jag prova nån gång."
Han gav sin hustru ett charmigt leende, som påminde mycket om Ryans.
Kate skrattade och gav sin man en puss.
Sedan såg hon på Ryan igen.
"Jag tar gärna en puss Ryan," sa hon och log. "men du får inte ta tvålflingorna."
Kate tog paketet och ställde undan det så att pojken inte skulle kunna nå det.
Ryans axlar sjönk och han putade truligt med munnen.
"Isåfall är pussarna är slut." meddelade han och gick ut ur köket.

Kate och David stod kvar och skrattade gott åt sitt lilla charmtroll.

(Klicka på bilden för större version)