Julkalendern 2022 - Del 6

Stockholm, 6 December 2007

Efter skoldagens slut på torsdagen åkte 15-åriga Leni hem till sin mormor. 

I ryggsäcken låg ett fint inslaget paket, för idag var det inte bara Lenis födelsedag, utan också mormors. 

Leni hade alltid tyckt att det var väldigt speciellt att dela födelsedag med sin fina, snälla mormor.
Och de var inte bara födda på samma dag, de delade även namn. Detta var ännu en sak flickan var stolt över.

Mormor blev väldigt glad över att se ”sin lilla flicka” och kramade henne länge.
Sedan gick mormor och barnbarn ut i köket, där de fikade och utbytte presenter.
Leni blev överväldigad av alla fina saker hon fick: en liten digitalkamera, smink, en vacker kofta som mormor hade stickat. Och så två vackra halsband: ett med en silverberlock; Skytten, som var hennes stjärntecken och en Davidsstjärna i silver som mormor hade haft sedan hon var barn.
Flickan fick tårar i ögonen.
”Men mormor... ska jag verkligen ha din stjärna...?”
Mormor log.
”Ja, min ängel, det ska du. Det betyder mycket för mig att du bär min stjärna, som ett minne.” 
Nu snyftade Leni till. Tanken på att mormor en dag skulle vara borta gjorde ont.

Mormor kramade om sin lilla ängel och pussade henne på kinden.
”Inte vill jag gör dig ledsen på din födelsedag. Nu pratar vi om något trevligt. Har du haft en fin dag i skolan?” 
Leni log och nickade.
”Ja, vi var på Bergianska Trädgården. Det var väldigt kul att se alla fantastiska växter.”
”Vad roligt att ni går så mycket på museum och utställningar i din skola.” tyckte mormor.
Leni höll verkligen med om det.

”Ja, för man lär sig mycket och det är skönt att komma ifrån klassrummet ibland.” 
”Det förstår jag.” sa mormor. ”Och någon gång måste vi gå på museum, du och jag.”

Åh, det ville Leni jättegärna göra! Både hon och mormor var intresserade av historia, konst och olika kulturer.
”På jullovet måste vi ses och hitta på massor med kul, mormor.” tyckte Leni.
Mormor lyste upp och blev varm om hjärtat över att hennes barnbarn ville umgås så mycket med henne.
”Ja, mitt hjärta, det måste vi.” log hon. ”Och vi tar väl med oss småkillarna också?”
Småkillarna var Lenis yngre bröder; Linus, 11 år, och tvillingarna Noel och Melwin,
3 ½ år.
Leni log brett.
”Såklart att vi ska ta med oss dom.”

När Leni åkte hem för att äta middag med sin mamma och bonuspappa och småbröderna kände hon sig nästan upprymd av glädje.
Hon hade haft en sådan mysig eftermiddag med mormor - och flickan önskade att de skulle få många flera sådana stunder tillsammans.

Skrivpuff - 31 Juli 2014

* 
Det enda som fanns kvar av deras älskade lärare var hans ytterrock och bruna, slitna portfölj.

Marcin tog portföljen, bar den som den vore något mycket värdefullt och ömtåligt.
”Varför tar du med den?” undrade Magda.
Marcin såg sorgsen ut.
”Jag tänkte ta hand om den tills professor Kaminski kommer tillbaka.” sa han. ”Han kommer att vilja ha sin portfölj då.”
Magda nickade. Och så tog hon ner rocken från galgen och vek varsamt ihop den.
”Då är det bäst att vi tar hand om denna också.”

Flickan snyftade till.
"Marcin, jag förstår inte varför de tog honom... Han hade ju inte gjort något ont."
Pojken skakade på huvudet.
"Jag förstår inte heller. En gång hörde jag honom säga att många hatar 'såna som han'. Det kan jag inte heller förstå... professor Kaminski är ju världens snällaste människa."

Magda kramade rocken, som vore den ett älskat gosedjur.
"Tror du att de där männen i uniform som var här och tog professor Kaminski gör honom illa?"
Marcin torkade varsamt bort en tår från Magdas kind.
"Jag är rädd för det." sa han tyst.

••••••••••••••••••••••••

László Kaminski såg ut genom järnstängerna i tågvagnens lilla fönsterlucka.
Sakta sträckte han ut armen och fyllde plåtmuggen med regnvatten, detta underverk från Gud.
Han såg noga till att inte spilla när han satte sig ner på huk och gav muggen till de två små barnen som stod intill honom.

Dörren till boskapsvagnen öppnades och i ljuset där ute syntes två uniformsklädda män med hårda ansikten.
De slet ut László från vagnen och började slå honom med sina vapen.
Efter flera slag, sparkar och osägbara tillmälen kastade de in honom i vagnen igen.

Den lilla flickan som fått plåtmuggen med vatten grät.
Hur kan de vara så hemska mot någon som är så snäll...?
Hon satte sig ner intill den gamle mannen och gav honom det sista av vattnet.

••••••••••••••••••••••••

Angivaren stegade fram till mannen i uniform och höga blanka stövlar.
"Han är borta nu, kommendant. De skickade iväg honom med tåget igår."
Angivaren var mycket nöjd med sig själv och han väntade på en fet belöning.

Uniformsmannen med de blanka stövlarna log kallt. Om angivaren hade uppfattat den kyliga ondskan i det leendet hade han nog blivit rädd, men nu märkte han ingenting av ondo.
Det enda som rörde sig i hans huvud var belöningen.
Det var fattiga tider nu, pengar behövdes alltid.

"Du har varit till stor hjälp för oss." sa kommendanten. "Gå in där så ska du få det du förtjänar."
Han pekade mot en liten innergård.
Angivaren gick in där och började prata med en annan man i någon minut. 
Snart hördes den hårda knallen av ett pistolskott. 

Kommendantens ondske-leende växte sig bredare. Han gick in på innergården för att titta.
"Ingen gillar en angivare. Även om man har en viss nytta av sådana." sa han.
Och så sparkade han till på angivarens livlösa kropp som låg på kullerstenarna.

© dsgk / flickr

SkrivPuff: Utmaning 183 - 2 juli

Skriv om en skattkista full med minnen.

Silverstjärnan

Hon känner på den tunna kedjan, sedan på stjärnan, dess konturer.
Stjärnan har tillhört Leni.
Hon tänker på Leni, flickan hon är döpt efter.
Flickan som mirakulöst lyckades fly från Ondskans Dödsläger.

Hon skänker även Jacob en tanke.
Lilla Jacob som var mormors lillebror.
De små skorna i kistan tillhörde Jacob.

Skorna, bruna handgjorda läderskor, var det enda

av Jacobs tillhörigheter som kunde räddas den där dagen.

Leni stoppade dem under koftan och sprang in baracken.
En av de grymmaste lägervakterna sprang efter henne.

Han fick tag i henne och straffade henne brutalt och blodigt.

De bruna skorna hade hon lyckats gömma under en lös golvbräda.

De andra fångarnas skor slängdes senare i en enda hög.

Mamma ropar.

Stunden är inne.
Röster hörs där nere; lågmälda, sorgsna.

Leni rycks ur minnenas värld.
Hon tar upp fotoalbumet och Jacobs skor ur kistan.
Hon slätar till sin svarta klänning, borstar bort lite vindsdamm.
Halskedjan med stjärnan, som varit älskade mormors, hänger hon

nu om sin egen hals och lämnar vinden.

Hjärtat är tungt när hon går ner till ceremonin.